Utmaningen

Första lördagen i juli sedan 2006 har jag troget vandrat runt Borgsjön, en naturskön upplevelse i min gamla hembygd. Sällskapet har varierat, mor och far har alltid varit där (även om den senare ett år åkte bil, agerade paparazzi och extra dricklangare åt oss andra), gamla vänner, vänners föräldrar, kusiner och kusiners föräldrar har också varit med. Ofta har det varit ogavligt varmt den där lördagen, så också i fjol då vi allt annat än frös i den 30-gradiga hettan. Jag hade ju då så smått börjat jogga lite under våren och råkade väl säga att det faktiskt kändes lättare än vanligt att gå de 19 kilometrarna. Pappsen svarade snabbt att ”Jamen nästa år, då springer vi då?” och jag svarade ”Ja”.

Inte hade jag väl då kunnat ana att det var den första utmaningen i en rad som skulle följa under året.

Så var det då dags. I lördags samlades vi nere på Erikshof. Alla var där: Sara, Mia, Stefan, Ida, Eva, Bengt, Margareta, Britt, mamma, pappa, jag såklart och några till! Truppen grupperade sig framför startsnöret efter vad målsättningen var, springa fort, springa så mycket det går, springa och gå, samt gå. Vädret visade sig från sin bästa sida, bjöd på molnighet, uppehåll och strax under 20 grader. Jag och Pappa Martin kände väl båda att vi inte riktigt var i den form vi hade önskat, som vanligt blivit mindre träning än tänkt och för hans del också en kropp som sätter fysiologiska begränsningar. Men vi siktade på att göra sällskap runt, ”lufsa” i lagom takt och att komma i mål på under 2.30.

När startskottet smällde av hoppade jag till och fattade först inte vad det var. Men så började massan röra sig bort mot skogen och det var bara att följa med. För er som aldrig har vart där kan jag berätta att det till en början är en del uppför, sen fortsätter det uppför innan det blir uppför en bit och slutligen uppför sista biten fram till St. Olofs källa och den första vätskekontrollen med iskallt källvatten. Inte höll vi någon topphastighet och i de brantaste backarna saktade vi av och gick.

Det var jobbigt men kändes bra. Efter källan blir banan lite mer varierad, det vill säga mellan uppförsbackarna är det nedförsbackar också… Det blev tydligt att när det gick uppför kunde jag hålla en jämnare fart och drog ifrån lite, för att snabbt hamna efter igen i nerförsbackarna (skyller det helt på att jag inte har lika långa ben som pappsen :( ). Men det funkade bra för oss, vi turades om att dra och fick till och med en fripassagerare med oss under större delen av loppet (hon drog såklart ifrån oss på slutsträckan). Annars såg vi inte till så många andra deltagare, löparna långt före oss och gångarna långt efter.

Tyvärr hade jag under veckan dragits med en liten magbacill och efter andra kontrollen, just på slätten, den egentligen enda sträckan som är någorlunda plan en längre bit, där fick jag värsta magknipet. Visste att det snart skulle gå över men klarade inte av att springa. Pappa M drog ifrån, jag gick och ville bara lägga ner. Men vips så släppte knipet och jag tog upp jakten på den turkosa ryggen!

Tänkte att jag måste komma ikapp i den branta skogsbacken efter att vi korsat vägen. För sen är det nästan bara nerför och jag skulle vara chanslös att hinna ikapp långben. Jag såg den turkosa tröjan skymta till och avståndet minskade, men inte snabbt nog. Trots att han saktade in, spanade över axeln och såg att jag var på gång så lyckades jag inte komma ikapp innan vi var uppe på platten. Så blev det nerför, skönt att få släppa på, låta benen rulla och pulsen sjunka. Men nu var jag ju så nära. Skulle ikapp. Och innan sista kontrollen hade jag kontakt! (kan också vara så att PM väntade in mig…) Drack inget vatten, bara sköljde munnen av hänsyn till min mage. Tittade suktande på de stora sockerklädda kanelbullarna som erbjöds men fokuserade på glassen jag skulle äta efter målgång istället. Passerade 2,5 km skylten, ett el-ljusspår kvar till mål. Aldrig har väl ett el-ljusspår känts så långt!?

Nerför, nerför, lite uppför, mera nerför. Äntligen nere på platten, bara över järnvägen, älven och sen in på upploppet. I mål!!!! Klockan visade på 2.20. Jag var nöjd (förutom att de inte hade någon glassförsäljning i år :( ) Vi klarade målsättningen och nästa år, då ska det gå fortare!

PS. Nu kom ju det här inlägget att handla mest om mig, men saken är den att samtliga i truppen gjorde en kanoninsats! De som sprang i mål långt före, de som var oss hack i häl och dom som passade på att njuta för hela startavgiften, fikade efter vägen och höll igång betydligt längre än oss andra! Bra jobbat!