Hur tänkte jag nu?

Ja, hur tänkte jag nu? Tänkte jag då. Då när jag med skidorna under armen börjat knata uppför backarna på Östberget med siktet inställt på el-ljusspåret. I teorin verkade det ju som en så smart idé. En promenad till spåret, 2 varv skidåk och sen promenad hem igen. Tydligen hade jag glömt/förträngt/inte tänkt på, att det tar en stund att gå. Det är bara uppför. Jag skulle ha pjäxor på fötterna och ett par skidor och stavar att bära på. Nåja, jag kom jag ju fram, lagom varm i kläderna trots att termometern visat ca -15 när jag lämnade lägenheten.

Bilparkeringen var ovanligt liten (all snö har som växt in på alla håll) och där fanns ovanligt få bilar (läs: ingen), Klev genom snön till spåret, höga granar med grenarna nertyngda av vita snömassor reste sig runt mig.Plötsligt slog mörkerrädslan till. Men det skulle ju vara höjden om jag nu knatat mig hit och sen inte åkte ens ett varv. Så på med skidorna (börjar bli ganska bra på att pricka ner pjäxtån i bindningen nu :) ) och börja skida. En annan sak jag hade glömt/förträngt/inte tänkt på var att spåret i stort sett bara är nerför eller uppför, ja, hur tänkte jag egentligen? Så efter 30 minuters uppvärmning i form av rask promenad med skidor och stavar i händerna började åkningen nu mycket lättsamt. Bara nerför, lite till och lite mer. Någonstans mitt i allt nerför blev det lite extra ner för mig (ja det ska vara ett mellanslag där), lyckades visst vurpa lite i en kurva. Men jag landade mjukt, gjorde mig inte illa och kom snabbt på fötter igen, sen var jag inte längre lika rädd för att trilla längre.

Efter den långa nerförsbacken (känns nästan som halva spåret) blir det lite flackare, men fortfarande lite backigt. Började fasa för den stora stigningen jag visste skulle komma på slutet, hur bakhalt hade jag egentligen?? Helt inne i min egen värld och plötsligt uppenbarar sig ett stort ljus i mörkret. Nej, det var inte månen, även om den lyste klar. Och nej, inte heller ett oidentifierat föremål från yttre rymden i form av ett tefat (inte någon annan form heller). Det var helt enkelt staden. Vackra parasitdrabbade Vinterstaden låg framför mina skidspetsar - en vacker syn och vips var mörkerrädslan som bortblåst. Var tvungen att stanna och dra av mig mina nya fina skidhandskar pilla fram mobilen för att kunna lägga upp en bild här för er alla att se!

Stärkt av denna syn påbörjade jag så klättringen uppför. Ja, för vissa kanske det inte skulle te sig som en särskilt farlig backe, men för orutinerade mig kändes det som jag skulle uppför slalombacken i Tour de Ski!! Döm av min förvåning när det faktiskt gick både lättare och fortare än jag vågat hoppas. Rätt som det var så hade jag kommit runt och var tillbaka på parkeringen igen. Kände väl att jag egentligen hade kunnat ta en rund till, men det fick vara nog för dagens äventyr. Plockade av mig skidorna och småjoggade hemåt. Inne i värmen igen kunde jag konstatera att jag varit ute i 1 timme och 15 minuter, varav 20 minuter bestod av skidåkning. Kanske inte riktigt så jag hade tänkt. Men så här i efterhand: jag tänkte nog inte så dumt ändå :)