Vissa dagar bara uppskattar jag mitt liv så mycket mer än andra. Idag var en sådan dag. Efter ett inte alltför upphetsande morgonmöte på jobbet drog jag och min nya kollega Helen iväg till Friskis & Svettis. Ett privilegium vi har ett en gång varje månad få åka dit med våra gruppdeltagare på studibesök inklusive ett 20 minuters rygg-gympapass. Idag fick det bli uppvärmningen inför dagens skidtur. Jag hade lånat bilen av Nils och Kristina, kombinerat lunch/friskvård/flex (vissa dagar har jag världens bästa jobb )och planerade en skidtur i dagsljus!
Styrde kosan mot Lövsta, inte så långt hemifrån, på Frösön, där kommunen ombesörjer (har jag någonsin använt det ordet tidigare i mitt liv??) spårdragningen, El-ljuspår med tre olika längder, motionsspår på 5, 10 och 15 kilometer. Problemet var att jag orutinerat nog inte varit på toa innan jag åkte och nu trängde det på i blåsan. Jag står på parkeringen och fundera åt vilket håll jag ska plumsa ut i snön för att vara vara minst synlig från vägen, intilliggande hus och skidleken där barnfamiljerna huserar. Får då syn på en grön kur som ser misstänkt lik en Baja-Maja ut. Jodå, uppkopplad med en elkabel till närmsta lyktstolpe står den där. Varför uppkopplad tänker du? Jomen kommunen vill ju inte att invånarna ska behöva frysa om rumpan när de uträttar sina behov i samband med skidturen! Kan inte annat än ge min fantastiska hemstad en guldstjärna i kanten för den fina omtanken J
Efter gårdagen urtråkiga flera plusgraderväder har det åter krupit under noll. Cirka fem minus och strålande sol när jag glider iväg. Jodå, det tar sig. Föret, vädret, orken till och med tekniken och vallan har bättrats sedan premiäråket. Och då ska ni veta att jag idag lagt på valla helt själv, tur för mig att den enda burken jag har passade perfekt just idag…
Bestämmer mig ganska snart för att satsa på 15 kilometers slingan. Vad mer kan man begära? Hyfsat bra spår, lagom temperatur och solen som emellanåt bländar mig när den kryper in mellan de snötyngda träden! Jag ser inte till en kotte, eller jo, tyvärr lite väl många i spåret. Men inte en människa stöter jag på. Inga djur syns till. Bara jag, snön och det enda som bryter tystnaden i skogen är ljudet från skidorna och stavarna.
Så plötsligt, en stund efter jag passerat avfarten på 10 km-spåret och börjat vända tillbaka hemåt. Då hör jag ett brummande. Lugn lugn, inte som ett björn-brummande, utan mer som ett stort fordon-brummande. Och mellan träden skymtar stora lampor på rad strax ovan markhöjd. Helt plötsligt befinner jag mig alldeles vid flygplatsen! Tur att det bara finns ett spår att följa och att skyltarna sitter förvånansvärt tätt, annars hade jag nog trott att jag åkt vilse. Så nej, jag åkte inte skidor riktigt ända fram till flyget. Men jag var väldigt nära J
En sista liten reflektion innan jag ger mig för idag (fasen, det är ju så roligt att skriva och att berätta, att jag knappt bryr mig om någon läser längre J ). Hursomhelst, när jag kommit så här långt, efter att i stort sett bara åkt på platten, dök det nu upp några backar. Gick väl hyfsat uppför, trots att jag orutinerat som vanligt inte riktigt hade laddat energi som jag borde. Men nerför. Vad är det för naturlag (eller spårdragare) som bestämt att så fort det är en brant nerförsbacke i skidspåret så ska det också vara en skarp kurva?!? Skulle ju inte vara någe problem om jag bara såg spåret rakt framför mig, att bara stå på och utnyttja gravitationen. Men, nej spåret ska prompt svänga så att jag inte ser, så att kvalitén på spåret blir sämre, balansen utmanas än mer och jag bara måste ploga och vara rädd för att jag snart ska ligga mitt i ett plockepinn djupt ner i snön. Nu gick det ju bra, ingen vurpa idag. Men kan nån säga varför?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar