onsdag 28 september 2011

Lidingö Tjejlopp Söndag 25e september 2011



13.25
Solen bröt igenom molntäcket över Grönsta gärde, musiken poppade ur högtalarna och vi såg på när första startled värmde upp i äkta Friskis & Svettis anda.
Uppvärmning. Startsnöret hänger än så länge i luften.

13.30
Startskottet gick. Det var fortfarande 40 minuter kvar tills vi skulle få springa över startlinjen så vi passade på att göra ett sista besök i buskarna. Började sedan värma upp lite på egen hand. Lätt jogg längs skogsbrynet. Morsade på de andra tjejerna i vår startgrupp som gjorde detsamma. Lite höga knän, rump-kick, indianhopp. Fasen, benen var pigga, ville springa!
14.05
Vår tur att kliva fram mot startsnöret. De klarröda F&S-gymparna körde samma uppvärmning för femte gången i rad nu. Fortfarande lika käcka och glada. Solen sken och en lätt vind passerade, kunde inte varit bättre väder. Run Keeper var laddat, Spotify likaså. Hade velat fram och tillbaka om jag skulle ha telefonen med eller inte, i slutändan avgjordes det med att jag inte visste var jag annars skulle göra av den...
14.10
Startskottet gick. För oss den här gången. "Activity started" och The Choop Choop Song strömmade ur hörlurarna. Bara att följa med strömmen. Första backen kom direkt, turligt nog smalnade det av samtidigt och det blev trafikstockning, ingen idé att försöka ta sig förbi. Ingen risk att förta sig direkt i början.

Banprofil för tjejloppet
Första kilometrarna kändes oförskämt bra. Det var jobbigt, mycket uppför, men ändå lugnt. Bestämde mig rätt tidigt för att jag skulle gå uppför den beryktade Aborrbacken. Tur var det, för när jag kom dit var den verkligen så brant som profilen visar. Gick i så rask takt jag kunde men var ändå helt slut när jag kom upp. Följde rådet jag läst innan om att fokusera på de jag passerade, inte de som sprang om mig.

Run Keeper informerade mig om att jag höll mig på under 7 min/kilometer, ibland till och med under 6.30. Det var bättre än väntat, trots att jag fortsatte gå i de värsta uppförsbackarna.  Innan förkylningen grusade mina träningsplaner så hade jag ett mål att faktiskt klara loppet på 60 minuter, men det hade jag för länge sedan släppt. När jag var ute och sprang förra helgen konstaterade jag att det skulle vara möjligt att komma under 70 minuter men att 75 skulle vara ett mer rimligt mål. Ändå väcktes en förhoppning efter halva loppet att jag kanske skulle få en ännu bättre tid...

Om bara backarna skulle ta slut någon gång! Kroppen blev tröttare och tröttare och benen segare och segare. Ännu en uppförsbacke tornar upp sig, brant men inte så lång. En åskådare upplyser om att det är sista branta knixen före mål nu; "kämpa tjejer" och längst upp står en man och hejar på allt vad han kan. Det ger en sån extra energi att jag inte bara orkar springa utan skuttar uppför backen som jag hade all ork i världen. Tänk vad en mental boost kan göra ändå :)

Trodde jag nu att jag skulle slippa uppför så trodde jag fel! Men i alla fall inga längre eller brantare backar. Sista kilometern nu. Håll ut Maria! Och jag höll ut, försökte ge lite extra mot slutet och tror jag lyckades. Aaaahhh så skönt att få sätta fötterna på tidtagarmattorna och höra tjutet som uppstår när alla chip-beklädda fötter passerar sensorerna.



Tryckte i mig bullar och sköljde ner med sportdryck, vatten och Cola. Så gött det kändes! Och inte blev det sämre av att Lena lyckats få en fribiljett till Adidas VIP-tält = förfriskningar och gratis massage! Och att jag fick glida med som fripassagerare!!! :)










Summan av kardemumman, jag är mycket nöjd med min insats. Bara fortsätta jaga milen sub 60, kanske kan det ligga närmare än man tror...



söndag 25 september 2011

Slutspurt!

Så var söndagen här. Den söndagen som sätter punkt för vår resa till tjejklassikern. Det kanske inte riktigt blev som vi tänkte alla gånger, men om några timmar är vi ändå framme. För i mål ska vi!


- Posted using BlogPress from my iPhone

tisdag 20 september 2011

söndag 18 september 2011

Förlåt…


Vill börja med att be om ursäkt till er trogna blogg-följare som med jämna mellanrum klickar er in på vår blogg för att läsa om våra vedermödor i jakten på den svenska tjejklassikern… Tur att Lena i alla fall har gjort några inlägg de senaste månaderna. Jag har ingen ursäkt. Knappt ens en anledning. Efter Vansbro hade jag fem veckors semester och trodde jag skulle njuta av sommaren, träna, och blogga som aldrig förr. Ja, jag njöt av sommaren i alla fall. Jag lyckades också genomföra min första halvmara och träningen har väl gått sådär…

Om du vill och orkar följer här nedan en sammanfattning (jag har inte sagt att den blir kort) av sommarens äventyr sett med mina ögon!
(börja nerifrån med "Sol och moln..."om du vill läsa i kronologisk ordning)

Sista rycket


Jag är glad att vi gjort de olika momenten i Tjejklassikern i den ordning vi har. Känns som det blivit lättare och lättare (inte minst packningen inför loppen…). För den skull inte enklare, inte minst med tanke på hur simningen kändes. Men till slut är det nu då ”bara” löpningen kvar. Och även om jag fortfarande ser mig som nybörjare i grenen så är det ju ändå här jag känner mig tryggast. Jag har sprungit regelbundet under hela året, löpskolat och sprungit några lopp. Nu j-ar, googlade upp ett träningsprogram och tänkte att nu ska jag verkligen jobba på att förbättra mig och prestera så jag blir riktigt nöjd med mitt resultat!

Drygt fyra veckor innan Lidingö hängde jag på Emma & Co. en kväll, Gustavsbergsbacken skulle besegras! Utrustade med broddar under fötterna och stavar i händerna kämpade vi oss uppför backen gånger tre. Vilken skön känsla! Tokjobbigt men ändå över förväntan. Synd bara att jag kände av lite halsont. Och supersynd att det var början på en långlivad förkylning...

Tre hela veckor passerade utan en endaste löprunda. Frustrationen växte. Kunde aldrig tro att jag skulle tycka att det var så jobbigt att inte kunna träna. Samtidigt ökade oron över att inte hinna träna mer inför loppet och inte minst en rädsla att överhuvudtaget inte bli frisk!?! Citroner och Echinagard, ingefära och nässpray, honung och Bisolvon - till slut vann jag kriget! Eller, viss konflikt kvarstår, men jag har i alla fall lyckats genomföra två löppass. Även ett prova-på-zumba med jobbet. Träningsvärken har varit ett faktum de senaste dagarna men ack så skönt. Jag är på banan, jag ska göra allt för att hålla mig kvar. Jag kommer inte göra ett så bra resultat som jag hoppats, men jag SKA genomföra!

Om exakt en vecka är den här resan avslutad, oavsett hur det går på söndag. 

Jämtland på fötter


Det var lite trist att vara själv anmäld, hade hoppats att makarna L skulle dyka upp men när det så var dags cyklade jag själv och hämtade nummerlappen, jag kände ingen på bussen som skulle ta oss till starten i Brunflo och jag hade ingen att dela min nervositet med innan uppvärmningen satte igång. Men trots det kändes det bara bra när jag väl stod på startlinjen, ja eller en bra bit bakom eftersom jag strategiskt placerade mig längst bak i det inte så stora startfältet. Jag kände mig taggad, trots att jag inte tränat som jag tänkt (när man nu gör det?) och tänkte att nu jäklar.  Startskottet gick och till en början avverkades meter efter meter i rätt så långsamt tempo. Jag hade sprungit kanske 50 meter så hörde jag en bekant röst ”Men, där är ju Maria!”. Slängde en blick över axeln och såg mammsen vid vägkanten och plötsligt hade jag sällskap av Pappa M som sprang bredvid mig och informerade om deras plan. Självklart, inte missar min far en möjlighet att få go-fika. :) Ett besök på kondis i Brunflo och sen skulle de möta upp vid målgången. Nu kändes det ännu bättre, med vetskap om att jag hade mina alldeles egna supportrar med under dagen :)

Innan loppet hade jag satt upp tre mål: 
1) att orka springa hela vägen och inte gå någon sträcka
2) att inte komma sist in i mål 
3) att klara det på under 2.30

Det var varmt, det var fuktigt och solen pressade sina strålar genom molnen och det utlovade regnet dök inte upp förrän efter målgång. Den stora klungan försvann sakta men säkert ur mitt sikte men jag visste också att jag hade några bakom mig. Jag kände en trygghet i att jag hela tiden visste var jag var, sista sträckan till och med en del av min vanliga träningsrunda. Skönt att hela tiden veta vad som väntade, inte minst när Vallsundsbron närmade sig. När jag väl kom dit och jag var hyffsat trött i benen, fick jag som ändå en extra energi-kick, tror inte jag sprang ett dugg fortare, förmodligen långsammare. Men det kändes bra, jag var på hemmaplan och jag började känna att jag faktiskt skulle klara av det. Sen var sista km, den som passerade rakt igenom mina hoods, en ren pina och jag bara fokuserade på att komma över gångbron och in i badhusparken. Men jag lyckades, 
utan att gå
utan att komma sist 
och den officiella tiden var 2.29.34!  

