Lidingö Tjejlopp Söndag 25e september 2011

13.25
Solen bröt igenom molntäcket över Grönsta gärde, musiken poppade ur högtalarna och vi såg på när första startled värmde upp i äkta Friskis & Svettis anda.

Uppvärmning. Startsnöret hänger än så länge i luften.

13.30
Startskottet gick. Det var fortfarande 40 minuter kvar tills vi skulle få springa över startlinjen så vi passade på att göra ett sista besök i buskarna. Började sedan värma upp lite på egen hand. Lätt jogg längs skogsbrynet. Morsade på de andra tjejerna i vår startgrupp som gjorde detsamma. Lite höga knän, rump-kick, indianhopp. Fasen, benen var pigga, ville springa!
14.05
Vår tur att kliva fram mot startsnöret. De klarröda F&S-gymparna körde samma uppvärmning för femte gången i rad nu. Fortfarande lika käcka och glada. Solen sken och en lätt vind passerade, kunde inte varit bättre väder. Run Keeper var laddat, Spotify likaså. Hade velat fram och tillbaka om jag skulle ha telefonen med eller inte, i slutändan avgjordes det med att jag inte visste var jag annars skulle göra av den...
14.10
Startskottet gick. För oss den här gången. "Activity started" och The Choop Choop Song strömmade ur hörlurarna. Bara att följa med strömmen. Första backen kom direkt, turligt nog smalnade det av samtidigt och det blev trafikstockning, ingen idé att försöka ta sig förbi. Ingen risk att förta sig direkt i början.

Banprofil för tjejloppet

Första kilometrarna kändes oförskämt bra. Det var jobbigt, mycket uppför, men ändå lugnt. Bestämde mig rätt tidigt för att jag skulle gå uppför den beryktade Aborrbacken. Tur var det, för när jag kom dit var den verkligen så brant som profilen visar. Gick i så rask takt jag kunde men var ändå helt slut när jag kom upp. Följde rådet jag läst innan om att fokusera på de jag passerade, inte de som sprang om mig.

Run Keeper informerade mig om att jag höll mig på under 7 min/kilometer, ibland till och med under 6.30. Det var bättre än väntat, trots att jag fortsatte gå i de värsta uppförsbackarna.  Innan förkylningen grusade mina träningsplaner så hade jag ett mål att faktiskt klara loppet på 60 minuter, men det hade jag för länge sedan släppt. När jag var ute och sprang förra helgen konstaterade jag att det skulle vara möjligt att komma under 70 minuter men att 75 skulle vara ett mer rimligt mål. Ändå väcktes en förhoppning efter halva loppet att jag kanske skulle få en ännu bättre tid...

Om bara backarna skulle ta slut någon gång! Kroppen blev tröttare och tröttare och benen segare och segare. Ännu en uppförsbacke tornar upp sig, brant men inte så lång. En åskådare upplyser om att det är sista branta knixen före mål nu; "kämpa tjejer" och längst upp står en man och hejar på allt vad han kan. Det ger en sån extra energi att jag inte bara orkar springa utan skuttar uppför backen som jag hade all ork i världen. Tänk vad en mental boost kan göra ändå :)

Trodde jag nu att jag skulle slippa uppför så trodde jag fel! Men i alla fall inga längre eller brantare backar. Sista kilometern nu. Håll ut Maria! Och jag höll ut, försökte ge lite extra mot slutet och tror jag lyckades. Aaaahhh så skönt att få sätta fötterna på tidtagarmattorna och höra tjutet som uppstår när alla chip-beklädda fötter passerar sensorerna.

Tryckte i mig bullar och sköljde ner med sportdryck, vatten och Cola. Så gött det kändes! Och inte blev det sämre av att Lena lyckats få en fribiljett till Adidas VIP-tält = förfriskningar och gratis massage! Och att jag fick glida med som fripassagerare!!! :)










Summan av kardemumman, jag är mycket nöjd med min insats. Bara fortsätta jaga milen sub 60, kanske kan det ligga närmare än man tror...

Slutspurt!

Så var söndagen här. Den söndagen som sätter punkt för vår resa till tjejklassikern. Det kanske inte riktigt blev som vi tänkte alla gånger, men om några timmar är vi ändå framme. För i mål ska vi!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Oj va fort jag ska springa nu!

Dagens inköp nummer ett :)

Dagens inköp nummer två :)

Förlåt…

Vill börja med att be om ursäkt till er trogna blogg-följare som med jämna mellanrum klickar er in på vår blogg för att läsa om våra vedermödor i jakten på den svenska tjejklassikern… Tur att Lena i alla fall har gjort några inlägg de senaste månaderna. Jag har ingen ursäkt. Knappt ens en anledning. Efter Vansbro hade jag fem veckors semester och trodde jag skulle njuta av sommaren, träna, och blogga som aldrig förr. Ja, jag njöt av sommaren i alla fall. Jag lyckades också genomföra min första halvmara och träningen har väl gått sådär…

Om du vill och orkar följer här nedan en sammanfattning (jag har inte sagt att den blir kort) av sommarens äventyr sett med mina ögon!

(börja nerifrån med "Sol och moln..."om du vill läsa i kronologisk ordning)

Sista rycket

Jag är glad att vi gjort de olika momenten i Tjejklassikern i den ordning vi har. Känns som det blivit lättare och lättare (inte minst packningen inför loppen…). För den skull inte enklare, inte minst med tanke på hur simningen kändes. Men till slut är det nu då ”bara” löpningen kvar. Och även om jag fortfarande ser mig som nybörjare i grenen så är det ju ändå här jag känner mig tryggast. Jag har sprungit regelbundet under hela året, löpskolat och sprungit några lopp. Nu j-ar, googlade upp ett träningsprogram och tänkte att nu ska jag verkligen jobba på att förbättra mig och prestera så jag blir riktigt nöjd med mitt resultat!

Drygt fyra veckor innan Lidingö hängde jag på Emma & Co. en kväll, Gustavsbergsbacken skulle besegras! Utrustade med broddar under fötterna och stavar i händerna kämpade vi oss uppför backen gånger tre. Vilken skön känsla! Tokjobbigt men ändå över förväntan. Synd bara att jag kände av lite halsont. Och supersynd att det var början på en långlivad förkylning...

Tre hela veckor passerade utan en endaste löprunda. Frustrationen växte. Kunde aldrig tro att jag skulle tycka att det var så jobbigt att inte kunna träna. Samtidigt ökade oron över att inte hinna träna mer inför loppet och inte minst en rädsla att överhuvudtaget inte bli frisk!?! Citroner och Echinagard, ingefära och nässpray, honung och Bisolvon - till slut vann jag kriget! Eller, viss konflikt kvarstår, men jag har i alla fall lyckats genomföra två löppass. Även ett prova-på-zumba med jobbet. Träningsvärken har varit ett faktum de senaste dagarna men ack så skönt. Jag är på banan, jag ska göra allt för att hålla mig kvar. Jag kommer inte göra ett så bra resultat som jag hoppats, men jag SKA genomföra!

Om exakt en vecka är den här resan avslutad, oavsett hur det går på söndag. 

Jämtland på fötter

Det var lite trist att vara själv anmäld, hade hoppats att makarna L skulle dyka upp men när det så var dags cyklade jag själv och hämtade nummerlappen, jag kände ingen på bussen som skulle ta oss till starten i Brunflo och jag hade ingen att dela min nervositet med innan uppvärmningen satte igång. Men trots det kändes det bara bra när jag väl stod på startlinjen, ja eller en bra bit bakom eftersom jag strategiskt placerade mig längst bak i det inte så stora startfältet. Jag kände mig taggad, trots att jag inte tränat som jag tänkt (när man nu gör det?) och tänkte att nu jäklar.  Startskottet gick och till en början avverkades meter efter meter i rätt så långsamt tempo. Jag hade sprungit kanske 50 meter så hörde jag en bekant röst ”Men, där är ju Maria!”. Slängde en blick över axeln och såg mammsen vid vägkanten och plötsligt hade jag sällskap av Pappa M som sprang bredvid mig och informerade om deras plan. Självklart, inte missar min far en möjlighet att få go-fika. :) Ett besök på kondis i Brunflo och sen skulle de möta upp vid målgången. Nu kändes det ännu bättre, med vetskap om att jag hade mina alldeles egna supportrar med under dagen :)

Innan loppet hade jag satt upp tre mål: 

1) att orka springa hela vägen och inte gå någon sträcka

2) att inte komma sist in i mål 

3) att klara det på under 2.30

Det var varmt, det var fuktigt och solen pressade sina strålar genom molnen och det utlovade regnet dök inte upp förrän efter målgång. Den stora klungan försvann sakta men säkert ur mitt sikte men jag visste också att jag hade några bakom mig. Jag kände en trygghet i att jag hela tiden visste var jag var, sista sträckan till och med en del av min vanliga träningsrunda. Skönt att hela tiden veta vad som väntade, inte minst när Vallsundsbron närmade sig. När jag väl kom dit och jag var hyffsat trött i benen, fick jag som ändå en extra energi-kick, tror inte jag sprang ett dugg fortare, förmodligen långsammare. Men det kändes bra, jag var på hemmaplan och jag började känna att jag faktiskt skulle klara av det. Sen var sista km, den som passerade rakt igenom mina hoods, en ren pina och jag bara fokuserade på att komma över gångbron och in i badhusparken. Men jag lyckades, 

utan att gå

utan att komma sist 

och den officiella tiden var 2.29.34!  

Lite besviken på tiden, då det efter första milen väckts en förhoppning i mig om att det skulle kunna gå lite fortare. Men, nu blir det desto lättare att slå mig själv 

nästa gång!

Semester

Hade inga större planer, tanken var att ta dagen som den kommer och vända dit näsan pekar och plötsligt pekade näsan mot Norge! Tack vare Emma-Pemma och grabbarna Grus skulle jag som aldrig varit där äntligen få se vårt vackra grannland :) Oroade mig lite över att vara borta fyra dagar när det bara var en vecka kvar till halvmaran, men jag packade löpardojorna och hoppades på det bästa! Blev två morgonrundor med magiska utsikter på plussidan och ett fin-fint skavsår på hälen på minussidan…  För övrigt var det mesta på plussidan, utom möjligtvis  träsmaken av allt bilåkande och tillgången på spontanboende i Geiranger :P

Löpbacillen

Då var tre av fyra avklarade och siktet ställdes in på sista helgen i september och Lidingö Tjejlopp. Jag kan inte riktigt förklara hur det gick till, men på något sätt har jag väl blivit biten av löpbacillen och börjat känna separationsångest för att inte ha något lopp att träna inför. För rätt som det var hade jag anmält mig till Jämtland på fötter, halvmaran som skulle gå av stapeln sista helgen i juli. Och nån vecka senare satt jag framför datorn och registrerade mig på Stockholm jubileumsmaratons hemsida…

Vad har jag gjort?!?!

Sol och moln, badmössor och våtdräkter

Simhelgen började med ett kärt återseende när teamet i varsin bil rullade in på gårdsplanen hos familjen Hultén :) Gästfriheten var outstanding som väntat! Efter en god natts sömn och en utsökt frukost på vårt privata Bed & Breakfast kastade vi sedan loss med sikte på Vansbro. Målet var att vi skulle hinna dit till klockan 10.00.  Melodikrysset skulle ju sända direkt från Vansbro! Tänk att sitta utomhus i publikhavet och klura på ledtrådarna och samtidigt se Anders Eldeman live!!! ;)

Nu blev det inte riktigt så… Det var lite för svårt att slita sig från frukostbordet i tid. Och de slingriga småvägarna med allt tätare trafik ju närmare metropolen vi kom, kortade inte direkt restiden… Men, vi lyssnade på bilradion och hann väl fram lagom till nyheterna på halvslaget. Armbågade oss fram till scenen och kom över två oskrivna korsord! Då konstaterade vi nästa problem, vi hade inga pennor med oss :( Nåväl, var väl inte meningen att vi skulle lösa krysset på plats. Men vi var i alla fall där!

Solen sken, temperaturen i luften och i vattnet kunde inte varit bättre. Vi tog oss till starten i god tid och spanade in hur startproceduren gick till. Blev alldeles svettiga av att krångla på oss våtdräkterna och med badmössorna på kunde vi inte annat än skratta åt hur vi såg ut (bildbevis kommer senare). Så var det äntligen vår tur att slussas in i startområdet. Uppvärmning till Michelangelo (typ 5e gången vi hörde den där då) och sedan gick startskottet.

Skymtade min polare Lena när vi plumsade ut i det härligt svalkande vattnet. Helt perfekt temperatur, men vissa pustade och frustade och tjoade och tjimmade som om de klivit ner i en fjällbäck i april! Speakern kommenterade till och med att den lilamössiga startgruppen också var den mest högljudda… Hursomhelst, själv höll jag mig , helt enligt planen, bland de som klev sist ner i vattnet. Lenas huvud guppade iväg bland de andra lilamössorna där framme och jag började sakta men säkert ta mina först simtag.

Snart hade klungan skapat en lucka till oss eftersläntrare.  Det visade sig snabbt att jag hade sällskap av två tjejer som simmade i samma takt som jag. Den ena för att hon inte kunde simma fortare och den andra som var hennes vän höll oss sällskap nästan hela vägen. Det var jobbigt, jag svalde en hel del vatten, svarade glatt när funktionärerna frågade hur det gick, simmade, simmade och simmade. Försökte hålla huvudet högt, försökte fokusera på målet och plötsligt (eller ja, efter ett bra tag) passerade vi 500-metersbojen. Nedräkningen mot mål kunde börja. 400, 300 då plötsligt dök grönmössorna upp. De som startat 15 minuter efter oss. Först några enstaka som blåste förbi i ytterfil, men innan vi kom in på sista 100-metern så var vattnet fullt av armar och ben som vevade på i allt högre hastighet då alla ville spurta in i mål. Det var det här jag befarat, att bli översimmad!?! På nåt sätt lyckades jag ändå hålla huvudet ovan vattenytan och tänk vilken befrielse att känna rampen under fötterna och få smacka upp chip-handen på måltavlan!

Bara att konstatera, simning är verkligen inte min gren, men nu var det gjort! :)

inte så snabbt men långsamt

idag var det dags för löparrunda. Har känts bättre i knät men man vet ju aldrigt riktigt hur det är ställt innan man börjar löpningen. Var klar för att sticka iväg direkt maken kom hem från jobbet. Smörjde in rejält med linement för att värma upp det som brukar kännas stelt.
Började sedan i sakta mal jogga. det gick verkligen inte fort men det var inte flåset det var fel på. Jobbade hårt mentalt för at inte bara kapitulera inför smärtan utan tänka på annat...det gick faktiskt bra. Är det smärtrehab eller vad? :-)
nåväl hade inte alls någon direkt fart men det viktigaste var att komma en bit. Förutom två stopp för stretching av vaderna som blev väldigt stela av mitt inte allför avslappnade löparsteg, så joggade jag i hela 6 km. Jag är faktiskt väldigt nöjd med det för jag var inte speciellt trött när jag kom hem. Jag vet att jag ligger ljusår efter min älskade fälldin och vi spelar ju inte ens i samma division när det gäller löpningen men jag är nöjd med det lilla. Nu gäller det bara at öka på med 2 km i veckan så är vi ju i hamn...låter väl som en enkelt match! nåväl, vilar nu en dag och hoppas sedan att knäna kan tänka sig springa 7 km nästa gång.
tre veckor kvar, så vi är nära nu!
tjilevippen!