Springer

I sommarvärmen. Idag är det 25 gr i Gävle! Måste dock hålla lite fart då myggorna är på hugget!




- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Forsbykroken,Gävle,Sverige

Is!

Ja här är det is som gäller....enligt mina sjukgymnastkollegor.
Om ni minns så ramlade jag ju så oturligt på en isig trapp på jobbet i slutet av februari. Fick ju gå och röntga mig för att se att inget var brutet osv, vilket det så klart inte var. Domen då var att VIIIILLLLAA...Yes, så lätt så! I alla fall har det blivit bättre, men kan inte påstå att det blivit helt bra. Så efter helgen, då jag faktiskt inte har gjort något betungande, har underarmen åter svullit upp. Mina härliga kollegor gjorde igår en grundling undersökning. De drog, böjde och bände.....ajajaj. Men de föreslog IS, och även lättare träning för att få bort svullnaden och smärtan. Så det är vad jag gör just nu. Känns frusterarnde då vi ska cykla om mindre än två veckor, och jag har svårt att stödja handen på styret.....nåväl, hittills har ju inte mina förutsättningar varit de bästa, så varför börja nu? Får visa prov på min envishet och tjurskalle även här? Det är i alla fall dags för träning ikväll. Någon som jag sett fram emot efter träningsavbrotten förra veckan( sjuka barn) .
I morgon är det också tänkt att mitt jobb ska ha friskvårdsdag. Planen var förträfflig, cykla 3 mil. Nu ser det tyvärr ut som det ska bli regn, och det hade inte spelat mig någon roll men de ska ställa in cyklingen i så fall.
Så håll tummarna att det inte regnar för jag VILL cykla!

Mindre bra...

...träningspass blev det idag. Kändes tyngre än tungt. Trots att solen sken och jag gick hem tidigare från jobbet. Ambitionen var låg, siktet inställt på femkilometersåttan runt Friskis. Det blev bara pannkaka. Turligt nog var det dags för körsång i kväll. Så fick kroppen lite må-bra av annat slag istället! Avslutade med Den blomstertid nu kommer i äkta skolavslutningsanda. Återigen bevisat, sjungandet får mig att må lika bra som löpningen/cyklingen/skidandet.

Lyckliga jag som får göra både och! :)

Nytt mål

Idag när jag satt på cykeln och som vanligt lyssnade på pensionärsradio (=P4), föll det sig precis så att jag kom in i radiosportens sändningar från huvudstaden och dagens stora event - ett av världens populäraste maratonlopp. Jag hade väl kommit bort till Minnesgärde ungefär när starten för elitgruppen gick. Tankarna flög omkring som vanligt. I fjol var jag där, ja inte en av löparna alltså. Nej jag var för dagen på field trip från Uppsala med J och P, vi skulle på nån gratiskonsert eller nåt. Solen sken och stan myllrade av löpare och påhejare och vi sällade oss till den senare skaran, även om vi inte kände någon som sprang. Vet att jag tänkte, som jag gjort förr, tänk så häftigt att kunna vara med ändå...

Radiosporten gjorde sändningsuppehåll och Kossornas planet äntrade tablån. Funderade på att stanna och se om jag kunde få in sportsändningarna via internet, men hörde då att dagens program skulle handla om löpning, så jag höll mig till P4. De intervjuade en ultradistanslöperska och senare veteranen och löparundret Ewy P. Tänk! sa den kvinnliga reportern, jag är ute och springer med Ewy P! Ja, tänkte jag, det har ju jag också gjort! :) Programmet handlade om löparboomen, alltifrån nybörjarlöpning och skoval till maraton och vad man ska tänka på om man vill börja springa. Skönt, tänkte jag, det steget har jag ju redan passerat!

Tidigare gånger jag varit i Stockholm och tittat på maratonlöpare har det varit när Pappa Martin och faster och farbror varit med. Även då vet jag att jag någonstans haft en liten liten önskan att någon gång springa själv, men den har varit så hemlig att jag knappt känt till den själv. Om om om jag skulle försöka mig på, så skulle jag träna i hemlighet. Ni vet, så ingen skulle veta om jag misslyckades...

Idag när jag satt på cykeln och lyssnade och filosoferade bestämde jag mig. Någon gång SKA jag springa ett maraton. Jag hann hem till TVn innan dagens segrare gick i mål, kröp ihop i soffan (jag VET, borde verkligen ha stretchat istället...) och tittade på sändningarna. Såg svenskan som vann hela alltet i damklassen och hörde att Lena G med all sannolikhet skulle ta SM-silver. Hur coolt är inte det då? Lena som pressat oss i löpgruppen varannan torsdag och peppat, instruerat och motiverat oss hela vintern. Tjejen som lagt elitsatsningen på hyllan och springer för att det är roligt, hon är på väg att gå i mål som näst bästa svenska! Men tror vi att TV4 som är kass på sportproduktioner kan lyckas visa detta i bild? Självklart inte. Hon tog silvret i alla fall :)

Summering av dagens filosofering: Under året har jag gått från att knappt våga tänka tanken på att andra ska se mig springa, till att visa mig offentligt i löpartajts, delta i ett lopp på 10 km, löpträna med såväl Ewy P och Lena G samt vara fast besluten att genomföra en tjejklassiker. På jobbet gör jag allt jag kan för att förmå patienterna att våga. Våga för sig själv och för andra och framförallt sätta upp mål. Inte tänka; "Det där ska jag göra men, först måste..."

Så hur ska jag nu ha det, jag ska anmäla mig till ett maraton men först måste jag träna så att jag vet att jag klarar av det?

Svaret är ju uppenbart, nu anmäler jag mig! För DÅ kommer jag ju att träna så att jag klarar av det!! :) Skaru hänga med??

Nya tag

Veckolånga uppehåll mellan inläggen behöver inte alltid betyda uppehåll i träningen. Men precis så har det varit den här veckan... Vet inte riktigt varför, förvisso en hektisk helg men annars ingen vettig ursäkt. Till och med misslyckat besök på Storsjötappen i veckan så inte ens blodgivande kan jag skylla på. Deltog i stafetten i lördags, men den var av det kulinariska slaget och vi cyklade inte ens till alla etapperna. Sen ledde jag gympa med gruppen på jobbet i tisdags, men det gav knappt en pulsökning. Roligt var det ändå när jag insåg komiken i valet av uppvärmningslåt (körde med en gammal blandning gympalåtar). Nordmans Vandraren, med textraden "Det gör ont men gör ändå" ha ha ha, det är smärtrehabhumor det :)

Idag vaknade jag då helt utsövd, utan väckare och hörde inget regn som smattrade mot fönsterblecket. Visade sig vara näst intill vindstilla och molnen såg snälla ut. Nu skulle cykeln ut och rastas!

Bestämde mig för Brunfloviken runt och siktade på att försöka undvika stora vägen om det gick. Trampade iväg längs Storsjöns strand och cyklade mestadels på grusvägar, ibland cykelvägar och på vissa ställen smala stigar. Liknade på flera sätt cykelturen i Skottland; vattnet, bergen, fälten, kossorna men såg inga får. Och inte hade jag sällskap, inte ens av Vixen... Som vanligt hade jag ingen aning om var jag var, men måste ju komma ut i Brunflo förr eller senare... Och precis när jag svängde ner på Mariebyvägen kikade solen fram mellan molnen, härligt!

Gick betydligt lättare att cykla på Annersia, rullade lättare på asfalten än kostigarna jag just lämnat. Men istället blåste bilarna förbi i allt annat än 70. Och jag måste tyvärr erkänna, det var ren glömska, skulle annars aldrig idag. Men kvar på hyllan i hallen låg min hjälm... Kom inte ens på det förräns jag kommit halvvägs...

Summering av dagen, cirka 37 km cykling, tog mig nästan lika lång tid som för eliten att genomföra Stockholm maraton... Men, fint väder och inte alltför mycket rumpont, en sammantaget trevlig cykelupplevelse! :)

Tjejvättern känns nu inte lika avlägset, varken i tid, rum eller möjlighet att genomföra :)

Vår Ruset i Sundsvall

Efter det lilla äventyret på hemmaplan gick resan smärtfritt och vi anlände i god tid före start. Bussen parkerade bredvid Rygginstitutet (Ryggis för oss som är i branschen :) ) och det kändes rätt på nå sätt.

Peter Siepen höll låda i högtalarna medan drygt 5000 medsystrar vandrade omkring på området, lämnade in tips-rader, köpte Bris-snören, köade till Baja-Major, hämtade ut picknickpåsar och väntade på att uppvärmningen skulle börja. Och vi gjorde lika vi.

Starten gick och jag rycktes med av stämningen, folkmassan och min för kvällen nya löpkamrat, Kristina från reuma. Kände väl ganska snart att det tempot med all sannolikhet inte skulle hålla, tyvärr. För då hade det inte varit några som helst problem att klara det uppsatta målet för kvällen, under 30. Gick betydligt fortare än min vanliga lunk. K sprang med lätta steg och snart var henne knallgula ryggtavla som uppslukad av massan.

Det kändes skitjobbig och känslan var att varför, varför utsätter jag mig för sånt här??? Har ju varit så smart i drygt 30 år och bara stått på andra sidan plastbanden och hejjat på. Så varför börja plåga mig nu?! Ja ja, inget att göra åt nu, bit ihop och kämpa vidare. Och det var ju en skön känsla att springa om andra, även om jag efter halva sträckan blev mer omsprungen än jag sprang ikapp. Och solen sken och mot slutet hade vi vinden i ryggen. Håll ut!

Närmade mig målgången och ville så gärna ge lite mer, men illvilliga arrangörer hade lagt banan så att det var uppför uppför uppför mot slutet. Äntligen, sista biten planade ut. Såg klockan som visade 30 plus. Gav mig den på att den inte skulle slå om till 31 och passerade vid 30.52.

Femtiotvå sekunder från helnöjd. Men helt ok. Så fort jag passerat mållinjen var tanken att nu måste jag verkligen ta tag i träningen som haltat på sistone. För nästa gång, då!

Som bonus på resan träffade jag på en hel del kända ansikten från min hemkommun, gulklädda med Ånges stoltheter skrivna på ryggen :) Mia som slog mig med minuter, Sara som kom in sekunder bakom mig och mammsen som med glatt humör korsade mållinjen under 60!

Men bästa bonusen för kvällen var ändå brevet från min polare Gustav :D

Oväntad hjälp av främmande man

Ja, igår eftermiddag var det då dags, Vår Ruset i Sundsvall. Personalföreningen stod för resan, bussen skulle avgå från sjukhuset, perfekt! Vi var tre stycken från min arbetsplats som hade anmält oss. Den ena hon tog bilen hem till Brunflo en stund innan för att kliva på bussen där. Den andra hon kände sig inte riktigt kry och stannade kvar på jobbet. Vid 20 minuter i tre insåg den tredje att just det, det är bara jag som ska iväg. Och det var hög tid att göra sig i ordning. Snabbt ombyte på kontoret, sprang till köket för att hämta matsäcken, fyllde på vattenflaskan, äsch kisspausen prioriterades bort (vi skulle ju pausa i Borgsjö sen). Skuttade glatt i hågen iväg mot kulverten, slängde ett öga på klockan och tänkte: Jag har gott om tid!

Vid trapphuset som skulle ta mig till huvudentren tänkte jag att hiss går ju inte för sig en sån här tag. Tog trapporna med lätta steg, ja i alla fall första våningsplanet. Innan jag var uppe på plan 6 kände jag mjölksyran krypa i vaderna och flåset, ja... Men, nu var jag uppe och med 5 minuter till godo skulle jag ansluta till övriga landstingsrusare. Trodde jag. Ut genom svängdörren och såg ingen. Ingen i löpartights, ingen i träningskläder, ingen liten klunga glada vårmotionärer, ingen buss... Ehhh, hmm, kanske jag skulle dubbelkollat varifrån bussen skulle gå....

Plockar fram mobilen och ringer chefen (hon skulle också åka med) - inget svar. Ringer min andra kollega på vår jobbtelefon - upptaget. Börjar leta i telefonboken efter hennes mobilnummer, medveten om att hon mest troligt inte skulle höra om jag ringde på den men vad skulle jag göra?? Står där i min löparoutfit, vrider och vänder på mig för att se en ledtråd till var bussen kan finnas (nu är det 3 min tills bussen ska gå). Då glider en snubbe i en risig gammal Audi förbi entrén, han rullar ner rutan, lutar sig ut och frågar: "Letar du efter ett gäng sportfånar med en buss?" Något paff svarar jag "Ja". Jag hann tänka den knäppa tanken att bussen kanske inte kunde köra inne i stan (är trafikkaos i Östersund i dessa dagar) och att jag skulle åka med den här bilen till bussen. Galet, jag vet, men är man lite stressad så är man. "Dom står runt hörnet i backen" replikerar han och i samma sekund kommer jag ihåg informationen. Bussen går från lastkajen. Slänger ett öga på klockan, 2 minuter kvar. Gott om tid. Men, för säkerhets skull genrepar jag inför kvällen och springer de 100 metrarna till bussen!

God works in mysterious ways, eller vad säger man? :)

Vårruset i Gävle

Japp, då var det dags för uppdatering från Gävle. Vårruset hade jag bokat för länge sedan och tänkt att till det hinner jag nog träna en hel del....visst har ni hört den förut? Sen drabbades jag av LIVET. Saker som man inte kan påverka, dvs sjuka barn, sjuk själv osv osv.

Men vad stoppar en gammal get med alldeles för hög tävlingsinstink?? nä just det....

När jag åkte dit tänkte jag att det blir var det blir och måste jag gå så går jag....träffade mina tjejjer som jag skulle springa med och kände djävulen komma....Uppvärmningen kändes bra, så när på att jag nog hade en jacka för mycket.
PANG! ...iväg var vi. Första kilometern tänkte jag inte så mycket utan hade mer fullt upp med att zickzacka mig fram mellan tjejer som hade sprungit 100m för att sedan börja gå eller tantor som lufsade i berdd och pratade. Jag tycker verkligen att det är så tråkigt att det alltid är så att folk ställer sig i första startled utan att ha ambitionen att försöka springa.
Nåväl med det sagt så sprang jag. Vid första vätskekontroll efter halva loppen började fötterna skicka ut signaler...."dina skavsår är på väg" SKIIIIT, men NÄÄÄ, det ska inte stoppa mig. En liten bit efter denna kontroll gick ajg en liten bit då jag tog av mig jackan och snurrade fast den så den inte skulle fladdra och störa.
Därefter joggade jag mig hela vägen in i mål. Hade ingen spurt kvar till upploppet utan blev omsprungen av en del. Men jag hade redan använt mina resurser på övriga metrar på detta lopp.
Efteråt blev det en välförtjänt picknick i den fina med lite kalla vårkvällen. Roligt hade vi iaf och vi alla hade kommit in med ca 4 minuters mellanrum.
Själv sprang jag in på sekunder över 31 minuter. Någit som jag är nöjd med, med tanke på att jag inte tränat direkt något på slutet.
Skavsåren kan ni ju bara föreställa er hur det ser ut....men det är världligt. De läker, och nästa tävling ska vi cykla.
Cykligen som för övrigt rycker allt närmre....för att vara exakt, 23 dagar!

Ikväll springer Maria samma rus som jag men i Sundsvall. Ser med spänning fram emot resultatet!
kram

Bara fem kilometer

För ganska precis ett år sedan (vet med bestämdhet att det var denna vecka) avslutade jag en långpromenad med att jogga en knapp kilometer. Det var i sällskap med K som försiktigt börjat träna sitt löparknä. Vi började jogga vid småbåtshamnen, K fortsatte längs stranden hem mot sitt och jag vek av in på Strandvägen. Stannade utanför mitt hus och var minsann förvånad över hur fullständigt slut jag var?!? Den korta biten, hur kass kondis hade jag egentligen? Undrar nu hur förvånad jag skulle blivit om någon sagt till mig då "Om ett år kommer du att springa Vårruset och tänka innan att det är ju bara 5 km..."

Ha! Hade jag nog sagt, det tror jag inte på. Lika lite som jag trott att jag i september samma år skulle springa mitt livs första lopp, 10 km i Hagaparken. Eller, att jag skulle åka till Portugal på en veckas semester - och träna hela dagarna! Eller, att jag skulle haka på L:s förslag att göra en tjejklassiker och börja med tjejvasan! Eller, att jag skulle anmäla mig till personalföreningens löpargrupp och regelbundet löpträna ute under hela vinterhalvåret.

Men, i morgon är det dags, Vårruset i Sundsvall. Eftersom jag dragits med en seglivad förkylning har träningen legat lite nere och först senaste veckan har jag så smått kommit igång igen. Så sent som igår morse sprang jag en runda innan jag skulle på jobbet. Nöjde mig med 5 km eftersom jag bara ska springa det på torsdag. Känner kanske att jag inte riktigt kan matcha mitt delmål, milen under 60, vilket skulle innebära max 30 på 5k. Men vad gör väl det, jämfört med den där dagen för ett år sedan skulle jag lätt spöa mig själv många gånger om :)

Ja vem hade väl trott, i fjol - soffpotatis, idag - bloggar om min träning. Kan inte låta bli att fundera, vad är egentligen skillnaden som har gjort skillnaden??

Medicinera mera

Har framkommit vissa synpunkter att det varit lite väl glest mellan inläggen i bloggen på sistone. Detta kan inte förnekas. Insåg nu att det var exakt en månad sedan jag sist rapporterade in... Under den månaden har jag varit förkyld, tillbringat en helg i Stockholm, mer förkylning, 8 dagar i Skottland, rejält förkyld, Valborgshelg i Ånge, segdragen förkylning, nyss hemkommen efter 4 dagar i Stockholm igen. Har nu kurerat några dagar med hostmedicin och näsdroppar (varför gjorde jag inte det tidigare??). Har en liten förkylningsrest kvar, men igår lyckades jag i alla fall genomföra en liten joggingrunda i morgonsolen längs Kungsholmens strand. Det gick tungt, men kändes underbart att få komma igång igen! Vem hade kunnat ana att jag skulle sakna springandet så mycket?!? :)

Nu ska jag ta en hutt medicin, ge mig iväg till jobbet och inte glömma att gratta mammsen på födelsedagen idag!