Oväntad hjälp av främmande man

Ja, igår eftermiddag var det då dags, Vår Ruset i Sundsvall. Personalföreningen stod för resan, bussen skulle avgå från sjukhuset, perfekt! Vi var tre stycken från min arbetsplats som hade anmält oss. Den ena hon tog bilen hem till Brunflo en stund innan för att kliva på bussen där. Den andra hon kände sig inte riktigt kry och stannade kvar på jobbet. Vid 20 minuter i tre insåg den tredje att just det, det är bara jag som ska iväg. Och det var hög tid att göra sig i ordning. Snabbt ombyte på kontoret, sprang till köket för att hämta matsäcken, fyllde på vattenflaskan, äsch kisspausen prioriterades bort (vi skulle ju pausa i Borgsjö sen). Skuttade glatt i hågen iväg mot kulverten, slängde ett öga på klockan och tänkte: Jag har gott om tid!

Vid trapphuset som skulle ta mig till huvudentren tänkte jag att hiss går ju inte för sig en sån här tag. Tog trapporna med lätta steg, ja i alla fall första våningsplanet. Innan jag var uppe på plan 6 kände jag mjölksyran krypa i vaderna och flåset, ja... Men, nu var jag uppe och med 5 minuter till godo skulle jag ansluta till övriga landstingsrusare. Trodde jag. Ut genom svängdörren och såg ingen. Ingen i löpartights, ingen i träningskläder, ingen liten klunga glada vårmotionärer, ingen buss... Ehhh, hmm, kanske jag skulle dubbelkollat varifrån bussen skulle gå....

Plockar fram mobilen och ringer chefen (hon skulle också åka med) - inget svar. Ringer min andra kollega på vår jobbtelefon - upptaget. Börjar leta i telefonboken efter hennes mobilnummer, medveten om att hon mest troligt inte skulle höra om jag ringde på den men vad skulle jag göra?? Står där i min löparoutfit, vrider och vänder på mig för att se en ledtråd till var bussen kan finnas (nu är det 3 min tills bussen ska gå). Då glider en snubbe i en risig gammal Audi förbi entrén, han rullar ner rutan, lutar sig ut och frågar: "Letar du efter ett gäng sportfånar med en buss?" Något paff svarar jag "Ja". Jag hann tänka den knäppa tanken att bussen kanske inte kunde köra inne i stan (är trafikkaos i Östersund i dessa dagar) och att jag skulle åka med den här bilen till bussen. Galet, jag vet, men är man lite stressad så är man. "Dom står runt hörnet i backen" replikerar han och i samma sekund kommer jag ihåg informationen. Bussen går från lastkajen. Slänger ett öga på klockan, 2 minuter kvar. Gott om tid. Men, för säkerhets skull genrepar jag inför kvällen och springer de 100 metrarna till bussen!

God works in mysterious ways, eller vad säger man? :)