okej då...

Jag får väl ge en liten beskrivning av mitt vasalopp med....
bit ihop...
Det började inte ens bra...som sagt, såg sisådär 15 min före start att ena staven saknade sin rem. Skit men okej då....Lite besvärtligt så man då istället behöver hålla i staven istället för att kunna skjuta ifrån och släppa den vid stakning.
men det skulle inte hindra mig!
Kände när jag satte på mig skidorna att ojj, jag har myyycket glid....JAPP det hade jag, så mycket att jag inte hade något fäste...
Jag hade inte ens fäste för att ha mig framåt genom att diagonala. Det var så bakhalt att det släppte på raksträckan...
starten gick och så länge jag kunde staka gick det väl bra, men jag är ju inte så jäkla stark att jag orkar staka tre mil.
Min underbara Maria susade iväg och det såg så lätt ut verkligen. Blev avis men försökte att inte hänga med huvudet utan bita ihop...tre mil, det går!
fick låna valla av en tjej som hade samma förutsättningar som jag....var inte så noga tyvärr utan ville mer komma iväg....då började det kärva, men fortfarande inget fäste när jag väl behövde det...
Vid första kontroll, omvallning....bad att få skidorna rengjorda då det var nu två fästvallor på...tyvärr lyssnade inte vallagubben på mig utan sa hurtigt att det blir så bra för att nya vallan smälter den gamla....JOHEJ vad bra det blev....nu började allvaret...Skavsåren började bråka så succecivt..men det var inte det värsta...
Efter första kontrollen blev förutsättningarna markant sämre...obefintliga spår, ojämt överallt, moddigt och jävligt. Man fick helt enkelt jobba för varje tag man tog och jag fick verkligen inget gratis...Min nya mix av valla resulterade i snösamling och nu hade jag varken glid eller fäste....bara massa snö.
Min Maria hade en ängels tålamod som susade iväg emellan varven, men väntade in mig och peppade mig att stångas vidare...
Innan Eldris hade jag helt tappat kollen på repsnöret och försökte bara komma framåt. Så klart att M skulle åka för att hinna. Samtidigt så lämnades jag med alla små på axlarna som ömsom sa åt mig att kämpa ömsom sa åt mig att ge upp...
Slutade titta på klockan och tänkte att hinner jag så hinner jag, och då åker jag vidare...kom till Eldris 15.58...men där var det full aktivitet och inte ett snöre i sikte. Själv tog jag två sportdryck och stred vidare....fick sedan höra en bit bort att de förlängt repdragningen då förutsättningarna var då dåliga! nåväl jag hade ju bestämt mig, nu tar vi oss i mål. Fick sedan höra att jag åkte som snabbast sista milen...hur det nu är möjligt. Stannade efter varje uppförsbacke, tog av mig skidorna och skrapade bort snö, för annars hade jag dräpt mig. Var väldigt nära att stå på öra i auklandbacken då jag inte orkade stanna för att skrapa...det hakade i och det var nära...
Som Maria skrev så gjorde det mycket att folk faktiskt stog och hejjade in oss..
I skogen någonstans efter Eldris stog två underbara äldre herrar och hejjade frenetiskt på oss alla som passeade. De hade stått där hela dagen...jag ler när jag tänker på dem!
Fick nästan en tår i ögat på slutet när man kör igenom campingen i Mora. Där stod en kvinna osm hejjade och påminde oss att det var bara 1 km kvar och vi hade varit så duktiga....kl var då rätt mycket och man kände att - vad underbart att de står kvar här nu när vi stackare som har fått kämpa för att ta oss i mål närmar oss.....Körde förbi några som hade hållit på betydligt längre än jag också...
ja jäklar...i mål gick jag, även om jag var jäkligt besviken...på allt som hade behövt strula. Var ( är) inte så dåligt tränad men skidornas dåliga vallning tog ut sin rätt och tillslut hade jag inte mer att ge heller. Att jag gick imål är bra, det säger alla, men hade svårt att smälta det första dagarna....Inte att andra är bättre...bara att jag är så dålig...
men tänker att jag kommer igen nu. Värsta är gjort enligt mig! Cykla har jag gjort hela vintern även om det inte varit längre sträckor. Så min bak är inte helt ovan...det är bara på det!

Hej Hopp, cykelpropp