Dagens upplägg var 6-8 intervaller 300 meter i lite brantare uppförsbacke. Öka uppför: "känslan av intervall fart" ca 75-95% av maxpuls. Solklart, eller? Som jag sa, gruppen höll ihop och vi sprang ganska lika första vändan upp. Men shit va jobbigt! Undra vad min puls låg på egentligen?? Ja ja, sedan gång/långsam jogg ner igen innan det var dags för nästa vända. Nu gick det tyngre. Frk Fälldin fixade inte att hålla samma tempo och sackade efter. Kom ändå upp innan de andra hunnit vända neråt igen.
Varv tre blev ju inte lättare, ont i bröstet och kände mig gråtfärdig när jag såg de andra spurta iväg i det brantare partiet. Varför utsätter jag mig för sånt här? Benen kändes tyngre och tyngre för varje varv. Lena sprang bredvid och peppade: Jobba med lite högre ben, utnyttja benstyrkan och få mer spänst i i steget! Ville skrika, har ingen styrka, orkar inte, vilken spänst? Men var ju alldeles för andfådd för att säga mer än: Ja.
Så klart ökade avståndet mellan mig och de andra mer och mer. Kom på mig själv med att sakna de övriga i gruppen, de som vanligtvis brukar springa långsammare än mig... De är dock 50-plusare, så egentligen ingen bedrift att jag på dryga 30 springer ifrån dom. Men det är ju alltid skönt att inte vara den som är sist. För hur det än är, hur lite jag bryr mig om tider, resultat eller att inte vinna. Jag menar det verkligen det rör mig inte ryggen.
Men att vara sist, det suger.
Bestämde mig för att dagens pass helt enkelt fick bli en övning i det. Inte bara intervallträningen i sig utan också träning i att vara sist och att faktiskt vara nöjd med det. För innan vi vände hemåt hade jag ändå kört 7 varv (de andra gjorde 8), lärt mig en ny fart-träning och definitivt legat på över 75% uppför. Nya tag, nya mål, nästa vecka kör vi backintervall igen och då ska jag klara 8! Sist eller inte, det får kvitta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar