26 dagar kvar

Januari har känts oändligt lång men nu är årets första månad äntligen slut! Dagarna är märkbart längre och det börjar kännas vårvinter i luften :) Men att januari är över innebär ju även att slutet på februari närmar sig med stormsteg!?! Känner mig ändå hyfsat nöjd med träningen så här långt, det klart att jag alltid kommer att önska att jag åkt mer, men samtidigt kunde det varit åt andra hållet också. Så jag väljer att fokusera på de mil jag åkt istället för de oåkta. Läste häromdagen ett blogg-inlägg från i fjol, några som föresatt sig att åka 30 mil innan tjejvasan, men i slutänden "bara" åkt 15. Då tänkte jag, att lyckas jag med 15 innan så är det bra för mig, har passerat 7 totalt nu...

I lördags invigde jag mina ny-tejpade skidor, ja alltså skidorna är samma gamla, men det här med tejp var helt nytt för mig. Enligt konstens alla regler (nåt enstaka undantag bara) rengjorde, ruggade och tejpade jag skidorna på fredag kväll. Hann precis färdigt innan tåget avgick och Kristian frågade "Vart är vi på väg?"

På lördag var det så åter dags för ett för mig nytt spår (har knappt åkt två gånger i samma spår ännu). Den här gången blev det Spikbodarnas 5 km-slinga. Hårt frusna spår och jag var rädd för tok-bakhalka av värsta sorten, men döm av min förvåning, fästet var helt ok! Glad i hågen stakade jag iväg och jag mindes tillbaka till den först åkturen för året, också det i Spikbodarna, men då bara 2,5 km i el-ljusspåret. Då när allt kändes motigt och jobbigt på alla vis. Oavsett nuvarande form så är den i alla fall bättre än den var då :)

En del av spåret går längs en kraftledningsgata, spikrakt med lite små nivåskillnader. Det blåste rätt kraftigt den här dagen men tursamt nog hade jag vinden i ryggen här och fick prova på hur det är att faktiskt kunna staka på och gliiida fram i spåret! Den här tejpen var ju inte så dum ändå!

Spåret svänger sedan in i skogen och plötsligt var det inte fullt så roligt. Stark vind, mycket snö i träden och tögrader i några dagar. Plötsligt såg spåren ut som en vardagsrumsmatta efter nyårsfesten. Barr, kvistar, grenar, bark och kottar låg som en duk av brun konfetti över den vita snön. Hrmpf! Trots detta gick det förvånansvärt bra och orken och lusten räckte till tre varv innan jag klev av spåret och tog av skidorna.

Vände dom upp och ner för att inspektera tejpen. Hur hade jag kunnat åka på de här skidorna?? Där tejpen satt var nu ett jämnt lager av skogskonfetti... Försökte pillra bort allt skruffs när jag kom hem, men det var meningslöst. Bara till att skrapa bort geggan och börja om på nytt...

Söndagen bjöd åter på minusgrader och jag kletade på lite av den gamla blå burkvallan jag fick med mig från Ånge. Lade ner skidorna i fodralet från Fritidsboden och satte mig på cykeln med sikte på Lövsta-spåret igen. Kan jag säga att jag tränar inför Tjejvasan och Tjejvätternrundan samtidigt då?? :) Ja, för träning det blev det. Svagt uppför hela vägen till spåret och halvvägs dit händer det som hänt då och då senaste veckan. Bakbromsen frös ihop. Det hade väl i sig inte varit något större problem om jag inte nödvändigtvis var tvungen att "ta i lite" för att se om jag kunde trycka in bromshandtaget ändå. Jodå, det gick, halvvägs och i det läget fastnade sedan skivbromsen på bakhjulet.... Om jag säger så här, jag var ordentligt uppvärmd innan skidturen i alla fall.

Ett varv på 5 km blev det innan jag satte mig på cykeln för att rulla hemöver. Nej visst ja, inte rulla, trampa i nerförsbacke blev det. Tänkte tyst för mig själv, "GIVE ME A BREAK!!!"

Åkte skidor till flyget

Vissa dagar bara uppskattar jag mitt liv så mycket mer än andra. Idag var en sådan dag. Efter ett inte alltför upphetsande morgonmöte på jobbet drog jag och min nya kollega Helen iväg till Friskis & Svettis. Ett privilegium vi har ett en gång varje månad få åka dit med våra gruppdeltagare på studibesök inklusive ett 20 minuters rygg-gympapass. Idag fick det bli uppvärmningen inför dagens skidtur. Jag hade lånat bilen av Nils och Kristina, kombinerat lunch/friskvård/flex (vissa dagar har jag världens bästa jobb )och planerade en skidtur i dagsljus!

Styrde kosan mot Lövsta, inte så långt hemifrån, på Frösön, där kommunen ombesörjer (har jag någonsin använt det ordet tidigare i mitt liv??) spårdragningen, El-ljuspår med tre olika längder, motionsspår på 5, 10 och 15 kilometer. Problemet var att jag orutinerat nog inte varit på toa innan jag åkte och nu trängde det på i blåsan. Jag står på parkeringen och fundera åt vilket håll jag ska plumsa ut i snön för att vara vara minst synlig från vägen, intilliggande hus och skidleken där barnfamiljerna huserar. Får då syn på en grön kur som ser misstänkt lik en Baja-Maja ut. Jodå, uppkopplad med en elkabel till närmsta lyktstolpe står den där. Varför uppkopplad tänker du? Jomen kommunen vill ju inte att invånarna ska behöva frysa om rumpan när de uträttar sina behov i samband med skidturen! Kan inte annat än ge min fantastiska hemstad en guldstjärna i kanten för den fina omtanken J

Efter gårdagen urtråkiga flera plusgraderväder har det åter krupit under noll. Cirka fem minus och strålande sol när jag glider iväg. Jodå, det tar sig. Föret, vädret, orken till och med tekniken och vallan har bättrats sedan premiäråket. Och då ska ni veta att jag idag lagt på valla helt själv, tur för mig att den enda burken jag har passade perfekt just idag…

Bestämmer mig ganska snart för att satsa på 15 kilometers slingan. Vad mer kan man begära? Hyfsat bra spår, lagom temperatur och solen som emellanåt bländar mig när den kryper in mellan de snötyngda träden! Jag ser inte till en kotte, eller jo, tyvärr lite väl många i spåret. Men inte en människa stöter jag på. Inga djur syns till. Bara jag, snön och det enda som bryter tystnaden i skogen är ljudet från skidorna och stavarna.

Så plötsligt, en stund efter jag passerat avfarten på 10 km-spåret och börjat vända tillbaka hemåt. Då hör jag ett brummande. Lugn lugn, inte som ett björn-brummande, utan mer som ett stort fordon-brummande. Och mellan träden skymtar stora lampor på rad strax ovan markhöjd. Helt plötsligt befinner jag mig alldeles vid flygplatsen! Tur att det bara finns ett spår att följa och att skyltarna sitter förvånansvärt tätt, annars hade jag nog trott att jag åkt vilse. Så nej, jag åkte inte skidor riktigt ända fram till flyget. Men jag var väldigt nära J

En sista liten reflektion innan jag ger mig för idag (fasen, det är ju så roligt att skriva och att berätta, att jag knappt bryr mig om någon läser längre J ). Hursomhelst, när jag kommit så här långt, efter att i stort sett bara åkt på platten, dök det nu upp några backar. Gick väl hyfsat uppför, trots att jag orutinerat som vanligt inte riktigt hade laddat energi som jag borde. Men nerför. Vad är det för naturlag (eller spårdragare) som bestämt att så fort det är en brant nerförsbacke i skidspåret så ska det också vara en skarp kurva?!? Skulle ju inte vara någe problem om jag bara såg spåret rakt framför mig, att bara stå på och utnyttja gravitationen. Men, nej spåret ska prompt svänga så att jag inte ser, så att kvalitén på spåret blir sämre, balansen utmanas än mer och jag bara måste ploga och vara rädd för att jag snart ska ligga mitt i ett plockepinn djupt ner i snön. Nu gick det ju bra, ingen vurpa idag. Men kan nån säga varför?

Sponsorerna fick tala

När man anmäler sig till något av Vasaloppen hamnar ens e-post tydligen automatiskt på en lista som kan användas även av andra än arrangörerna själva. I alla fall av loppens huvudsponsorer. Det här säger jag inte alls som någon kritik, utan bara ett konstaterande. Tvärtom, allt som kan innebära något gratis är ju positivt! Detta innebar i alla fall att jag i början av januari fick en flashig inbjudan från Berners här i stan, de bjöd in till ”Vallakväll”. Medverkande skulle även (förutom Volkswagen då) vara Craft, Fisher, Enervit och Swix. Det skulle bjudas på förfriskningar och anmälan var obligatrisk.
Jamen såklart jag skulle gå (när det nu som tur var inte låg en vecka senare och då hade krockat med min kör, då hade det lätt prioriterats bort..)! Informationen var dock lite luddig och jag visste inte riktigt vad jag kunde förvänta mig, men jag kan ju typ inget om vallning (förutom det lilla pappsen lärt mig helgen innan) så något borde jag ju lära mig. Dessutom skulle det ju bjudas på något ätbart och kanske om man hade tur något annat materialistiskt med skidanknytning.
Glad i hågen trampade jag dit på min Scott Sportser P45 ☺ Eller ja, ska jag vara ärlig så var liiite nervös. Helt onödigt som vanligt men som sagt, visste ju ingetning. Vad skulle det vara för folk där? Hur många? Hur skulle det gå till? Ja, ni fattar. (I ärlighetens namn dök tanken upp att kanske skulle det finnas nåt snyggt att spana på också ☺)

Vid entrén välkomnades alla av en hurtig, något kortväxt kille, som tog alla i hand och delade ut nummerlappar till startgrupper. Vi fick hänga av oss ytterkläderna och sedan Ja, sedan vadå. Stå och hänga. Jag fick snart syn på en av mina ”polare” från löpgruppen, Karina. Hon var där med sin man och de var lika (o)förväntansfulla som jag, med andra ord visste inte vad vi hade att vänta. Efter ytterligare ca 30 minuters hängande hände nåt. Därefter följde drygt 90 minuter av produktinformation i ett halvgalet speed-daejting format.

De sex startgrupperna (som vi alla, enligt uppgift ca 200?? personer, var indelade i) placerades ut vid lika många stationer. Det var Enervit, Swix, Craft, Fisher, skidlandslaget och slutligen Vasaloppet som var representerade. 15 minuter hade varje representant på sig att informera/lära ut/sälja in sin produkt innan ”tävlingsledaren” använde signalhornet i en av de uppställda bilarna i hallen. Därefter förflyttade vi oss som en skock med får, snällt vidare till nästa speed-dejt i en förutbestämd, medsols, åkriktning till nästa kontroll.
Efter två timmar lämnade jag Berners bilhall utan att ha förvärvat så värst mycket kunskap, varken om valla eller något annat. Men mätt på en mycket god macka och ändå inte helt missnöjd med kvällen. Har man inga förväntningar kan man ju inte heller bli besviken! (skulle väl i så fall vara för att spanfaktorn på vältränade skidhunkar var oerhört låg :P)

40 dagar kvar till start

Hå å hej! Lovade mig själv (och er) att efter nyår sätta lite fart, både på träningen och bloggandet. Tror att det gått bättre med träningen än skrivandet, och det är väl tur att det inte är åt andra hållet!
De senaste två veckorna har jag skidat 2,5+10+2,2+7,5+10 km, totalt drygt tre mil. Tycker jag är fullt godkänt så här långt. På godkäntnivån är väl också att jag varvat med fem löppass däremellan. Däremot har jag inte lyckats få till det där med styrketräningen… Och varför ska det vara så svårt att ta sig får och stretcha?? Kort och stram både här och där, framförallt mina stackars höftböjare. Och värre blir det efter varje skidtur. Enda fördelen är väl att jag kan använda mig själv som dåligt exempel på jobbet…

Veckan som gick avslutades i alla fall med en träningslägerhelg på hemmaplan, hemma som i Ånge alltså. Skidorna fick snällt följa med på jobbet i fredags så att jag kunde gå direkt till tåget när jag slutat. Väderprognosen hade först visat på massor av snöfall, ändrades sedan och lovade sträng kyla i stället. Blev visst lite av varje.
Lördag morgon, något under -20, men hade jag nu dragit med mig skidorna så skulle jag åka! Pappsen bar snällt ner mina skidor till snickerboa för att ge dom en omgång med glid och fäste. Jag har ju noll koll på sånt där och förlitar mig helt på hjälp från andra. Men försökte i alla fall vara med och lära mig lite. När käre far var osäker på något så sprang jag till datorn och googlade, det var mitt bidrag till valla-stunden ☺ Men det är ju en hel vetenskap det där! Säger bara, alla heder åt valla-teamen! Så blev mina skidor i alla fall paraffinerade och fästvallade. Och ingen ville följa med ut i kylan så jag vandrade själv iväg med skidorna under armen och siktet inställt på el-ljusspåret.

Gah, va kallt det var. Hoppade, körde höga knän och vevade runt med armarna för att få upp lite cirkulation innan jag spände på mig skidorna och tutade iväg i spåret. Nu snackar vi mammas gata, även om det är några år sedan sist så är det otaligt många gånger jag gått, joggat eller skidat runt det här spåret. Kändes skönt att veta precis när backarna kom, vilket håll kurvan skulle svänga och hur långt det var kvar till mål. Det var ganska oåkt i spåren, mitt enda sällskap på turen var en rödmagad hackspett och en svart katt, men när jag väl fått upp värmen så var det ganska mysigt. Tänk att jag nu frivilligt, utan sällskap och draghjälp, faktiskt åkte varv på varv i samma el-ljusspår som jag hatat så att åka skidor i. Där jag surat över att jag alltid åkte långsammast och kom sist i skoltävlingarna (trots att jag inte ens tävlade). Där jag väl aldrig trott att jag skulle åka som idag. Men tre varv blev det innan värmen och vilan lockade mig hem på Bobergsvägen 13 igen.

Söndag morgon, nu hade den utlovade snön kommit. Var väl inte mer än en knapp decimeter och termometern visade på behagliga -4. Nu ville både mor och far följa med. Så gick vi åt andra hållet idag, upp till Gammelboda och klev på spåret mot Tjärnmyråsen, tog sedan av mot Gula spåret och landade vid Klimptjärn. Vid det laget var fältet uppdelat och jag och pappsen hade bildat klunga längst fram. Första varvet runt tjärnen var det jag som drog. Eller drog och drog, fick höra att min teknik var bedrövlig, eller snarare brist på teknik (men det hade jag ju redan konstaterat själv och berättat för er). Fick lite teknik-tips av pappa Martin innan han tog täten ut på varv nummer två.

Jag slet för att haka på samtidigt som jag försökte tänka på att skjuta ifrån, utnyttja glid och jobba med magmusklerna. Kom i otakt med ben, armar och stavar och kände mig sämre än nånsin. Klarade varvet i alla fall, blev lite mer teknik-snack och sen fick jag gå ut först igen. Plötsligt händer det! Okej, det var inget revolutionerande, men jag fick lite flyt, det var inte längre lika jobbigt och pappsen flåsade allt tyngre i hasorna på mig. Nånting hade jag lyckats ändra till det bättre. Efter ett fjärde varv fick det vara nog och vi vände hemåt.

Nu skulle jag kunna berätta om regnskuren som kom, all snö som fastnade under skidorna på vägen hem och hur jag ramlade när jag skulle skrapa av den mot pappas skidor. Kunde bli ett långt utlägg om hur less jag blev och den plötsligt glocalnet-låga blodsockerhalten i mig fick benen att darra. Men nej, det hoppar jag över, för det var en sån lyckad tur ändå!

Oj oj oj, huuur långt inlägg blev inte det här?!? Och nu har jag inte ens hunnit berätta om Vallakvällen på Berners. Men det får bli en annan dag.

Hur tänkte jag nu?

Ja, hur tänkte jag nu? Tänkte jag då. Då när jag med skidorna under armen börjat knata uppför backarna på Östberget med siktet inställt på el-ljusspåret. I teorin verkade det ju som en så smart idé. En promenad till spåret, 2 varv skidåk och sen promenad hem igen. Tydligen hade jag glömt/förträngt/inte tänkt på, att det tar en stund att gå. Det är bara uppför. Jag skulle ha pjäxor på fötterna och ett par skidor och stavar att bära på. Nåja, jag kom jag ju fram, lagom varm i kläderna trots att termometern visat ca -15 när jag lämnade lägenheten.

Bilparkeringen var ovanligt liten (all snö har som växt in på alla håll) och där fanns ovanligt få bilar (läs: ingen), Klev genom snön till spåret, höga granar med grenarna nertyngda av vita snömassor reste sig runt mig.Plötsligt slog mörkerrädslan till. Men det skulle ju vara höjden om jag nu knatat mig hit och sen inte åkte ens ett varv. Så på med skidorna (börjar bli ganska bra på att pricka ner pjäxtån i bindningen nu :) ) och börja skida. En annan sak jag hade glömt/förträngt/inte tänkt på var att spåret i stort sett bara är nerför eller uppför, ja, hur tänkte jag egentligen? Så efter 30 minuters uppvärmning i form av rask promenad med skidor och stavar i händerna började åkningen nu mycket lättsamt. Bara nerför, lite till och lite mer. Någonstans mitt i allt nerför blev det lite extra ner för mig (ja det ska vara ett mellanslag där), lyckades visst vurpa lite i en kurva. Men jag landade mjukt, gjorde mig inte illa och kom snabbt på fötter igen, sen var jag inte längre lika rädd för att trilla längre.

Efter den långa nerförsbacken (känns nästan som halva spåret) blir det lite flackare, men fortfarande lite backigt. Började fasa för den stora stigningen jag visste skulle komma på slutet, hur bakhalt hade jag egentligen?? Helt inne i min egen värld och plötsligt uppenbarar sig ett stort ljus i mörkret. Nej, det var inte månen, även om den lyste klar. Och nej, inte heller ett oidentifierat föremål från yttre rymden i form av ett tefat (inte någon annan form heller). Det var helt enkelt staden. Vackra parasitdrabbade Vinterstaden låg framför mina skidspetsar - en vacker syn och vips var mörkerrädslan som bortblåst. Var tvungen att stanna och dra av mig mina nya fina skidhandskar pilla fram mobilen för att kunna lägga upp en bild här för er alla att se!

Stärkt av denna syn påbörjade jag så klättringen uppför. Ja, för vissa kanske det inte skulle te sig som en särskilt farlig backe, men för orutinerade mig kändes det som jag skulle uppför slalombacken i Tour de Ski!! Döm av min förvåning när det faktiskt gick både lättare och fortare än jag vågat hoppas. Rätt som det var så hade jag kommit runt och var tillbaka på parkeringen igen. Kände väl att jag egentligen hade kunnat ta en rund till, men det fick vara nog för dagens äventyr. Plockade av mig skidorna och småjoggade hemåt. Inne i värmen igen kunde jag konstatera att jag varit ute i 1 timme och 15 minuter, varav 20 minuter bestod av skidåkning. Kanske inte riktigt så jag hade tänkt. Men så här i efterhand: jag tänkte nog inte så dumt ändå :)

Skidpremiär

Jag har förstått att det faktiskt finns de som läser vår blogg, eller läser och läser, det har ju inte funnits så mycket att läsa så här långt. Men förhoppningsvis ska det bli ändring på det nu! När vi anmälde oss till Tjejvasan var det 124 dagar kvar, då kändes det som en hel evighet och vissheten att det skulle tränas som bara tusan var stor. Nu är det bara 53 (snudd på 52) dagar kvar. De senaste veckorna har inteståttpåskidornaänångesten vuxit sig större och större. Trots att jag bor i Vinterstaden, med ett preparerat spår som har snögaranti från 1a november, att jag genom min arbetsgivare (det annars så snåla landstinget) kunnat åka i samma spår 8 gånger gratis, så har det bara inte hänt. Undanflykterna har varit lika många som antalet oåkta mil och jag har bara mig själv att skylla. Men, ikväll var det så äntligen dags! Tack vare min kära tremänning Kristina som på alla sätt underlättar min träning. Måste erkänna att jag egentligen var måttligt motiverad att ge mig ut i mörkret, men hoppades det skulle kännas bättre när jag väl var ute i spåret.

K hämtade upp mig med bil vid porten och det bar av mot Spikbodarna. Lånade ett par handskar av K (skidhandskar står högst på min inköpslista nu), spände på mig skidorna och började lite tafatt röra mig framåt på snön. Tur att vi redan från början bestämt att inte göra sällskap. K susade iväg i spåret före mig och jag var ensam i mörkret, skogen, kylan, snön. Tur var det, för jag allt annat än susade fram. Minnesbilder från tiden i skidskola under lågstadietiden flimmrade förbi och jag insåg att jag inte åkt så himla mycket skidor sedan dess heller... Förutom bristen på teknik, den sviktande konditionen och styrkan så hade jag lite bakhalt och samtidigt lite dåligt glid. Om jag säger Lasse Brandeby i Let's Dance förstår ni att jag var lika långt från Kalla som han Martin Lidberg.

Jag har tidigare sagt att jag inte har någon som helst ambition när det gäller tiden jag avverkar Oxberg-Mora på, utan att målet är att genomföra. Genomföra utan att gråta, snora och lova mig själv att aldrig mera nånsin utsätta mig själv för något liknande. Det jag kände idag var att gråta kommer jag nog göra vilket som, om det inte blir på grund av skavsår, värkande armar och blodsmak i munnen, så blir det av glädje på grund av att jag inte brutit ihop :)

Summa summarium, skönt att ha premiären avverkad. Nu kan det ju bara bli bättre. Eller? Jodå, jag ska göra ett träningsschema och sedan rapportera eftersom hur det går. Trots allt, jag har ju 53 (i alla fall 52) dagar på mig!