Simhelgen började med ett kärt återseende när teamet i
varsin bil rullade in på gårdsplanen hos familjen Hultén :) Gästfriheten var
outstanding som väntat! Efter en god natts sömn och en utsökt frukost på vårt
privata Bed & Breakfast kastade vi sedan loss med sikte på Vansbro. Målet
var att vi skulle hinna dit till klockan 10.00. Melodikrysset skulle ju sända direkt från Vansbro! Tänk att
sitta utomhus i publikhavet och klura på ledtrådarna och samtidigt se Anders
Eldeman live!!! ;)
Nu blev det inte riktigt så… Det var lite för svårt att
slita sig från frukostbordet i tid. Och de slingriga småvägarna med allt tätare
trafik ju närmare metropolen vi kom, kortade inte direkt restiden… Men, vi
lyssnade på bilradion och hann väl fram lagom till nyheterna på halvslaget.
Armbågade oss fram till scenen och kom över två oskrivna korsord! Då
konstaterade vi nästa problem, vi hade inga pennor med oss :( Nåväl, var väl inte
meningen att vi skulle lösa krysset på plats. Men vi var i alla fall där!
Solen sken, temperaturen i luften och i vattnet kunde inte
varit bättre. Vi tog oss till starten i god tid och spanade in hur
startproceduren gick till. Blev alldeles svettiga av att krångla på oss
våtdräkterna och med badmössorna på kunde vi inte annat än skratta åt hur vi
såg ut (bildbevis kommer senare). Så var det äntligen vår tur att slussas in i
startområdet. Uppvärmning till Michelangelo (typ 5e gången vi hörde den där då)
och sedan gick startskottet.
Skymtade min polare Lena när vi plumsade ut i det härligt
svalkande vattnet. Helt perfekt temperatur, men vissa pustade och frustade och
tjoade och tjimmade som om de klivit ner i en fjällbäck i april! Speakern
kommenterade till och med att den lilamössiga startgruppen också var den mest
högljudda… Hursomhelst, själv höll jag mig , helt enligt planen, bland de som klev
sist ner i vattnet. Lenas huvud guppade iväg bland de andra lilamössorna där
framme och jag började sakta men säkert ta mina först simtag.
Snart hade klungan skapat en lucka till oss
eftersläntrare. Det visade sig
snabbt att jag hade sällskap av två tjejer som simmade i samma takt som jag.
Den ena för att hon inte kunde simma fortare och den andra som var hennes vän
höll oss sällskap nästan hela vägen. Det var jobbigt, jag svalde en hel del vatten,
svarade glatt när funktionärerna frågade hur det gick, simmade, simmade och
simmade. Försökte hålla huvudet högt, försökte fokusera på målet och plötsligt
(eller ja, efter ett bra tag) passerade vi 500-metersbojen. Nedräkningen mot
mål kunde börja. 400, 300 då plötsligt dök grönmössorna upp. De som startat 15
minuter efter oss. Först några enstaka som blåste förbi i ytterfil, men innan
vi kom in på sista 100-metern så var vattnet fullt av armar och ben som vevade
på i allt högre hastighet då alla ville spurta in i mål. Det var det här jag
befarat, att bli översimmad!?! På nåt sätt lyckades jag ändå hålla huvudet ovan
vattenytan och tänk vilken befrielse att känna rampen under fötterna och få
smacka upp chip-handen på måltavlan!
Bara att konstatera, simning är verkligen inte min gren, men
nu var det gjort! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar