Hå å hej! Lovade mig själv (och er) att efter nyår sätta lite fart, både på träningen och bloggandet. Tror att det gått bättre med träningen än skrivandet, och det är väl tur att det inte är åt andra hållet!
De senaste två veckorna har jag skidat 2,5+10+2,2+7,5+10 km, totalt drygt tre mil. Tycker jag är fullt godkänt så här långt. På godkäntnivån är väl också att jag varvat med fem löppass däremellan. Däremot har jag inte lyckats få till det där med styrketräningen… Och varför ska det vara så svårt att ta sig får och stretcha?? Kort och stram både här och där, framförallt mina stackars höftböjare. Och värre blir det efter varje skidtur. Enda fördelen är väl att jag kan använda mig själv som dåligt exempel på jobbet…
Veckan som gick avslutades i alla fall med en träningslägerhelg på hemmaplan, hemma som i Ånge alltså. Skidorna fick snällt följa med på jobbet i fredags så att jag kunde gå direkt till tåget när jag slutat. Väderprognosen hade först visat på massor av snöfall, ändrades sedan och lovade sträng kyla i stället. Blev visst lite av varje.
Lördag morgon, något under -20, men hade jag nu dragit med mig skidorna så skulle jag åka! Pappsen bar snällt ner mina skidor till snickerboa för att ge dom en omgång med glid och fäste. Jag har ju noll koll på sånt där och förlitar mig helt på hjälp från andra. Men försökte i alla fall vara med och lära mig lite. När käre far var osäker på något så sprang jag till datorn och googlade, det var mitt bidrag till valla-stunden ☺ Men det är ju en hel vetenskap det där! Säger bara, alla heder åt valla-teamen! Så blev mina skidor i alla fall paraffinerade och fästvallade. Och ingen ville följa med ut i kylan så jag vandrade själv iväg med skidorna under armen och siktet inställt på el-ljusspåret.
Gah, va kallt det var. Hoppade, körde höga knän och vevade runt med armarna för att få upp lite cirkulation innan jag spände på mig skidorna och tutade iväg i spåret. Nu snackar vi mammas gata, även om det är några år sedan sist så är det otaligt många gånger jag gått, joggat eller skidat runt det här spåret. Kändes skönt att veta precis när backarna kom, vilket håll kurvan skulle svänga och hur långt det var kvar till mål. Det var ganska oåkt i spåren, mitt enda sällskap på turen var en rödmagad hackspett och en svart katt, men när jag väl fått upp värmen så var det ganska mysigt. Tänk att jag nu frivilligt, utan sällskap och draghjälp, faktiskt åkte varv på varv i samma el-ljusspår som jag hatat så att åka skidor i. Där jag surat över att jag alltid åkte långsammast och kom sist i skoltävlingarna (trots att jag inte ens tävlade). Där jag väl aldrig trott att jag skulle åka som idag. Men tre varv blev det innan värmen och vilan lockade mig hem på Bobergsvägen 13 igen.
Söndag morgon, nu hade den utlovade snön kommit. Var väl inte mer än en knapp decimeter och termometern visade på behagliga -4. Nu ville både mor och far följa med. Så gick vi åt andra hållet idag, upp till Gammelboda och klev på spåret mot Tjärnmyråsen, tog sedan av mot Gula spåret och landade vid Klimptjärn. Vid det laget var fältet uppdelat och jag och pappsen hade bildat klunga längst fram. Första varvet runt tjärnen var det jag som drog. Eller drog och drog, fick höra att min teknik var bedrövlig, eller snarare brist på teknik (men det hade jag ju redan konstaterat själv och berättat för er). Fick lite teknik-tips av pappa Martin innan han tog täten ut på varv nummer två.
Jag slet för att haka på samtidigt som jag försökte tänka på att skjuta ifrån, utnyttja glid och jobba med magmusklerna. Kom i otakt med ben, armar och stavar och kände mig sämre än nånsin. Klarade varvet i alla fall, blev lite mer teknik-snack och sen fick jag gå ut först igen. Plötsligt händer det! Okej, det var inget revolutionerande, men jag fick lite flyt, det var inte längre lika jobbigt och pappsen flåsade allt tyngre i hasorna på mig. Nånting hade jag lyckats ändra till det bättre. Efter ett fjärde varv fick det vara nog och vi vände hemåt.
Nu skulle jag kunna berätta om regnskuren som kom, all snö som fastnade under skidorna på vägen hem och hur jag ramlade när jag skulle skrapa av den mot pappas skidor. Kunde bli ett långt utlägg om hur less jag blev och den plötsligt glocalnet-låga blodsockerhalten i mig fick benen att darra. Men nej, det hoppar jag över, för det var en sån lyckad tur ändå!
Oj oj oj, huuur långt inlägg blev inte det här?!? Och nu har jag inte ens hunnit berätta om Vallakvällen på Berners. Men det får bli en annan dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar