Nytt mål

Idag när jag satt på cykeln och som vanligt lyssnade på pensionärsradio (=P4), föll det sig precis så att jag kom in i radiosportens sändningar från huvudstaden och dagens stora event - ett av världens populäraste maratonlopp. Jag hade väl kommit bort till Minnesgärde ungefär när starten för elitgruppen gick. Tankarna flög omkring som vanligt. I fjol var jag där, ja inte en av löparna alltså. Nej jag var för dagen på field trip från Uppsala med J och P, vi skulle på nån gratiskonsert eller nåt. Solen sken och stan myllrade av löpare och påhejare och vi sällade oss till den senare skaran, även om vi inte kände någon som sprang. Vet att jag tänkte, som jag gjort förr, tänk så häftigt att kunna vara med ändå...

Radiosporten gjorde sändningsuppehåll och Kossornas planet äntrade tablån. Funderade på att stanna och se om jag kunde få in sportsändningarna via internet, men hörde då att dagens program skulle handla om löpning, så jag höll mig till P4. De intervjuade en ultradistanslöperska och senare veteranen och löparundret Ewy P. Tänk! sa den kvinnliga reportern, jag är ute och springer med Ewy P! Ja, tänkte jag, det har ju jag också gjort! :) Programmet handlade om löparboomen, alltifrån nybörjarlöpning och skoval till maraton och vad man ska tänka på om man vill börja springa. Skönt, tänkte jag, det steget har jag ju redan passerat!

Tidigare gånger jag varit i Stockholm och tittat på maratonlöpare har det varit när Pappa Martin och faster och farbror varit med. Även då vet jag att jag någonstans haft en liten liten önskan att någon gång springa själv, men den har varit så hemlig att jag knappt känt till den själv. Om om om jag skulle försöka mig på, så skulle jag träna i hemlighet. Ni vet, så ingen skulle veta om jag misslyckades...

Idag när jag satt på cykeln och lyssnade och filosoferade bestämde jag mig. Någon gång SKA jag springa ett maraton. Jag hann hem till TVn innan dagens segrare gick i mål, kröp ihop i soffan (jag VET, borde verkligen ha stretchat istället...) och tittade på sändningarna. Såg svenskan som vann hela alltet i damklassen och hörde att Lena G med all sannolikhet skulle ta SM-silver. Hur coolt är inte det då? Lena som pressat oss i löpgruppen varannan torsdag och peppat, instruerat och motiverat oss hela vintern. Tjejen som lagt elitsatsningen på hyllan och springer för att det är roligt, hon är på väg att gå i mål som näst bästa svenska! Men tror vi att TV4 som är kass på sportproduktioner kan lyckas visa detta i bild? Självklart inte. Hon tog silvret i alla fall :)

Summering av dagens filosofering: Under året har jag gått från att knappt våga tänka tanken på att andra ska se mig springa, till att visa mig offentligt i löpartajts, delta i ett lopp på 10 km, löpträna med såväl Ewy P och Lena G samt vara fast besluten att genomföra en tjejklassiker. På jobbet gör jag allt jag kan för att förmå patienterna att våga. Våga för sig själv och för andra och framförallt sätta upp mål. Inte tänka; "Det där ska jag göra men, först måste..."

Så hur ska jag nu ha det, jag ska anmäla mig till ett maraton men först måste jag träna så att jag vet att jag klarar av det?

Svaret är ju uppenbart, nu anmäler jag mig! För DÅ kommer jag ju att träna så att jag klarar av det!! :) Skaru hänga med??