Det var lite trist att vara själv anmäld, hade hoppats att
makarna L skulle dyka upp men när det så var dags cyklade jag själv och hämtade
nummerlappen, jag kände ingen på bussen som skulle ta oss till starten i Brunflo
och jag hade ingen att dela min nervositet med innan uppvärmningen satte igång. Men
trots det kändes det bara bra när jag väl stod på startlinjen, ja eller en bra bit bakom eftersom jag strategiskt placerade mig längst bak i det inte så stora startfältet. Jag kände mig taggad,
trots att jag inte tränat som jag tänkt (när man nu gör det?) och tänkte att nu
jäklar. Startskottet gick och till
en början avverkades meter efter meter i rätt så långsamt tempo. Jag hade
sprungit kanske 50 meter så hörde jag en bekant röst ”Men, där är ju Maria!”.
Slängde en blick över axeln och såg mammsen vid vägkanten och plötsligt hade
jag sällskap av Pappa M som sprang bredvid mig och informerade om deras plan.
Självklart, inte missar min far en möjlighet att få go-fika. :) Ett besök på kondis i
Brunflo och sen skulle de möta upp vid målgången. Nu kändes det ännu bättre,
med vetskap om att jag hade mina alldeles egna supportrar med under dagen :)
Innan loppet hade jag satt upp tre mål:
1) att orka springa
hela vägen och inte gå någon sträcka
2) att inte komma sist in i mål
3) att
klara det på under 2.30
Det var varmt, det var fuktigt och solen pressade sina
strålar genom molnen och det utlovade regnet dök inte upp förrän efter målgång.
Den stora klungan försvann sakta men säkert ur mitt sikte men jag visste också att
jag hade några bakom mig. Jag kände en trygghet i att jag hela tiden visste var
jag var, sista sträckan till och med en del av min vanliga träningsrunda. Skönt
att hela tiden veta vad som väntade, inte minst när Vallsundsbron närmade sig.
När jag väl kom dit och jag var hyffsat trött i benen, fick jag som ändå en
extra energi-kick, tror inte jag sprang ett dugg fortare, förmodligen
långsammare. Men det kändes bra, jag var på hemmaplan och jag började känna att
jag faktiskt skulle klara av det. Sen var sista km, den som passerade rakt
igenom mina hoods, en ren pina och jag bara fokuserade på att komma över
gångbron och in i badhusparken. Men jag lyckades,
utan att gå
utan att komma
sist
och den officiella tiden var 2.29.34!
Lite besviken på tiden, då det efter första milen väckts en förhoppning i mig om att
det skulle kunna gå lite fortare. Men, nu blir det desto lättare att slå mig själv
nästa gång!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar