26 dagar kvar

Januari har känts oändligt lång men nu är årets första månad äntligen slut! Dagarna är märkbart längre och det börjar kännas vårvinter i luften :) Men att januari är över innebär ju även att slutet på februari närmar sig med stormsteg!?! Känner mig ändå hyfsat nöjd med träningen så här långt, det klart att jag alltid kommer att önska att jag åkt mer, men samtidigt kunde det varit åt andra hållet också. Så jag väljer att fokusera på de mil jag åkt istället för de oåkta. Läste häromdagen ett blogg-inlägg från i fjol, några som föresatt sig att åka 30 mil innan tjejvasan, men i slutänden "bara" åkt 15. Då tänkte jag, att lyckas jag med 15 innan så är det bra för mig, har passerat 7 totalt nu...

I lördags invigde jag mina ny-tejpade skidor, ja alltså skidorna är samma gamla, men det här med tejp var helt nytt för mig. Enligt konstens alla regler (nåt enstaka undantag bara) rengjorde, ruggade och tejpade jag skidorna på fredag kväll. Hann precis färdigt innan tåget avgick och Kristian frågade "Vart är vi på väg?"

På lördag var det så åter dags för ett för mig nytt spår (har knappt åkt två gånger i samma spår ännu). Den här gången blev det Spikbodarnas 5 km-slinga. Hårt frusna spår och jag var rädd för tok-bakhalka av värsta sorten, men döm av min förvåning, fästet var helt ok! Glad i hågen stakade jag iväg och jag mindes tillbaka till den först åkturen för året, också det i Spikbodarna, men då bara 2,5 km i el-ljusspåret. Då när allt kändes motigt och jobbigt på alla vis. Oavsett nuvarande form så är den i alla fall bättre än den var då :)

En del av spåret går längs en kraftledningsgata, spikrakt med lite små nivåskillnader. Det blåste rätt kraftigt den här dagen men tursamt nog hade jag vinden i ryggen här och fick prova på hur det är att faktiskt kunna staka på och gliiida fram i spåret! Den här tejpen var ju inte så dum ändå!

Spåret svänger sedan in i skogen och plötsligt var det inte fullt så roligt. Stark vind, mycket snö i träden och tögrader i några dagar. Plötsligt såg spåren ut som en vardagsrumsmatta efter nyårsfesten. Barr, kvistar, grenar, bark och kottar låg som en duk av brun konfetti över den vita snön. Hrmpf! Trots detta gick det förvånansvärt bra och orken och lusten räckte till tre varv innan jag klev av spåret och tog av skidorna.

Vände dom upp och ner för att inspektera tejpen. Hur hade jag kunnat åka på de här skidorna?? Där tejpen satt var nu ett jämnt lager av skogskonfetti... Försökte pillra bort allt skruffs när jag kom hem, men det var meningslöst. Bara till att skrapa bort geggan och börja om på nytt...

Söndagen bjöd åter på minusgrader och jag kletade på lite av den gamla blå burkvallan jag fick med mig från Ånge. Lade ner skidorna i fodralet från Fritidsboden och satte mig på cykeln med sikte på Lövsta-spåret igen. Kan jag säga att jag tränar inför Tjejvasan och Tjejvätternrundan samtidigt då?? :) Ja, för träning det blev det. Svagt uppför hela vägen till spåret och halvvägs dit händer det som hänt då och då senaste veckan. Bakbromsen frös ihop. Det hade väl i sig inte varit något större problem om jag inte nödvändigtvis var tvungen att "ta i lite" för att se om jag kunde trycka in bromshandtaget ändå. Jodå, det gick, halvvägs och i det läget fastnade sedan skivbromsen på bakhjulet.... Om jag säger så här, jag var ordentligt uppvärmd innan skidturen i alla fall.

Ett varv på 5 km blev det innan jag satte mig på cykeln för att rulla hemöver. Nej visst ja, inte rulla, trampa i nerförsbacke blev det. Tänkte tyst för mig själv, "GIVE ME A BREAK!!!"