Andra gången gillt

Var med stor besvikelse JAIK-klassikerloppet blev inställt för en dryg månad sedan. Vi var så taggade för att åka och det skulle bli det perfekta genrepet inför TjejVasan. Men du som trogen blogg-läsare vet att så blev det inte. Kung Bore bestämde sig för att sänka temperaturen och det rejält över västra Medelpad den där lördagen. Inställt lopp och besvikna skidåkare. Men idag, så var det ändå dags!

Var länge osäkert om jag skulle åka ändå. Hade ju sedan månader tillbaka inbokat besök från Uppsala. Och om jag fick med mig henne, hur skulle vi då transportera oss? Men har man de bästa av vänner är det ju inget att oroa sig för. Kristina och Nils bokade in en resa till Barcelona så att jag skulle kunna låna deras bil (eller ja, nåt sånt). Och Jenny sa att en road trip till Ånge, det är precis vad jag vill göra när jag är här och hälsar på (eller ja, nåt sånt).

Så klockan åtta i morse kastade vi loss med sikte på min hemkommuns outback (eller Östra Mörkret som Pappa Martin lite Fantomeninspirerat kallar trakten). Väl där möttes vi av familjerna Lovén, Lindblom/Lundin och sist men inte minst Pappa "Paparazzi" Martin. Temperaturen låg runt nollan, spåren var något hårda och isiga och klistervalla rekommenderades. Undertecknad körde dock på vallatejp och var något nervös i starten när de andra hade hunnit provåka och jag hade ingen aning om jag hade fäste eller inte.

Tejpen var ett bra drag visade det sig. Lite bakhalka men inget att bråka om. Spåret gick i väl kuperad terräng och många andra slet hårt i uppförsbackarna och fick valla om både en och flera gånger. Trots att jag nu inte stått på skidorna på två veckor kändes formen bra. Satte mig på ändan en gång i en nerförsbacke men annars gick det utan problem. Gick i mål på dryga 2 timmar (enligt min co-driver/hejjaklack/tidtagare) och klarade målsättningen under 2.30 samt att inte bli varvad av fru L. Nöjd med dagen helt enkelt. Nu sikte mot Gissjötrampen som går veckan efter TjejVättern. Ut och cykla!

Inte sist

Idag var det åter varannan torsdag och löpgruppen hade träff med Lena G igen. På schemat för dagen stod det backintervaller. Vi var bara sex stycken som utrustade med broddar, toppluvor och reflexvästar (iaf de smartare av oss dvs inte jag) lämnade sjukhusets varma inomhusmiljö, tog rygg på Lena och joggade iväg i riktning mot Ica Maxi. Då vi var så få idag var det lättare att hålla ihop gruppen, vi sprang ganska lika. I alla fall till en början.

Dagens upplägg var 6-8 intervaller 300 meter i lite brantare uppförsbacke. Öka uppför: "känslan av intervall fart" ca 75-95% av maxpuls. Solklart, eller? Som jag sa, gruppen höll ihop och vi sprang ganska lika första vändan upp. Men shit va jobbigt! Undra vad min puls låg på egentligen?? Ja ja, sedan gång/långsam jogg ner igen innan det var dags för nästa vända. Nu gick det tyngre. Frk Fälldin fixade inte att hålla samma tempo och sackade efter. Kom ändå upp innan de andra hunnit vända neråt igen.

Varv tre blev ju inte lättare, ont i bröstet och kände mig gråtfärdig när jag såg de andra spurta iväg i det brantare partiet. Varför utsätter jag mig för sånt här? Benen kändes tyngre och tyngre för varje varv. Lena sprang bredvid och peppade: Jobba med lite högre ben, utnyttja benstyrkan och få mer spänst i i steget! Ville skrika, har ingen styrka, orkar inte, vilken spänst? Men var ju alldeles för andfådd för att säga mer än: Ja.

Så klart ökade avståndet mellan mig och de andra mer och mer. Kom på mig själv med att sakna de övriga i gruppen, de som vanligtvis brukar springa långsammare än mig... De är dock 50-plusare, så egentligen ingen bedrift att jag på dryga 30 springer ifrån dom. Men det är ju alltid skönt att inte vara den som är sist. För hur det än är, hur lite jag bryr mig om tider, resultat eller att inte vinna. Jag menar det verkligen det rör mig inte ryggen.

Men att vara sist, det suger.

Bestämde mig för att dagens pass helt enkelt fick bli en övning i det. Inte bara intervallträningen i sig utan också träning i att vara sist och att faktiskt vara nöjd med det. För innan vi vände hemåt hade jag ändå kört 7 varv (de andra gjorde 8), lärt mig en ny fart-träning och definitivt legat på över 75% uppför. Nya tag, nya mål, nästa vecka kör vi backintervall igen och då ska jag klara 8! Sist eller inte, det får kvitta!

Snöfall på tvären

Gick hem tidigare från jobbet idag för att ta en liten joggingtur i det fina vårvädret. Jag hann i alla fall hem innan aprilvädret-redan-i-mars slog till. :s

nudu!

Jag är piskad att cykla i två veckors tid då maken behöver bilen i tjänstsen.....tjejvättern-trännigen är i full gång! härligt nog är nu snart cykelbanorna helt bara och förhoppningsvis går det inte alltför lång tid innan de kommer och sopar upp alla ton grus...tills dess får man cykla med viss försiktighet.
våren är i luften och det finns hopp om våren. Igår var det 13 grader till efter kl 18.00. NICE!

Tillbaka på banan

Ok, får väl erkänna att bloggandet likaväl som tränandet tog semester ett tag efter TjejVasan. Luften gick liksom ur på flera sätt. Men nu är jag med igen. En helgs härlig skidåkning i fjällen (på tvären såklart!), lite skönt spring hemma på ön och i stan med löpgruppen och sist men inte minst, underbart långfärdskrillande på sjön! Vår bästa tid är nu, bästa vårvintern. Vinterstaden blir inte bättre än så här!
Så, nu ska jag också öva mig i att fatta mig kort. I alla fall lite kortare än vanligt. Ska se om det gör att mina inlägg blir mer frekventa... Och att du som läser inte hinner somna innan jag till slut sätter punkt!
Toodles!

Kommentera mera

Har förstått att alla inte sett att det numera går alldeles utmärkt att skriva kommentarer till blogg-inläggen utan att först krångla med någon konstig inloggning! Så gör gärna det, vi blir så glada så då :)

okej då...

