Lidingö Tjejlopp Söndag 25e september 2011

13.25
Solen bröt igenom molntäcket över Grönsta gärde, musiken poppade ur högtalarna och vi såg på när första startled värmde upp i äkta Friskis & Svettis anda.

Uppvärmning. Startsnöret hänger än så länge i luften.

13.30
Startskottet gick. Det var fortfarande 40 minuter kvar tills vi skulle få springa över startlinjen så vi passade på att göra ett sista besök i buskarna. Började sedan värma upp lite på egen hand. Lätt jogg längs skogsbrynet. Morsade på de andra tjejerna i vår startgrupp som gjorde detsamma. Lite höga knän, rump-kick, indianhopp. Fasen, benen var pigga, ville springa!
14.05
Vår tur att kliva fram mot startsnöret. De klarröda F&S-gymparna körde samma uppvärmning för femte gången i rad nu. Fortfarande lika käcka och glada. Solen sken och en lätt vind passerade, kunde inte varit bättre väder. Run Keeper var laddat, Spotify likaså. Hade velat fram och tillbaka om jag skulle ha telefonen med eller inte, i slutändan avgjordes det med att jag inte visste var jag annars skulle göra av den...
14.10
Startskottet gick. För oss den här gången. "Activity started" och The Choop Choop Song strömmade ur hörlurarna. Bara att följa med strömmen. Första backen kom direkt, turligt nog smalnade det av samtidigt och det blev trafikstockning, ingen idé att försöka ta sig förbi. Ingen risk att förta sig direkt i början.

Banprofil för tjejloppet

Första kilometrarna kändes oförskämt bra. Det var jobbigt, mycket uppför, men ändå lugnt. Bestämde mig rätt tidigt för att jag skulle gå uppför den beryktade Aborrbacken. Tur var det, för när jag kom dit var den verkligen så brant som profilen visar. Gick i så rask takt jag kunde men var ändå helt slut när jag kom upp. Följde rådet jag läst innan om att fokusera på de jag passerade, inte de som sprang om mig.

Run Keeper informerade mig om att jag höll mig på under 7 min/kilometer, ibland till och med under 6.30. Det var bättre än väntat, trots att jag fortsatte gå i de värsta uppförsbackarna.  Innan förkylningen grusade mina träningsplaner så hade jag ett mål att faktiskt klara loppet på 60 minuter, men det hade jag för länge sedan släppt. När jag var ute och sprang förra helgen konstaterade jag att det skulle vara möjligt att komma under 70 minuter men att 75 skulle vara ett mer rimligt mål. Ändå väcktes en förhoppning efter halva loppet att jag kanske skulle få en ännu bättre tid...

Om bara backarna skulle ta slut någon gång! Kroppen blev tröttare och tröttare och benen segare och segare. Ännu en uppförsbacke tornar upp sig, brant men inte så lång. En åskådare upplyser om att det är sista branta knixen före mål nu; "kämpa tjejer" och längst upp står en man och hejar på allt vad han kan. Det ger en sån extra energi att jag inte bara orkar springa utan skuttar uppför backen som jag hade all ork i världen. Tänk vad en mental boost kan göra ändå :)

Trodde jag nu att jag skulle slippa uppför så trodde jag fel! Men i alla fall inga längre eller brantare backar. Sista kilometern nu. Håll ut Maria! Och jag höll ut, försökte ge lite extra mot slutet och tror jag lyckades. Aaaahhh så skönt att få sätta fötterna på tidtagarmattorna och höra tjutet som uppstår när alla chip-beklädda fötter passerar sensorerna.

Tryckte i mig bullar och sköljde ner med sportdryck, vatten och Cola. Så gött det kändes! Och inte blev det sämre av att Lena lyckats få en fribiljett till Adidas VIP-tält = förfriskningar och gratis massage! Och att jag fick glida med som fripassagerare!!! :)










Summan av kardemumman, jag är mycket nöjd med min insats. Bara fortsätta jaga milen sub 60, kanske kan det ligga närmare än man tror...

Slutspurt!

Så var söndagen här. Den söndagen som sätter punkt för vår resa till tjejklassikern. Det kanske inte riktigt blev som vi tänkte alla gånger, men om några timmar är vi ändå framme. För i mål ska vi!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Oj va fort jag ska springa nu!

Dagens inköp nummer ett :)

Dagens inköp nummer två :)

Förlåt…

Vill börja med att be om ursäkt till er trogna blogg-följare som med jämna mellanrum klickar er in på vår blogg för att läsa om våra vedermödor i jakten på den svenska tjejklassikern… Tur att Lena i alla fall har gjort några inlägg de senaste månaderna. Jag har ingen ursäkt. Knappt ens en anledning. Efter Vansbro hade jag fem veckors semester och trodde jag skulle njuta av sommaren, träna, och blogga som aldrig förr. Ja, jag njöt av sommaren i alla fall. Jag lyckades också genomföra min första halvmara och träningen har väl gått sådär…

Om du vill och orkar följer här nedan en sammanfattning (jag har inte sagt att den blir kort) av sommarens äventyr sett med mina ögon!

(börja nerifrån med "Sol och moln..."om du vill läsa i kronologisk ordning)

Sista rycket

Jag är glad att vi gjort de olika momenten i Tjejklassikern i den ordning vi har. Känns som det blivit lättare och lättare (inte minst packningen inför loppen…). För den skull inte enklare, inte minst med tanke på hur simningen kändes. Men till slut är det nu då ”bara” löpningen kvar. Och även om jag fortfarande ser mig som nybörjare i grenen så är det ju ändå här jag känner mig tryggast. Jag har sprungit regelbundet under hela året, löpskolat och sprungit några lopp. Nu j-ar, googlade upp ett träningsprogram och tänkte att nu ska jag verkligen jobba på att förbättra mig och prestera så jag blir riktigt nöjd med mitt resultat!

Drygt fyra veckor innan Lidingö hängde jag på Emma & Co. en kväll, Gustavsbergsbacken skulle besegras! Utrustade med broddar under fötterna och stavar i händerna kämpade vi oss uppför backen gånger tre. Vilken skön känsla! Tokjobbigt men ändå över förväntan. Synd bara att jag kände av lite halsont. Och supersynd att det var början på en långlivad förkylning...

Tre hela veckor passerade utan en endaste löprunda. Frustrationen växte. Kunde aldrig tro att jag skulle tycka att det var så jobbigt att inte kunna träna. Samtidigt ökade oron över att inte hinna träna mer inför loppet och inte minst en rädsla att överhuvudtaget inte bli frisk!?! Citroner och Echinagard, ingefära och nässpray, honung och Bisolvon - till slut vann jag kriget! Eller, viss konflikt kvarstår, men jag har i alla fall lyckats genomföra två löppass. Även ett prova-på-zumba med jobbet. Träningsvärken har varit ett faktum de senaste dagarna men ack så skönt. Jag är på banan, jag ska göra allt för att hålla mig kvar. Jag kommer inte göra ett så bra resultat som jag hoppats, men jag SKA genomföra!

Om exakt en vecka är den här resan avslutad, oavsett hur det går på söndag. 

Jämtland på fötter

Det var lite trist att vara själv anmäld, hade hoppats att makarna L skulle dyka upp men när det så var dags cyklade jag själv och hämtade nummerlappen, jag kände ingen på bussen som skulle ta oss till starten i Brunflo och jag hade ingen att dela min nervositet med innan uppvärmningen satte igång. Men trots det kändes det bara bra när jag väl stod på startlinjen, ja eller en bra bit bakom eftersom jag strategiskt placerade mig längst bak i det inte så stora startfältet. Jag kände mig taggad, trots att jag inte tränat som jag tänkt (när man nu gör det?) och tänkte att nu jäklar.  Startskottet gick och till en början avverkades meter efter meter i rätt så långsamt tempo. Jag hade sprungit kanske 50 meter så hörde jag en bekant röst ”Men, där är ju Maria!”. Slängde en blick över axeln och såg mammsen vid vägkanten och plötsligt hade jag sällskap av Pappa M som sprang bredvid mig och informerade om deras plan. Självklart, inte missar min far en möjlighet att få go-fika. :) Ett besök på kondis i Brunflo och sen skulle de möta upp vid målgången. Nu kändes det ännu bättre, med vetskap om att jag hade mina alldeles egna supportrar med under dagen :)

Innan loppet hade jag satt upp tre mål: 

1) att orka springa hela vägen och inte gå någon sträcka

2) att inte komma sist in i mål 

3) att klara det på under 2.30

Det var varmt, det var fuktigt och solen pressade sina strålar genom molnen och det utlovade regnet dök inte upp förrän efter målgång. Den stora klungan försvann sakta men säkert ur mitt sikte men jag visste också att jag hade några bakom mig. Jag kände en trygghet i att jag hela tiden visste var jag var, sista sträckan till och med en del av min vanliga träningsrunda. Skönt att hela tiden veta vad som väntade, inte minst när Vallsundsbron närmade sig. När jag väl kom dit och jag var hyffsat trött i benen, fick jag som ändå en extra energi-kick, tror inte jag sprang ett dugg fortare, förmodligen långsammare. Men det kändes bra, jag var på hemmaplan och jag började känna att jag faktiskt skulle klara av det. Sen var sista km, den som passerade rakt igenom mina hoods, en ren pina och jag bara fokuserade på att komma över gångbron och in i badhusparken. Men jag lyckades, 

utan att gå

utan att komma sist 

och den officiella tiden var 2.29.34!  

Lite besviken på tiden, då det efter första milen väckts en förhoppning i mig om att det skulle kunna gå lite fortare. Men, nu blir det desto lättare att slå mig själv 

nästa gång!

Semester

Hade inga större planer, tanken var att ta dagen som den kommer och vända dit näsan pekar och plötsligt pekade näsan mot Norge! Tack vare Emma-Pemma och grabbarna Grus skulle jag som aldrig varit där äntligen få se vårt vackra grannland :) Oroade mig lite över att vara borta fyra dagar när det bara var en vecka kvar till halvmaran, men jag packade löpardojorna och hoppades på det bästa! Blev två morgonrundor med magiska utsikter på plussidan och ett fin-fint skavsår på hälen på minussidan…  För övrigt var det mesta på plussidan, utom möjligtvis  träsmaken av allt bilåkande och tillgången på spontanboende i Geiranger :P