Det började inte så bra. En barnfamilj kom och åkte uppför (mot åkriktningen) i spåret där jag bara skulle glida nerför. Men det måste de ju få göra och jag klev så klart ur och körde bredvid, vilket visade sig innebära noll glid och ingen extra fart inför backen som skulle komma.
Väl inne i backen släppte fästet oroväckande på båda skidorna… Försökte lägga tyngden längre fram, böja mer i höften och faktiskt gick det bättre och bättre. Fantastiskt, resten av turen var helt fri från bakhalka!
Så jag vek ut från el-ljus-slingan och ut mot 5, 10, 15 km. Hade snöat en del under natten och gjorde så fortfarande. Det var mer än 2 dygn sedan spåren preparerats men någon hade ganska nyss åkt före mig. Med andra ord, jag kände att det var snudd på de bästa spåren hittills i vinter! Töandet och återfrysandet hade gjort spåren hårdare och stavarna sjönk inte längre ner i snön bredvid. Härligt!
Min för-åkare hade också valt att inte vika av i korsningen till 5 km, skönt. Men se när jag kom till nästa vägskäl, 10 eller 15 km, då såg det oåkt ut i den längre slingan. Jag hade ju bestämt mig för 15 idag. Skulle kunna åka 10 och sen 5, men mentalt kändes det mkt jobbigare att komma tillbaka till starten och sedan fortsätta en runda till… Äh, hur svårt kan det vara, det är ju bara lite nysnö i spåret, eller? Ja, vi förstår, jag valde det längre spåret :S Kände ju genast att visst, det gick tyngre. Men men, mer träning till mig.
Och mer träning skulle det bli. Mestadels åker man inne i skogen, men rätt som det är kommer man ut i en öppen glänta. Snön faller fortfarande ymnigt omkring mig och jag koncentrerar mig på att se spåret som blir allt luddigare. Plötsligt är det borta!!! Framför mina blå skidspetsar är allt bara vitt, vitt, vitt och slätt, slätt, slätt. Vet att jag ska ta mig tvärsöver gläntan och över en liten väg. Kisar och spanar mellan snöflingorna mot andra sidan där skogen tar vid igen. Tycker mig skymta en pinne med en svart ruta = markering var leden går? Tar sikte på den och trampar mig fram i lös-snön Pappas ord: "Inte gå på skidorna, utnyttja gliidet" far genom huvudet. Ja, men här gååår det verkligen inte att glida :( Hittar så småningom in på spåret igen och tänker att det här kommer att ta tid....
Döm av min förvåning när jag så passerar över en liten väg och plötsligt har skoter och spårmaskin svängt in framför mig. Inte nyss, men här är bara ett tunt lager av nysnö och spåren syns och känns hur bra som helst. Hurra! Nu gick det att åka skidor igen! En bit i alla fall... För vips, så står jag i ett nytt vägskäl. Det spårade spåret viker åt höger, det ospårade åt vänster. Mitt emellan står en 15 km-markering. Ja, mitt emellan?!?!? Åt vilket håll skulle nu jag åka??? Med min fullständiga brist på lokalsinne och vid det här laget riktigt trötta armar och ben, såg jag scenariot för mig där jag åkte helt fel, till slut helt utmattad och måste ringa efter hjälp. Undra om de kan spåra min mobil för att hitta mig? Och jag som hade så lite batterier kvar... Suck. Men, anade jag inte en liten svart fyrkant på en pinne långt där borta längs det vänstra spåret? Jo, så var det, med andra ord, bara att fortsätta spåra igen.
Jag kom så småningom in på 10 km-slingan igen. Det blev lättare att åka, de branta nerförsbackekurvorna kändes inte lika läskiga när det var mjuk snö både i och runt spåren och jag var inte lika ensam då några andra glada motionärer åkte ikapp och om mig. Och i sista backen upp mot parkeringen fick jag trots mina trötta muskler känna tillfredsställelse av att vara om-åkare, om än bara förbi en liten tanta som segade sig upp i backen :)
Det slog mig under turen att trots allt, så var humöret aldrig i botten, tvärtom så kändes det riktigt roligt att åka, trots allt... Varför har jag inte kunnat göra det här tidigare?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar