TjejVasan 2011 - check!

Teamet hade inte riktigt samma förutsättningar. Antalet mil under skidorna, vallateamens mer eller mindre lyckade insats, skavsårsstatus inför loppet och övrig utrustning där vissa essentiella delar saknades... (För den som tittar extra noga på bilden nedan där våra skidor ligger sida vid sida, noteras kan att vänstra stavparet bara har EN handledsrem...)

Vädrets makter var goda mot oss, temperaturen låg runt nollan och solen lyste med sin frånvaro. Det var kanske inte optimalt med tanke på föret, men det kunde varit MYCKET värre. Undertecknad hade fantastiskt glid i spåret (så länge det fanns ett spår) och lite bakhalt i uppförsbackarna... Men jag framkallade minnesbilderna från den där iskalla kvällen på stadion i Östersund då Julia L gav mig ovärderliga tips inför mitt åkande. Tyngdöverföringar, stavisättningar, timing och frånskjut var begrepp som flög genom huvudet och vilken känsla att det faktiskt fungerade, till och med för mig!

Efter första milen mådde kroppen oförskämt bra och hade någon frågat mig då hade jag lätt anmält mig för att åka nio mil nästa år. Vet att jag också tänkte att så fruktansvärt dåliga spår var det ju ändå inte, men som sagt, då fanns det fortfarande spår att åka i nästan hela tiden.

Vid kontrollen i Hökberg stod medsystrar i långa led framför vallaservice, inte bara vi som hade dåligt fäste... Förutom valla plåstrades de nu växande skavsåren om och en ny handledsrem skulle monteras.

Nästkommande mil var inte lika rolig, mest för att spåren nu för det mesta var både lösa och försvunna. Mer fästvalla innebar inte bara mindre bakhalt utan även lager på lager av snö som frös fast under skidorna. Fru Bäckström gjorde ett hästjobb och kämpade på, skrapade av snön mot mina skidor och stakade vidare.

När vi var dryga 3 kilometer från kontrollen i Eldris, återstod cirka 25 minuter innan repet skulle dras. Blandade känslor och motstridiga tankar dök upp. Vi skulle köra loppet tillsammans, samtidigt var risken att inte hinna i tid överhängande. Jag ville så gärna passera mållinjen i Mora, men samtidigt inte lämna min vän... Men det gjorde jag...

Passerade Eldris innan repet skulle dras och stakade vidare mot målgången. Var jag än vände blicken såg jag medystrar med nummerlappar och kämparanda, ändå kände jag mig väldigt ensam. För ingenstans såg jag min vän i den blåa Craft-jackan, Axa-buffen på huvet och det breda leendet :(

Ju närmare upploppet jag kom, desto tröttare i kropp och knopp. Ovärderliga var då alla glada, uppmuntrande, hejaropande människor som nu stod uppställda allt tätare längs spåret! När jag närmade mig målet ropade speakern ut nummer 12040, det var ju jag! En heja-tjej påminde alla att nu var det nästan över och kom ihåg tjejer att le inför målfotot. Och jag log!

Jag log, fick en medalj runt halsen och tårarna var nära. Inte av smärta, hopplöshet och blödande skavsår, så på det sättet hade jag verkligen nått mitt mål! Men hur hade det gått för min vän?? Inget meddelande på mobilen. Jag lämnade in skidorna, satte mig på bussen mot duscharna och knaprade i mig nöt- och fruktblandningen från Ica som vi fick efter målgången. Inte många säckar låg kvar på den stora planen, jag hittade snabbt min egen och bredvid låg väska och säck märkta med 12041, fortfarande inte ett ljud från min vän.

Väl inne i det stora omklädningsrummet där halvnakna tjejer huller om buller upptog nära nog varenda kvadratmeter av det för tillfället masonitöverklädda golvet. Kö till duscharna, kö till massagen, jag satte mig på en liten fläck där golvet såg någorlunda torrt ut. Pling plong! SMS i min lur! Inte bara hade hon hunnit till Eldris före 16.00, nu var hon i mål och på väg i bussen, vilken hjältinna!!!

Första etappen avklarad! Om drygt 100 dagar sitter vi bakom styret.

TjejVättern here we come!

Vi är redo!

Snart åker vi









- Posted using BlogPress from iPhone

Påfyllning

- Posted using BlogPress from my iPhone

Nära nu!

Sitter nu i bilen på väg till Mora. Avfärd 08.59, helt enligt tidsplan. Fälldins skidor ska hämtas från vallaservice. Sen mot Oxberg!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Framme!!

