Vädrets makter var goda mot oss, temperaturen låg runt nollan och solen lyste med sin frånvaro. Det var kanske inte optimalt med tanke på föret, men det kunde varit MYCKET värre. Undertecknad hade fantastiskt glid i spåret (så länge det fanns ett spår) och lite bakhalt i uppförsbackarna... Men jag framkallade minnesbilderna från den där iskalla kvällen på stadion i Östersund då Julia L gav mig ovärderliga tips inför mitt åkande. Tyngdöverföringar, stavisättningar, timing och frånskjut var begrepp som flög genom huvudet och vilken känsla att det faktiskt fungerade, till och med för mig!
Efter första milen mådde kroppen oförskämt bra och hade någon frågat mig då hade jag lätt anmält mig för att åka nio mil nästa år. Vet att jag också tänkte att så fruktansvärt dåliga spår var det ju ändå inte, men som sagt, då fanns det fortfarande spår att åka i nästan hela tiden.
Vid kontrollen i Hökberg stod medsystrar i långa led framför vallaservice, inte bara vi som hade dåligt fäste... Förutom valla plåstrades de nu växande skavsåren om och en ny handledsrem skulle monteras.
Nästkommande mil var inte lika rolig, mest för att spåren nu för det mesta var både lösa och försvunna. Mer fästvalla innebar inte bara mindre bakhalt utan även lager på lager av snö som frös fast under skidorna. Fru Bäckström gjorde ett hästjobb och kämpade på, skrapade av snön mot mina skidor och stakade vidare.
När vi var dryga 3 kilometer från kontrollen i Eldris, återstod cirka 25 minuter innan repet skulle dras. Blandade känslor och motstridiga tankar dök upp. Vi skulle köra loppet tillsammans, samtidigt var risken att inte hinna i tid överhängande. Jag ville så gärna passera mållinjen i Mora, men samtidigt inte lämna min vän... Men det gjorde jag...
Passerade Eldris innan repet skulle dras och stakade vidare mot målgången. Var jag än vände blicken såg jag medystrar med nummerlappar och kämparanda, ändå kände jag mig väldigt ensam. För ingenstans såg jag min vän i den blåa Craft-jackan, Axa-buffen på huvet och det breda leendet :(
Ju närmare upploppet jag kom, desto tröttare i kropp och knopp. Ovärderliga var då alla glada, uppmuntrande, hejaropande människor som nu stod uppställda allt tätare längs spåret! När jag närmade mig målet ropade speakern ut nummer 12040, det var ju jag! En heja-tjej påminde alla att nu var det nästan över och kom ihåg tjejer att le inför målfotot. Och jag log!
Jag log, fick en medalj runt halsen och tårarna var nära. Inte av smärta, hopplöshet och blödande skavsår, så på det sättet hade jag verkligen nått mitt mål! Men hur hade det gått för min vän?? Inget meddelande på mobilen. Jag lämnade in skidorna, satte mig på bussen mot duscharna och knaprade i mig nöt- och fruktblandningen från Ica som vi fick efter målgången. Inte många säckar låg kvar på den stora planen, jag hittade snabbt min egen och bredvid låg väska och säck märkta med 12041, fortfarande inte ett ljud från min vän.
Väl inne i det stora omklädningsrummet där halvnakna tjejer huller om buller upptog nära nog varenda kvadratmeter av det för tillfället masonitöverklädda golvet. Kö till duscharna, kö till massagen, jag satte mig på en liten fläck där golvet såg någorlunda torrt ut. Pling plong! SMS i min lur! Inte bara hade hon hunnit till Eldris före 16.00, nu var hon i mål och på väg i bussen, vilken hjältinna!!!
Första etappen avklarad! Om drygt 100 dagar sitter vi bakom styret.
TjejVättern here we come!
Dog den här bloggen i och med vasaloppet??
SvaraRadera/Jenny
HAha Jenny munterjöken!
SvaraRaderanädå, vi behövde bara återhämta oss lite!