Premiärdopp

Nostalgitripparna har varit många under träningsåret, kan det vara för att det är så längesen jag tränat något överhuvudtaget..?!? :P Idag var det i alla fall dags för ännu en. Med baddräkten på, våtdräkten i bagaget och mamma som chaufför styrde vi kosan mot barndomens badmecka - Vojen. Den lilla pölen med bryggor, flyt-bommar och hopptorn där så många Ånge-barn gått i simskola. Självklart var även jag ett av dessa barn, tog mina första simtag där i den föredetta avloppsbassängen (även om det var på sommarsimskolan i Fränsta badhus som jag lärde mig simma utan flytpuffar :)).

Efter lite dragande och slitande och krånglande lyckades jag så komma i den lånade våtdräkten. Sån tur jag har med vänner här och där som kan erbjuda både mat, logi eller lån av utrustning i denna jakt på tjejklassikern :) Och så skönt att inte behöva fundera mer på var jag ska få tag på en våtdräkt, tack för det, mor och dotter B :) Så var det då dags för premiärdoppet! Inte alls så kallt som jag befarat och jag började ta några simtag.

Mammsen gick på bryggan och jag tänkte att det enda som fattades var att hon hållit i den långa metallpinnen (ni vet den som var formad som en ögla i ena änden) framför mig där jag simmade och allt hade varit precis som för 25 år sedan när jag jagade silverfisken, simborgarmärket eller något annat bling som skulle få pryda min blåa märkessköld :)

Vi vet inte riktigt hur långt det är mellan de 2 bryggorna där på Vojen, 2 oberoende källor hävdar 50 meter... Men jag vet inte det jag. I så fall simmade jag 600 meter (med lite vila och prat emellanåt då jag upptäckte att jag ju faktiskt lätt bottnar där på det "djupa" :) ). Men, om det nu är 50 meter så är jag inte längre lika orolig för Vansbro, det vill säga inte lika orolig att jag inte ska orka simma och drunkna på vägen. Däremot är jag fortfarande lika orolig för att jag ska bli översimmad av massorna och drunkna av den anledningen. Men, min strategi blir att hoppa i sist i min startgrupp och hålla mig ute på kanten, så ska förhoppningsvis även detta äventyr gå vägen!

Regn, rusk och lera

Jämfört med förra lördagen kan man säga att väderläget var något sämre när jag denna lördag lastade cykeln på den mörkblå Puman och brummade iväg i riktning mot Östra Mörkret. Familjen L var vänliga nog och lånade ut sin pärla till mig då vi inte kunde lasta mer än två cyklar på MaPa:s cykelställ.

Det var inte bara vädret som skiljde sig vid denna del två av tre i Västraklassikern jämfört med äventyret i TjejVättern. Idag skulle 15 km avverkas istället för 100. Antalet startande i Motala var ca 6000, idag knappt 60. Ingen gemensam uppvärmning och ingen blåbärssoppa. Däremot tips-frågesport med goda vinstchanser :) Huvuddelen av sträckan gick på grusväg istället för asfalt och inga orangeklädda vakter stoppade upp biltrafiken eller visade vägen vid korsningarna. Samtidigt måste jag säga att det var föredömligt skyltat hela vägen runt Gissjön och biltrafiken var ju näst intill obefintlig. Utom när jag plötsligt fick möte av en stor timmerbil som olastad dundrade in på den smala vägen!!! Och sen så klart på E14, men den behövde vi ju aldrig ens korsa.

Likheterna då? Det uppenbara - cyklingen. Även här serverades förfriskningar efter vägen och trots vädret var humöret på topp hos alla jag träffade! Som i samtliga klassikerlopp jag avverkat hittills i år (och förhoppningsvis även vid kommande) var min vän Fisen-Lisen med även nu. Som vanligt såg jag inte röken av henne, men det beror också till viss del på att jag kom 15-20 minuter för sent till start eftersom jag glömt min väska hemma och var tvungen att vända om. Tur då att det var öppen start under två timmar :)

Då det inte var någon officiell tidtagning och jag glömde kolla tiden både vid start och målgång (kom på det efter några minuter åt båda håll) så kan jag bara säga att det tog någonstans mellan 35-40 minuter. Så ungefär samma hastighet som förra veckan. Fick inget fint diplom men istället en fin stämpel i Klassikerpasset! Bara en stämpel kvar nu...

PS Stora nyheter :) Sundsvallarn recenserar och Dagbladet skrev också!

2/4

Sådärja, då har vi kommit halvvägs på vår resa! Två av fyra delmoment är avklarade och detta med betydligt mindre rumpömhet än jag vågat tro, faktiskt ingenting!

Vi vaknade upp på lördagsmorgonen till en något osäker vädertillvaro. Var det regn i de där mörka molnen?? Hur mycket kläder skulle behövas. Lång eller kort ärm, cykelbyxekort/trekvarts/hellånga tajts?? Stora frågor att besluta i så tidigt på morgonen...

Frukost, packning, påklädning följde och till slut var vi klara att sitta upp på cyklarna. Drygt 3 km in till centrum och ju närmare vi kom desto tätare med cyklar :) Vi började också höra musiken från uppvärmningen och speakern i högtalaren som skickade iväg de först startgrupperna. Förväntningarna steg och det började kännas lite pirrigt...

Lämnade in kläder, fotade lite, åt ett ägg eller två och gjorde ett sista obligatoriskt besök på Baja-Majan innan det var dags att söka sig till rätt startfålla. Det var en imponerande välorganiserad start med gruppvis utslussning till startfållan. Vips var vi iväg och trampade lugnt bakom följemotorcykeln som höll nere farten för oss ut ur centrum.

Första två milen bara flög förbi trots att vi då hade hyffsat bra motvind. Jag var lite orolig att vi gick ut för hårt men samtidigt kändes det bra. Inne på tredje började känna av mitt högra knä som krånglat lite på sistone och befarade att det skulle bli riktigt jobbigt innan vi var i mål...

Första depån var efterlängtad av undertecknad då jag under en tid varit ordentligt hungrig :S Men banan, bulle och blåbärssoppa rådde snabbt bot på hungern och snart var vi på väg igen. Det gick bra att cykla efter landsvägen även om det ibland kändes lite jobbigt när det var 3-4 cyklister i bredd vid en omcykling och det dessutom kom en bil som skulle om. Heldragna vita linjer gilldes som inte denna dag... Men faktum är att trafiksituationen kändes än värre i de partier som det bara var cykelväg. Med-cykel-systrarna skrämde mig mer än bilarna då man aldrig visste vad den framför eller bakom skulle ta sig för. Men jag klarade mig fint, L råkade dock ut för en mindre incident med smärre blessyrer som följd...

Allteftersom saktade vi ner något på farten och vi stannade någon extra gång då jag behövde stretcha höger lår lite extra. Trots det fortsatte vi i betydligt högre tempo än jag vågat hoppas på och vid tredje och sista depån såg det ut som vi kanske skulle kunna klara det på 5 timmar!! Men vi kom knappt ut ur depån innan fröken F kroknade fullständigt. Trampade på men det fanns ingen kraft i benen och tankarna snurrade om jag ätit för lite, för mycket, för lite vätska eller för mycket blåbärssoppa?? L drog uppför backarna men jag klarade inte av att haka på. Vid krönet stannade hon och uppmanade mig vänlig men bestämt att göra detsamma. Efter en stunds grävande i sin välutrustade cykelväskan fick min vän, tillika det vandrande husapoteket, fram en förpackning med Dextrosol!

När jag placerade den lilla vita undergöraren på tungan transporterades jag snabbt i tanke och känsla till barndomens längdskidturer i fjällen då jag sur, grinig och trött mutades med druvsocker för att orka fortsätta. Och innan sockret knappt hunnit smälta på tungan kände jag energin återvända och jag tog fart i nästa uppförsbacke! Trampade på och räknade kallt med att L som hade betydligt piggare ben än mig låg alldeles bakom mig. Slängde ett öga över axeln och konstaterade att så var inte fallet... Visade sig att hon också träffat på väggen men att hon också återhämtat sig hyffsat snabbt.

Nu var det knappt två mil kvar och vi stretade på i den bitvis motiga motvinden, men nu var vi ju så nära målet! Efter sista milmarkeringen gick jag in i någon slags andra andning och det kändes i alla fall som jag gav lite extra på slutet. Och oj vilken skön känsla på upploppet att se avståndet till mål minska, minska, minska - stopp! Le för kameran, medalj runt halsen och vi kan lägga TjejVättern 2011 till handlingarna. Yey!

Vi gick till slut i mål på 5.06 och några sekunder och jag kunde inte vara mer nöjd med tiden utifrån mängden träning och att vi stannade och tog det lugnt vid alla tre depåerna.

Helt enkelt nöjd!

Because we are worth it!

Vi ligger i var sin säng och titta på sommarkväll! Mycket trevligt! Mellan oss finns chips, ostkrokar och godis.... Because we are worth it! ;-)


- Posted using BlogPress from my iPhone

Mat!!

Välförtjänt efter 10 mil


- Posted using BlogPress from my iPhone

Start!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Snart sätter vi fart!

8.44 PIP! Åker vi!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Bispmotalagatan,Motala,Sverige

Två penntroll med cykelhjälm

Redo att lämna radhuskvarteren och ta oss in mot centrala Motala! Rullar iväg ungefär en halvtimme senare än planerat, men vi har ändå väääldigt gott om tid :) Tack Nina fotograf, vars gästfrihet var ovärderlig för oss! :)

Destination Motala

Idag bar det av, allt enligt en strikt tidsplan ( typ) 9.30 avgick SAABen från Östersund med GPSinställning på Gävle med depåstopp i Ånge. Maria trummade på bra och efter lite småstopö rullade hon in på uppfarten i Gävle prick 15.00. Det tog en stund att få på 2 cyklar på stället men snart var vi på vägen igen. I Örebro fick vi ljuvlig mat, så klart pasta, av familjen Burman. Tack!! tiden tickade på då vi var ganska raskt åter tillbaka i bilen.... Då valde GPSen att ge oss den fina hänvisningen att köra till Motala över Stockholm! Tut nog hade Maria sinnesnärvaro och kom på det efter bara en liten stund. Tyvärr fick vi åka en bit till innan det kom en avfart så vi kunde vända.... Men sen gick det bra.... Lite segt sista biten men 70-80 stäckor och fartkameror, men kom in i Motala vid 21. Vi hämtade ut våra nummerlappar och tittade lite i tältet innan vi åkte till vår bostad. Marias kontakter ger oss verkligen boende och mat var vi än åker. Vill passa på att säga till alla berörda ett stort Tack! Ni är verkligen så snälla och gästvänliga. Nu ligger vi i var sin soffa och det är dags att stänga butiken. Vi ser fram emot imorgon!!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Frusterad!

Ja det ät nog bara förnamnet på vad jag känner just nu. Inte nog med mina diverse skador och krämpor som sätter lite sorti på helgens cykling utan även andra saker omkring mig.
Har nu under en tid fått höra kommentarer som att:
- men du har väl inte tränat nåt? hur ska du orka?
- oj, men kommer du att klara det?
- *(hån)skratt* lycka till!
- måste du göra det?
- du kommer att ha så ont.
- 10 mil är ändå 10 mil, långt för någon som inte tränat så mycket.
-har du cyklat nåt? när jag cyklade hade jag x mil i benen, och jag tyckte det var jobbigt.
- jaha jaaa....mmm....vi får väl se hur det går....
- vad är det för dum idé att cykla när du ändå inte tränat?
- kommer ni att cykla ihop eller cykla var för sig? Maria måste ju vara mycket mer tränad en dig så det är nog roligare för henne att få cykla på.
.....och otaliga miner som skvallrar om vad folk tänker utan att säga.

Måste säga att jag blir faktiskt riktig ledsen över detta. Till och med min egen familj kommer med skeptiska kommentarer.....( inte Magnus )
Detta är ett val jag gjort att göra en tjejklassiker! jag vet att jag inte alls har kunnat träna som jag velat och borde, men ska jag bara hoppa av allt för det? Det ligger inte i min natur att bara ge upp, och jag kommer inte att ge upp på lördag heller!
Blir så oerhört less på alla som behöver kommentera och ha nedlåtande kommenterarer över hur min planering, träning och förutsättningar ser ut! Kan jag få göra som jag vill? jag kommer med stor sannorlikhet att ha jätteont i rumpan efter lördagen, ,men med rätt inställning så kommer det att gå bra. Jag kommer att ta mig imål.
Tyvärr så får alla dessa kommentarer och åsikter mig att tappa sugen och mitt positiva jag är inte fullt så positivt.
Försöker bita ihop några dagar till, så hoppas jag att kunna tysta rösterna i huvuet till helgen. Ser så fram emot att träffa min underbara vän och kompanjon! Hon fyller förresten år idag, så GRATTIS MARIA!
Vi ser ut att få varmt och soligt på lördagen, så förutsättningarna verkar bli toppen!

Ni kommer inte att höra av mig mer innan helgen, för nu har förberedelserna och fokuseringen börjat!
Motala, snart kommer vi.

Fem dagar kvar

För en vecka sedan ville kroppen inte alls, eller i alla fall inte samma som jag. Motigt till tusen och inspirationen var nära att sjunka. Sov sedan bort tisdagskvällen och onsdagen försvann i ett nafs. Vilken tur att det sedan blev torsdag! Långhelgen började på bästa sätt, här kommer en sammanfattning:

Torsdag

Förflyttade mig och min cykel till Kramfors. När jag kom fram var det sen eftermiddag och i väntan på middagen bestämde jag mig för att snöra på mig löparskorna och ta en runda. Fick idiotsäkra vägbeskrivningar och gav mig av i den tidiga kvällssolen. Plötsligt kändes allt rätt, kroppen var med mig igen och det var roligt. Underbart! Det är ju så här det ska kännas! Utökade till och med rundan lite utifrån ursprungsplanen (hittade lyckligtvis tillbaka ändå :P )

Fredag

Vaknar till växlande molnighet och något frisk vind, men nu skulle det cyklas. Blev en variant på broarna runt, Hammarbron i norr och Sandöbron i söder. Började och avslutade i kraftig motvind, men däremellan vinden i ryggen, solen i ögonen och vacker Höga Kusten-utsikt. Härligt! Tog en de-tour på hemvägen via Högsta och fick fika av farmor, kan det bli bättre?

Lördag

blev en vilodag, tur var det då stormen var ett faktum...

Söndag

Då var det dags för badkalas, Gustav firade 6-årsdagen på Fränsta badhus! Perfekt, nu skulle tant Maria passa på att simma några välbehövliga längder som ett första steg inför den med bävan snabbt annalkande Vansbrosimningen! Så fint det hade varit om jag bara inte glömt baddräkten...

Nåja, badpremiären får skjutas upp. Efter kalaset lastade jag mig själv och cykeln på tåget och reste hem till ön! Solen sken och Östersundarna flanerade i Badhusparken. Jag cyklade hem med packningen och trampade sedan iväg till Brunflo och hem igen :)

Måndag

Javisst, helgen fortsatte en dag till! Åter en vacker dag och efter en mycket lätt frukost blev det en löprunda. Runt berget, via Lövsta, Mjällebäcken och hem. Cirka 10 km och det vore en överdrift att påstå att det kändes lätt, men det gick och det ingav hopp om att faktiskt kunna klara 19 km om mindre än en månad :S

Åter en kortvecka tar sin början i morgon. Och snart har vi (förhoppningsvis) kommit halvvägs på vår resa!