Sen en liten stund... Nu sitter vi och laddar vid köksbordet. Snart sängen....


- Posted using BlogPress from my iPhone

Mitt försprång....

Är snart inget försprång.... Norråkarna fräser fram i skogarna och jag.... Jag väntar.... I nästan 1 h har jag väntat på mat. Lite lätt frustrerad... Och hungrig. Hade tänkt pastaladda men hittade ingenstans att äta... Så jag sushiladdar ?!?!!
Snart på vägen igen mot Mora!



- Posted using BlogPress from my iPhone

Bra känsla

Sitter i källaren i Ånge och väntar på att min skjuts ska komma och hämta upp mig! Läget är hyffsat under kontroll och jag börjar känna ett positivt pirr i magen :) Det som inte är ordnat det ordnar sig eller så behöver det inte ordnas! Om några timmar är vi i framme i Mora där vår bonusmedåkare, Mia, ska byta till sig en nummerlapp! Undertecknad ska också lämna in sina skidor för vallning, kostar en slant men det får det vara värt! :) Sedan ska vi bege oss till Vikarbyn där bästaste nattlogin väntar oss!
I got a feeling, wohooo...

På väg

Lät min trötta hjärna ge upp igår kväll, gick och la mig och sköt som vanligt upp det mesta till morgondagen.... Klev upp i vanlig jobbtid och har sedan mer eller mindre ostrukturerat och planlöst fortsatt tvätta, börjat packa, tjuvat torktid av grannen, duschat, pratat med medbloggerskan, ätit frukost och trot eller ej men det ser ut som att jag kan komma iväg vid 10-tiden som planerat :)

Första delsträckan blir ösd-åg, håller tummarna att Svevia gjort sitt och att snorhalkan som varnades för på radion är bortsnuten. Underkylt regn har tydligen passerat under natten. Men jag har egentligen ingen brådska, avfärd från Ånge beräknad till cirka 16.15.

Återkommer under dagen!

Uppladdning

Ja, det borde väl den här veckan ägnas åt. Men kosmos ville inte att det skulle bli så, eller är det så att jag är usel på att planera och prioritera?? Tänkte väl att två skidpass i veckan, lite kortare sträcka, slipa på tekniken och känna glädjen i åkandet. Det hade ju inte varit fel. Men i måndags var det ju kör-träning och det är ju så roligt att sjunga! Skidor åker jag en annan dag. I tisdags fick jag besök av min polare Jonas som skulle gå kurs här i stan. Förutom catch-up-tid med Bure så övertalades? jag att gå på ett spinningpass som jag under ett drygt års tid konsekvent skrattat bort och tackat nej till. Men sista chansen nu och jag mäktade med 75-minuter och tyckte det var mycket roligare och mindre skrämmande än jag nånsin kunnat tro (kanske berättar mer en annan dag). Blev inga skidor den dagen heller. Onsdagen hade sedan länge bokats för avtackningsmiddag för tidigare nämnde spinninginstruktör tillika snart mycket saknade kollega. Nu har tre dagar gått utan att jag stått på skidorna. Men idag är en ny dag! Bara det att idag är det varannan torsdag... Varannan torsdag= löpträning med Lena G. Gah!?! Vill ju inte missa men har förutom skidande en del annat att fixa med innan helgen, innan i morgon. Tvätta, packa, boka hemresa, planera färdkost o.s.v.

Jag skyller på Kosmos jag :P

Idioten och tjurskallen på skidor

Ja den titeln kom jag på under tiden jag åkte i söndags :-)
Jag kan tycka att det är lite tråkigt att åka ensam, och då framförallt att motivera sig att åka någon längre sträcka. Det kan vara lätt att börja förhandla med sig själv.
Nu visste ju jag att denna tur var eventuellt den sista turen jag kunde ta innan tjejvasan nästa helg och var därför tvungen att prova åka lite längre.
Testade denna gång ett tredje spår som är det spår som ligger närmast oss. Det var i det närmaste perfekta förutsättningar med runt -10 gr och solsken.
Runt detta spår har man ingen längre sträcka än 5,5 km. Jag hatar ju att åka samma rutt om och om igen så under varvet formade sig denna idè....jag gör ju så klart idioten!

Några kanske vet och jag gjort det om inte annat på gympan i skolan kanske. Det jag minns är med koner som man ställer upp med jämna mellanrum på en lång rad. Därefter springer man först till första...sedan till starten...sedan till andra konen och tillbaka...osv...ja ni förstår....
Min version på idioten i spåret var mer av omvänd art...
Jag började alltså med 5,5, km spåret...det gick faktiskt mycket bra och kändes bra i kroppen. Såg knappt någon på spåret vilket kändes skönt...kunde åka i min egen maka takt.
Därefter satte jag av på nästa spår som var 4,5 km....nytt spår och andra träd att titta på....finnemang!
Tyvärr så händer det där som jag hoppas inte kommer att hända på lördag...jag känner den där olustiga känslan i hälarna och förstår att här kommer det skavsår....jag hade trots det plåstrat om hälarna innan jag gav mig iväg men de satt ju inte kvar på rätt ställe. Stannar iaf och plåstrar om hälen som känns värst....det ska inte få stoppa mig idag!
Skidar på i fina spår och försöker tänka bort smärtan som kommer krypandes...Detta varv hade jag en tjej bakom mig hela tiden vilket så klart gjorde mig lite stressad....så där lagomt nära att hon inte åkte om men jagade på mig lite, ffa i uppförsbackarna.
På slutet av varvet börjar det vara lite lätt plågsamt...det går hjälpligt framåt ( och hon kör om mig...puh! ) Jag som hade bestämt mig och jag SKA inte ge upp nu. Men istället för att åka två varv till ( ett på ca 2 km och ett på knappa 1 km ) väljer jag att köra sista korta varvet på knappa 1 km. Kändes jättekort och tyckte nog att det gick på en grisblink!...jag orkar ju mer...men nä...skavsåren måste hem och pysslas som...
som sagt ....nu har ju sett dem i tidigare inlägg...
så jag och compeeden kör vidare....förhoppningsvis hinner skavsåren läka lite innan helgen.
Ska nu lämna in mina skidor så de får en rengöring och upppiffning till helgen..
På fredag åker jag mot Mora i fäderns spår!

Bildbevis....

På att det kostar att ligga på topp! En det skulle säkert varna känsliga läsare nu men inte jag! Detta är den nakna sanningen. Mina nya skavsår efter gårdagens åkning, åkningen som för övrigt gick bra! Har lovat min bloggkollega att lämna utförligare rapporter om detta och jag ska göra det då jag sitter vid datorn. Tills dess får ni njuta av bilderna! Bonusen är tösens hand. Hon försökte tappert sätta tillbaka det redan använda plåstret samtidigt som hon sa ajaj. Som sagt det kostar att ligga på topp!





- Posted using BlogPress from my iPhone

Inställt lopp

Så laddad, taggad och sugen på att åka loppet på 2 mil åsså blir det inställt?!? Termometern visade på minus 28 när jag vaknade och jag insåg att det såg mörkt ut att tävlingen skulle genomföras. Först skulle starten skjutas fram, max 2 timmar. Men redan vid 9-tiden kom beskedet - inställt.

Blev 2 varv i el-ljusspåret istället. Siktade på att ta en längre tur idag (söndag) när vädret skulle vara mildare. Men energin tycks helt ha sugits upp av mitt för dagen alterego clownen Coco's intensiva disco-dans. Sedan räckte det uppenbarligen inte att powerladda med en rejäl tårtbit och en chokladboll... ;P Så istället för minst en mil blev det bara ca 5 km...

Tveksamt nu om jag når målet på 15 mil innan lördag...

Inte många dagar kvar nu

Plötsligt så är dagen D skrämmande nära. Eller egentligen är det väl inte så skrämmande, känner mig ganska lugn inför själva åkningen, det går som det går. Däremot lite stressad över resplaner boende och allt annat planerande. Tänker ju alltid att jag ska vara så strukturerad och ha allt under kontroll och plötsligt så har tiden sprungit iväg och det blir som det blir. Men,det brukar ju bli bra ändå.

Boendet är ordnat, bekräftat och kommer att bli kanon. Resan är också löst, på bästa sätt då vi just fått veta att vi får sällskap av ännu en tjej på vårt första äventyr! Håller nu tummarna för att familjen B frisknar till och att uppladdningen fortskrider som planerat!

Veckan som gått har jag mest jobbat men också hunnit med en skidlektion, jobbat lite mer, umgåtts med vänner, jobbat ännu mer, slutligen åkt skidor på friskvårdstimmen! innan jag fortsatte att jobba. Har nu transporterat mig till Ånge, kostladdat? med fläsktjockpannkaka och hoppas på mildare vindar inför morgondagen. Det är dags för genrep, i morgon går starten för JAIK-klassikern!

Parallellt med Tjejklassikern ska fröken Fälldin nämligen göra en Västra dito http://www.ange.se/ange/234.html. Och först ut är morgondagens lopp, http://www2.idrottonline.se/JohannisbergsAIK-Skidor/JAIK-klassikern/ bara det inte blir för kallt...

Spårlöst försvunnen del 2

ja så känner jag mig just nu. Ska vi åka tjejvasan om 10 dagar??
fick ett fint brev häromdagen med lite pepping från våran fina klubb axa sport. :-)
börjar känna mig lite nervös faktiskt....
Maria tränar och är duktig för oss båda...jag går på gamla meriter....tror ni det går bra i 3 mil??..
jag är dock en tjurskalle av stora mått så i mål ska jag trots att jag inte har flera mil i benen.
man kan visst flytta berg med tanken, så det är det jag får göra!!
har iaf åkt i nya skorna och det känns myyyycket bättre...även om de gett mig skavsår ändå.
på compeedfronten går det nu ett plåster till vardera häl. Det under hålfoten är läkt YEYY.
just nu har jag svårt att komma till och träna då vi mest har sjukstuga hela tiden här hemma. tänker dock köra så långt jag orkar i helgen så får vi se sedan...
dags att börja kostladda snart!

kram

Spårlöst försvunnen

Tittade på På spåret i fredags, jag kunde Seattle innan de tävlande gjorde det :) Men, nu var det ett helt annat spår det ska handla om. Samtidigt som min kära medåkerska heroiskt körde 5 km med missanpassade pjäxor, skulle undertecknad avverka 15 km med ny tejp under skidorna. Då jag har päronen på besök i helgen hade jag lyxen att transportera mig med Black Pearl direkt till spåret i Lövsta, och efter en obligatorisk kisspaus i den uppvärmda Baja-Majan spände jag på skidorna och lite nervöst stakade ut i spåret. Återigen bestod nervositeten i hur bra tejpen skulle fungera. Men, tänkte jag, har jag inget fäste blir det bara ett varv i el-ljusspåret.

Det började inte så bra. En barnfamilj kom och åkte uppför (mot åkriktningen) i spåret där jag bara skulle glida nerför. Men det måste de ju få göra och jag klev så klart ur och körde bredvid, vilket visade sig innebära noll glid och ingen extra fart inför backen som skulle komma.

Väl inne i backen släppte fästet oroväckande på båda skidorna… Försökte lägga tyngden längre fram, böja mer i höften och faktiskt gick det bättre och bättre. Fantastiskt, resten av turen var helt fri från bakhalka!

Så jag vek ut från el-ljus-slingan och ut mot 5, 10, 15 km. Hade snöat en del under natten och gjorde så fortfarande. Det var mer än 2 dygn sedan spåren preparerats men någon hade ganska nyss åkt före mig. Med andra ord, jag kände att det var snudd på de bästa spåren hittills i vinter! Töandet och återfrysandet hade gjort spåren hårdare och stavarna sjönk inte längre ner i snön bredvid. Härligt!

Min för-åkare hade också valt att inte vika av i korsningen till 5 km, skönt. Men se när jag kom till nästa vägskäl, 10 eller 15 km, då såg det oåkt ut i den längre slingan. Jag hade ju bestämt mig för 15 idag. Skulle kunna åka 10 och sen 5, men mentalt kändes det mkt jobbigare att komma tillbaka till starten och sedan fortsätta en runda till… Äh, hur svårt kan det vara, det är ju bara lite nysnö i spåret, eller? Ja, vi förstår, jag valde det längre spåret :S Kände ju genast att visst, det gick tyngre. Men men, mer träning till mig.

Och mer träning skulle det bli. Mestadels åker man inne i skogen, men rätt som det är kommer man ut i en öppen glänta. Snön faller fortfarande ymnigt omkring mig och jag koncentrerar mig på att se spåret som blir allt luddigare. Plötsligt är det borta!!! Framför mina blå skidspetsar är allt bara vitt, vitt, vitt och slätt, slätt, slätt. Vet att jag ska ta mig tvärsöver gläntan och över en liten väg. Kisar och spanar mellan snöflingorna mot andra sidan där skogen tar vid igen. Tycker mig skymta en pinne med en svart ruta = markering var leden går? Tar sikte på den och trampar mig fram i lös-snön Pappas ord: "Inte gå på skidorna, utnyttja gliidet" far genom huvudet. Ja, men här gååår det verkligen inte att glida :( Hittar så småningom in på spåret igen och tänker att det här kommer att ta tid....

Döm av min förvåning när jag så passerar över en liten väg och plötsligt har skoter och spårmaskin svängt in framför mig. Inte nyss, men här är bara ett tunt lager av nysnö och spåren syns och känns hur bra som helst. Hurra! Nu gick det att åka skidor igen! En bit i alla fall... För vips, så står jag i ett nytt vägskäl. Det spårade spåret viker åt höger, det ospårade åt vänster. Mitt emellan står en 15 km-markering. Ja, mitt emellan?!?!? Åt vilket håll skulle nu jag åka??? Med min fullständiga brist på lokalsinne och vid det här laget riktigt trötta armar och ben, såg jag scenariot för mig där jag åkte helt fel, till slut helt utmattad och måste ringa efter hjälp. Undra om de kan spåra min mobil för att hitta mig? Och jag som hade så lite batterier kvar... Suck. Men, anade jag inte en liten svart fyrkant på en pinne långt där borta längs det vänstra spåret? Jo, så var det, med andra ord, bara att fortsätta spåra igen.

Jag kom så småningom in på 10 km-slingan igen. Det blev lättare att åka, de branta nerförsbackekurvorna kändes inte lika läskiga när det var mjuk snö både i och runt spåren och jag var inte lika ensam då några andra glada motionärer åkte ikapp och om mig. Och i sista backen upp mot parkeringen fick jag trots mina trötta muskler känna tillfredsställelse av att vara om-åkare, om än bara förbi en liten tanta som segade sig upp i backen :)

Det slog mig under turen att trots allt, så var humöret aldrig i botten, tvärtom så kändes det riktigt roligt att åka, trots allt... Varför har jag inte kunnat göra det här tidigare?

Problem är till för att lösas!

Ja det sägs så iaf! Jag fick kapitulera.... Ett antal hundralappar fattigare men ett par sköna pjäxor rikare. Det kostar att ligga på topp....


- Posted using BlogPress from my iPhone

Herregud

Varför, varför varför måste jag ha så stor och glappande min för??? Behöver införskaffa nya pjäxor då fötterna tyvärr tagit annan form efter två graviditeter.... Ja herregud säger jag bara.... Första 5 km avklarade!



- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Skogsstjärnevägen,Gävle,Sverige

Tillbaka på banan

Sakterliga men säkert börjar jag återigen att väcka kroppen. Den måste tränas för att orka med det som jag nu så fint dragit igång.
Pratade med Maria i söndags ( tror jag det var :-) och berättade att jag planerade att träna under de timmar som jag lämnar E på dagis för inskolning. Jag säger då det att det var bra att jag sa så för det gjorde att jag kände mig lite pressad att göra det också.
I går var det därför dags. Hade inte hunnit fixa skidorna och när det började regna tänkte jag att skidorna får nog stå....en all träning som blir av är bra träning....
så istället åkte löparskorna på och med lite stela stapplande ben på lite halt underlag satte jag iväg. Kändes förvånadsvärt lätt första 2 km....roligt med tanke på att jag haft ett litet träningsuppehåll...tyvärr började jag känna tendenser till skavsår därefter....
Gjorde mitt bästa att blita ihop men efter 3 km var jag tvungen att ta lite paus...dock inte för att det kändes tungt.... snörade om skorna och stretchade lite med förhoppningen om att det skulle bli lite bätttre. Gjorde valet att spinga intervaller mellan lyktstolparna sista biten hem.
På det hela taget är jag mycket nöjd att jag kom iväg trots att det inte blev någon längre tur.
Har idag varit och tränat innebandy och skavsåret har nu vuxit i omfång från att ha varit så stort som Island till att bli stort som Afrika!
Har dock inte tid att bli stoppad av det utan kommer nog att lägga en smärre förmögenhet på compeedplåster närmanste månaden :-)
Enligt vädret ska det komma snö i morgon och jag hoppas på det och att det kunde hålla sin under nollan. Det är lättare att åka skidor då tycker jag. Planen är att iaf fixa skidorna innan helgen så att jag kan åka då...Har ju ganska många mil att hämta upp för fröken Fälldin...får se hur det blir med det.
Nästa vecka börjar verkligenheten här hemma med två arbetande föräldrar och dagisbarn. ska försöka lägga upp en stategi för hur vi ska få det hela att fungera bra och hinna med att träna så mycket som möjligt! återkommer om jag har något fint upplägg att presentera.

over and out!