Maria vill....

Att jag byter bild till denna. Så ignorera bilden i förra inlägget och titta på denna istället! :-)



- Posted using BlogPress from my iPhone

Färdigswimmade!

Vi är imål! Förhållandena kunde nog inte vara bättre. 19 gr i vattnet, växlande molnighet och runt 20 i luften. Kl 14 simmade vi iväg och inom 1 h var vi klara och duschade.


Fick finfin mat efteråt tillsammans med livemusik!
Efter lite strosande på målområdet satte vi oss åter i bilarna.
Strax efter 19 rullade vi in på herrgårdsvägen och vårt lilla B&B.
Nu sitter vi och gungar i hamocken i den ljuvliga sommarkvällen...


- Posted using BlogPress from my iPhone

Idag händer det!

Efter en god natts sömn i Ludvika, sätter vi idag av till Vansbro för simning. Vädret ser bra ut och vi är taggade! Vi ska försöka komma iväg i bra tid så Maria hinner vara med på melodikrysset som hon troget spelar varje lördag. Lite av en dröm som går i uppfyllelse! kl 14 slänger vi oss i plurret. Håll en extra tumme då!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Tiden springer snabbare än jag

Det är svårt att få tiden att räcka till! Ett faktum för väldigt många av oss. Mitt liv som mamma, husa, pysslare, fru, arbetande socionom och svensk klassikerutförare är inte alltid så enkel att få att en vettig balans mellan. Att detta blogginlägg tagit flera dagar att skriva säger kanske en del.
Om några få dagar är det i alla fall dags för Vansbrosimmet. Efter långt letande konstaterade jag att det bästa och mest ekonomiska alternativet var att införskaffa en våtdräkt från Clas Olsson. Börjar kännas som en trogen vän på tjejklassikernresan... Våtdräkten kostade 425 kr och att hyra en som billigast 300 kr. Kändes som ett ganska enkelt val. Nu har jag och våtdräkten simmat ihop ett antal gånger. Det har fungerat bra! Jag har nog svårast för att vattnet är kallt. Har så himla svårt att komma i. Med vådätdräkten är det en än värre plåga då vattnet sakta sipprar in. Det spelar ingen större roll om jag skulle slänga mig i. Vår å är perfekt att träna i! Senaste gången fick jag dock lite sällskap. Två grodor, en and och en orm. Det sistnämda var inte så angenämt att få sällskap av. Att jag även blev biten på tån av något i vattnet på väg i land gjorde den simturen inte alltför kul. Hoppas att komma iväg ikväll med... Kanske sista turen innan helgen.
Tittade för övrigt på deras hemsida och såg glädjande att vattentemperaturen stigit. från 16 gr förra helgen till 18,6 gr nu. Betydligt trevligare!
Med hopp om livet!


- Posted using BlogPress from my iPhone

3/3, 1/2, 2/4

Efter lördagens målgång var Ånge kommuns klassikerpass fyllt med stämplar, tre av tre delar av Västra klassikern genomförd. En av två avslutade och nu återstår två av fyra innan vi är klara med Tjejklassikern.

Om tre dagar ska vi simma... Måste erkänna att jag nog förträngt det hela med Vansbro lite grann. Koncentrerat mig på löpningen och tänkt att det löser sig. Och nu finns det inte så mycket annat att göra än att hålla andan och hoppa i.

Så håll tummarna, på lördag plaskar det till och förhoppningsvis är det sedan bara en av fyra kvar!

Utmaningen

Första lördagen i juli sedan 2006 har jag troget vandrat runt Borgsjön, en naturskön upplevelse i min gamla hembygd. Sällskapet har varierat, mor och far har alltid varit där (även om den senare ett år åkte bil, agerade paparazzi och extra dricklangare åt oss andra), gamla vänner, vänners föräldrar, kusiner och kusiners föräldrar har också varit med. Ofta har det varit ogavligt varmt den där lördagen, så också i fjol då vi allt annat än frös i den 30-gradiga hettan. Jag hade ju då så smått börjat jogga lite under våren och råkade väl säga att det faktiskt kändes lättare än vanligt att gå de 19 kilometrarna. Pappsen svarade snabbt att ”Jamen nästa år, då springer vi då?” och jag svarade ”Ja”.

Inte hade jag väl då kunnat ana att det var den första utmaningen i en rad som skulle följa under året.

Så var det då dags. I lördags samlades vi nere på Erikshof. Alla var där: Sara, Mia, Stefan, Ida, Eva, Bengt, Margareta, Britt, mamma, pappa, jag såklart och några till! Truppen grupperade sig framför startsnöret efter vad målsättningen var, springa fort, springa så mycket det går, springa och gå, samt gå. Vädret visade sig från sin bästa sida, bjöd på molnighet, uppehåll och strax under 20 grader. Jag och Pappa Martin kände väl båda att vi inte riktigt var i den form vi hade önskat, som vanligt blivit mindre träning än tänkt och för hans del också en kropp som sätter fysiologiska begränsningar. Men vi siktade på att göra sällskap runt, ”lufsa” i lagom takt och att komma i mål på under 2.30.

När startskottet smällde av hoppade jag till och fattade först inte vad det var. Men så började massan röra sig bort mot skogen och det var bara att följa med. För er som aldrig har vart där kan jag berätta att det till en början är en del uppför, sen fortsätter det uppför innan det blir uppför en bit och slutligen uppför sista biten fram till St. Olofs källa och den första vätskekontrollen med iskallt källvatten. Inte höll vi någon topphastighet och i de brantaste backarna saktade vi av och gick.

Det var jobbigt men kändes bra. Efter källan blir banan lite mer varierad, det vill säga mellan uppförsbackarna är det nedförsbackar också… Det blev tydligt att när det gick uppför kunde jag hålla en jämnare fart och drog ifrån lite, för att snabbt hamna efter igen i nerförsbackarna (skyller det helt på att jag inte har lika långa ben som pappsen :( ). Men det funkade bra för oss, vi turades om att dra och fick till och med en fripassagerare med oss under större delen av loppet (hon drog såklart ifrån oss på slutsträckan). Annars såg vi inte till så många andra deltagare, löparna långt före oss och gångarna långt efter.

Tyvärr hade jag under veckan dragits med en liten magbacill och efter andra kontrollen, just på slätten, den egentligen enda sträckan som är någorlunda plan en längre bit, där fick jag värsta magknipet. Visste att det snart skulle gå över men klarade inte av att springa. Pappa M drog ifrån, jag gick och ville bara lägga ner. Men vips så släppte knipet och jag tog upp jakten på den turkosa ryggen!

Tänkte att jag måste komma ikapp i den branta skogsbacken efter att vi korsat vägen. För sen är det nästan bara nerför och jag skulle vara chanslös att hinna ikapp långben. Jag såg den turkosa tröjan skymta till och avståndet minskade, men inte snabbt nog. Trots att han saktade in, spanade över axeln och såg att jag var på gång så lyckades jag inte komma ikapp innan vi var uppe på platten. Så blev det nerför, skönt att få släppa på, låta benen rulla och pulsen sjunka. Men nu var jag ju så nära. Skulle ikapp. Och innan sista kontrollen hade jag kontakt! (kan också vara så att PM väntade in mig…) Drack inget vatten, bara sköljde munnen av hänsyn till min mage. Tittade suktande på de stora sockerklädda kanelbullarna som erbjöds men fokuserade på glassen jag skulle äta efter målgång istället. Passerade 2,5 km skylten, ett el-ljusspår kvar till mål. Aldrig har väl ett el-ljusspår känts så långt!?

Nerför, nerför, lite uppför, mera nerför. Äntligen nere på platten, bara över järnvägen, älven och sen in på upploppet. I mål!!!! Klockan visade på 2.20. Jag var nöjd (förutom att de inte hade någon glassförsäljning i år :( ) Vi klarade målsättningen och nästa år, då ska det gå fortare!

PS. Nu kom ju det här inlägget att handla mest om mig, men saken är den att samtliga i truppen gjorde en kanoninsats! De som sprang i mål långt före, de som var oss hack i häl och dom som passade på att njuta för hela startavgiften, fikade efter vägen och höll igång betydligt längre än oss andra! Bra jobbat!