Jag har förstått att det faktiskt finns de som läser vår blogg, eller läser och läser, det har ju inte funnits så mycket att läsa så här långt. Men förhoppningsvis ska det bli ändring på det nu! När vi anmälde oss till Tjejvasan var det 124 dagar kvar, då kändes det som en hel evighet och vissheten att det skulle tränas som bara tusan var stor. Nu är det bara 53 (snudd på 52) dagar kvar. De senaste veckorna har inteståttpåskidornaänångesten vuxit sig större och större. Trots att jag bor i Vinterstaden, med ett preparerat spår som har snögaranti från 1a november, att jag genom min arbetsgivare (det annars så snåla landstinget) kunnat åka i samma spår 8 gånger gratis, så har det bara inte hänt. Undanflykterna har varit lika många som antalet oåkta mil och jag har bara mig själv att skylla. Men, ikväll var det så äntligen dags! Tack vare min kära tremänning Kristina som på alla sätt underlättar min träning. Måste erkänna att jag egentligen var måttligt motiverad att ge mig ut i mörkret, men hoppades det skulle kännas bättre när jag väl var ute i spåret.
K hämtade upp mig med bil vid porten och det bar av mot Spikbodarna. Lånade ett par handskar av K (skidhandskar står högst på min inköpslista nu), spände på mig skidorna och började lite tafatt röra mig framåt på snön. Tur att vi redan från början bestämt att inte göra sällskap. K susade iväg i spåret före mig och jag var ensam i mörkret, skogen, kylan, snön. Tur var det, för jag allt annat än susade fram. Minnesbilder från tiden i skidskola under lågstadietiden flimmrade förbi och jag insåg att jag inte åkt så himla mycket skidor sedan dess heller... Förutom bristen på teknik, den sviktande konditionen och styrkan så hade jag lite bakhalt och samtidigt lite dåligt glid. Om jag säger Lasse Brandeby i Let's Dance förstår ni att jag var lika långt från Kalla som han Martin Lidberg.
Jag har tidigare sagt att jag inte har någon som helst ambition när det gäller tiden jag avverkar Oxberg-Mora på, utan att målet är att genomföra. Genomföra utan att gråta, snora och lova mig själv att aldrig mera nånsin utsätta mig själv för något liknande. Det jag kände idag var att gråta kommer jag nog göra vilket som, om det inte blir på grund av skavsår, värkande armar och blodsmak i munnen, så blir det av glädje på grund av att jag inte brutit ihop :)
Summa summarium, skönt att ha premiären avverkad. Nu kan det ju bara bli bättre. Eller? Jodå, jag ska göra ett träningsschema och sedan rapportera eftersom hur det går. Trots allt, jag har ju 53 (i alla fall 52) dagar på mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar