Vår Ruset i Sundsvall

Efter det lilla äventyret på hemmaplan gick resan smärtfritt och vi anlände i god tid före start. Bussen parkerade bredvid Rygginstitutet (Ryggis för oss som är i branschen :) ) och det kändes rätt på nå sätt.

Peter Siepen höll låda i högtalarna medan drygt 5000 medsystrar vandrade omkring på området, lämnade in tips-rader, köpte Bris-snören, köade till Baja-Major, hämtade ut picknickpåsar och väntade på att uppvärmningen skulle börja. Och vi gjorde lika vi.

Starten gick och jag rycktes med av stämningen, folkmassan och min för kvällen nya löpkamrat, Kristina från reuma. Kände väl ganska snart att det tempot med all sannolikhet inte skulle hålla, tyvärr. För då hade det inte varit några som helst problem att klara det uppsatta målet för kvällen, under 30. Gick betydligt fortare än min vanliga lunk. K sprang med lätta steg och snart var henne knallgula ryggtavla som uppslukad av massan.

Det kändes skitjobbig och känslan var att varför, varför utsätter jag mig för sånt här??? Har ju varit så smart i drygt 30 år och bara stått på andra sidan plastbanden och hejjat på. Så varför börja plåga mig nu?! Ja ja, inget att göra åt nu, bit ihop och kämpa vidare. Och det var ju en skön känsla att springa om andra, även om jag efter halva sträckan blev mer omsprungen än jag sprang ikapp. Och solen sken och mot slutet hade vi vinden i ryggen. Håll ut!

Närmade mig målgången och ville så gärna ge lite mer, men illvilliga arrangörer hade lagt banan så att det var uppför uppför uppför mot slutet. Äntligen, sista biten planade ut. Såg klockan som visade 30 plus. Gav mig den på att den inte skulle slå om till 31 och passerade vid 30.52.

Femtiotvå sekunder från helnöjd. Men helt ok. Så fort jag passerat mållinjen var tanken att nu måste jag verkligen ta tag i träningen som haltat på sistone. För nästa gång, då!

Som bonus på resan träffade jag på en hel del kända ansikten från min hemkommun, gulklädda med Ånges stoltheter skrivna på ryggen :) Mia som slog mig med minuter, Sara som kom in sekunder bakom mig och mammsen som med glatt humör korsade mållinjen under 60!

Men bästa bonusen för kvällen var ändå brevet från min polare Gustav :D