Jag får väl ge en liten beskrivning av mitt vasalopp med....
bit ihop...
Det började inte ens bra...som sagt, såg sisådär 15 min före start att ena staven saknade sin rem. Skit men okej då....Lite besvärtligt så man då istället behöver hålla i staven istället för att kunna skjuta ifrån och släppa den vid stakning.
men det skulle inte hindra mig!
Kände när jag satte på mig skidorna att ojj, jag har myyycket glid....JAPP det hade jag, så mycket att jag inte hade något fäste...
Jag hade inte ens fäste för att ha mig framåt genom att diagonala. Det var så bakhalt att det släppte på raksträckan...
starten gick och så länge jag kunde staka gick det väl bra, men jag är ju inte så jäkla stark att jag orkar staka tre mil.
Min underbara Maria susade iväg och det såg så lätt ut verkligen. Blev avis men försökte att inte hänga med huvudet utan bita ihop...tre mil, det går!
fick låna valla av en tjej som hade samma förutsättningar som jag....var inte så noga tyvärr utan ville mer komma iväg....då började det kärva, men fortfarande inget fäste när jag väl behövde det...
Vid första kontroll, omvallning....bad att få skidorna rengjorda då det var nu två fästvallor på...tyvärr lyssnade inte vallagubben på mig utan sa hurtigt att det blir så bra för att nya vallan smälter den gamla....JOHEJ vad bra det blev....nu började allvaret...Skavsåren började bråka så succecivt..men det var inte det värsta...
Efter första kontrollen blev förutsättningarna markant sämre...obefintliga spår, ojämt överallt, moddigt och jävligt. Man fick helt enkelt jobba för varje tag man tog och jag fick verkligen inget gratis...Min nya mix av valla resulterade i snösamling och nu hade jag varken glid eller fäste....bara massa snö.
Min Maria hade en ängels tålamod som susade iväg emellan varven, men väntade in mig och peppade mig att stångas vidare...
Innan Eldris hade jag helt tappat kollen på repsnöret och försökte bara komma framåt. Så klart att M skulle åka för att hinna. Samtidigt så lämnades jag med alla små på axlarna som ömsom sa åt mig att kämpa ömsom sa åt mig att ge upp...
Slutade titta på klockan och tänkte att hinner jag så hinner jag, och då åker jag vidare...kom till Eldris 15.58...men där var det full aktivitet och inte ett snöre i sikte. Själv tog jag två sportdryck och stred vidare....fick sedan höra en bit bort att de förlängt repdragningen då förutsättningarna var då dåliga! nåväl jag hade ju bestämt mig, nu tar vi oss i mål. Fick sedan höra att jag åkte som snabbast sista milen...hur det nu är möjligt. Stannade efter varje uppförsbacke, tog av mig skidorna och skrapade bort snö, för annars hade jag dräpt mig. Var väldigt nära att stå på öra i auklandbacken då jag inte orkade stanna för att skrapa...det hakade i och det var nära...
Som Maria skrev så gjorde det mycket att folk faktiskt stog och hejjade in oss..
I skogen någonstans efter Eldris stog två underbara äldre herrar och hejjade frenetiskt på oss alla som passeade. De hade stått där hela dagen...jag ler när jag tänker på dem!
Fick nästan en tår i ögat på slutet när man kör igenom campingen i Mora. Där stod en kvinna osm hejjade och påminde oss att det var bara 1 km kvar och vi hade varit så duktiga....kl var då rätt mycket och man kände att - vad underbart att de står kvar här nu när vi stackare som har fått kämpa för att ta oss i mål närmar oss.....Körde förbi några som hade hållit på betydligt längre än jag också...
ja jäklar...i mål gick jag, även om jag var jäkligt besviken...på allt som hade behövt strula. Var ( är) inte så dåligt tränad men skidornas dåliga vallning tog ut sin rätt och tillslut hade jag inte mer att ge heller. Att jag gick imål är bra, det säger alla, men hade svårt att smälta det första dagarna....Inte att andra är bättre...bara att jag är så dålig...
men tänker att jag kommer igen nu. Värsta är gjort enligt mig! Cykla har jag gjort hela vintern även om det inte varit längre sträckor. Så min bak är inte helt ovan...det är bara på det!

Hej Hopp, cykelpropp

Bakom mig...

Japp nu har jag lagt tjejvasan bakom mig. Har hänt så mycket efter det att det känns betydligt längre sedan än vad det är....tur är väl det....fick som sagt ha compeed över en vecka....
Härligt iaf att här i Gävle börjar snön på vägarna försvinna och cyklingen går lättare och lättare...
ser fram emot när det är dags att ta bort allt grus för jag kan lova att denna vinter har de pungat ut med flera ton grus i Gävle.
Ska nog följa min bloggkollegas tankar att införskaffa mig en cykeldator. Vore ju att se hur mycket man cyklar....visst jag har min iphone men tror att cykeldator skulle vara att föredra då den nog räknar mer rätt...kanske en bra födelsedagspresent förresten!!
Hoppas kunna bli bättre på bloggandet både här och där framöver, när verkligheten nu förhoppningsvis får flyta på utan större störning ett tag.
I morgon är det första i bäst av tre finalmatcher med mitt innebandylag...superkul och spännande. All träning som blir av är bra träning!

Ha det bäst, flodhäst.
Lena