Lite besviken på tiden, då det efter första milen väckts en förhoppning i mig om att det skulle kunna gå lite fortare. Men, nu blir det desto lättare att slå mig själv 
nästa gång!

Semester


Hade inga större planer, tanken var att ta dagen som den kommer och vända dit näsan pekar och plötsligt pekade näsan mot Norge! Tack vare Emma-Pemma och grabbarna Grus skulle jag som aldrig varit där äntligen få se vårt vackra grannland :) Oroade mig lite över att vara borta fyra dagar när det bara var en vecka kvar till halvmaran, men jag packade löpardojorna och hoppades på det bästa! Blev två morgonrundor med magiska utsikter på plussidan och ett fin-fint skavsår på hälen på minussidan…  För övrigt var det mesta på plussidan, utom möjligtvis  träsmaken av allt bilåkande och tillgången på spontanboende i Geiranger :P

Löpbacillen


Då var tre av fyra avklarade och siktet ställdes in på sista helgen i september och Lidingö Tjejlopp. Jag kan inte riktigt förklara hur det gick till, men på något sätt har jag väl blivit biten av löpbacillen och börjat känna separationsångest för att inte ha något lopp att träna inför. För rätt som det var hade jag anmält mig till Jämtland på fötter, halvmaran som skulle gå av stapeln sista helgen i juli. Och nån vecka senare satt jag framför datorn och registrerade mig på Stockholm jubileumsmaratons hemsida…

Vad har jag gjort?!?!

Sol och moln, badmössor och våtdräkter


Simhelgen började med ett kärt återseende när teamet i varsin bil rullade in på gårdsplanen hos familjen Hultén :) Gästfriheten var outstanding som väntat! Efter en god natts sömn och en utsökt frukost på vårt privata Bed & Breakfast kastade vi sedan loss med sikte på Vansbro. Målet var att vi skulle hinna dit till klockan 10.00.  Melodikrysset skulle ju sända direkt från Vansbro! Tänk att sitta utomhus i publikhavet och klura på ledtrådarna och samtidigt se Anders Eldeman live!!! ;)

Nu blev det inte riktigt så… Det var lite för svårt att slita sig från frukostbordet i tid. Och de slingriga småvägarna med allt tätare trafik ju närmare metropolen vi kom, kortade inte direkt restiden… Men, vi lyssnade på bilradion och hann väl fram lagom till nyheterna på halvslaget. Armbågade oss fram till scenen och kom över två oskrivna korsord! Då konstaterade vi nästa problem, vi hade inga pennor med oss :( Nåväl, var väl inte meningen att vi skulle lösa krysset på plats. Men vi var i alla fall där!
Solen sken, temperaturen i luften och i vattnet kunde inte varit bättre. Vi tog oss till starten i god tid och spanade in hur startproceduren gick till. Blev alldeles svettiga av att krångla på oss våtdräkterna och med badmössorna på kunde vi inte annat än skratta åt hur vi såg ut (bildbevis kommer senare). Så var det äntligen vår tur att slussas in i startområdet. Uppvärmning till Michelangelo (typ 5e gången vi hörde den där då) och sedan gick startskottet.

Skymtade min polare Lena när vi plumsade ut i det härligt svalkande vattnet. Helt perfekt temperatur, men vissa pustade och frustade och tjoade och tjimmade som om de klivit ner i en fjällbäck i april! Speakern kommenterade till och med att den lilamössiga startgruppen också var den mest högljudda… Hursomhelst, själv höll jag mig , helt enligt planen, bland de som klev sist ner i vattnet. Lenas huvud guppade iväg bland de andra lilamössorna där framme och jag började sakta men säkert ta mina först simtag.

Snart hade klungan skapat en lucka till oss eftersläntrare.  Det visade sig snabbt att jag hade sällskap av två tjejer som simmade i samma takt som jag. Den ena för att hon inte kunde simma fortare och den andra som var hennes vän höll oss sällskap nästan hela vägen. Det var jobbigt, jag svalde en hel del vatten, svarade glatt när funktionärerna frågade hur det gick, simmade, simmade och simmade. Försökte hålla huvudet högt, försökte fokusera på målet och plötsligt (eller ja, efter ett bra tag) passerade vi 500-metersbojen. Nedräkningen mot mål kunde börja. 400, 300 då plötsligt dök grönmössorna upp. De som startat 15 minuter efter oss. Först några enstaka som blåste förbi i ytterfil, men innan vi kom in på sista 100-metern så var vattnet fullt av armar och ben som vevade på i allt högre hastighet då alla ville spurta in i mål. Det var det här jag befarat, att bli översimmad!?! På nåt sätt lyckades jag ändå hålla huvudet ovan vattenytan och tänk vilken befrielse att känna rampen under fötterna och få smacka upp chip-handen på måltavlan!

Bara att konstatera, simning är verkligen inte min gren, men nu var det gjort! :)

torsdag 1 september 2011

inte så snabbt men långsamt

idag var det dags för löparrunda. Har känts bättre i knät men man vet ju aldrigt riktigt hur det är ställt innan man börjar löpningen. Var klar för att sticka iväg direkt maken kom hem från jobbet. Smörjde in rejält med linement för att värma upp det som brukar kännas stelt.
Började sedan i sakta mal jogga. det gick verkligen inte fort men det var inte flåset det var fel på. Jobbade hårt mentalt för at inte bara kapitulera inför smärtan utan tänka på annat...det gick faktiskt bra. Är det smärtrehab eller vad? :-)
nåväl hade inte alls någon direkt fart men det viktigaste var att komma en bit. Förutom två stopp för stretching av vaderna som blev väldigt stela av mitt inte allför avslappnade löparsteg, så joggade jag i hela 6 km. Jag är faktiskt väldigt nöjd med det för jag var inte speciellt trött när jag kom hem. Jag vet att jag ligger ljusår efter min älskade fälldin och vi spelar ju inte ens i samma division när det gäller löpningen men jag är nöjd med det lilla. Nu gäller det bara at öka på med 2 km i veckan så är vi ju i hamn...låter väl som en enkelt match! nåväl, vilar nu en dag och hoppas sedan att knäna kan tänka sig springa 7 km nästa gång.
tre veckor kvar, så vi är nära nu!
tjilevippen!

söndag 21 augusti 2011

Jo då!

Med stormsten närmar sig denna resa sitt slut. Lidingöloppet är om dryga månaden och sedan har jag och Maria klarat av denna tjejklassiker.
Mitt bloggande har verkligen legat nere under sommaren. Vi har dock hunnit med att simma som ni sett, och jag tycker att det gick ´finfint. Ska försöka göra ett blogginlägg om det då andan faller på.
Har dock höjt min träningsdos för att eventuellt kunna ligga i Fälldins bakvatten...en rätt så optimistisk tanke men ger det i alla fall en möjlighet.
Har tränat rätt mycket för att vara jag
sprang sista fredagen på semestern, och även på måndagen....då la jag även till intervaller....
i torsdags körde jag något helt vansinnigt som Tabata tillsammans med Sara...Det var vekligen ett mardrömmspass men kändes ändå bra.
Har dock kännt mig stel och eländig i kroppen sedan dess. Tog mig dock ut på en liten löprunda idag....blev dock ingen hårdkörning då knät kändes svullet och det inte är läge att överanstränga det nu...positivt var dock att det inte var orken som stoppade mig utan knät....
fortsätter denna vecka med löpning, innebandy och förhoppningsvis tabata. ÄR själv i helgen som kommer så då blir det inte mer träning än den som heter Springa-efter-barn-och- aldrig- få en-still-minut-träningen.
nu dags för sängen för att ladda för en ny vecka!

lördag 9 juli 2011

Maria vill....

Att jag byter bild till denna. Så ignorera bilden i förra inlägget och titta på denna istället! :-)



- Posted using BlogPress from my iPhone

Färdigswimmade!

Vi är imål! Förhållandena kunde nog inte vara bättre. 19 gr i vattnet, växlande molnighet och runt 20 i luften. Kl 14 simmade vi iväg och inom 1 h var vi klara och duschade.


Fick finfin mat efteråt tillsammans med livemusik!
Efter lite strosande på målområdet satte vi oss åter i bilarna.
Strax efter 19 rullade vi in på herrgårdsvägen och vårt lilla B&B.
Nu sitter vi och gungar i hamocken i den ljuvliga sommarkvällen...


- Posted using BlogPress from my iPhone

Idag händer det!

Efter en god natts sömn i Ludvika, sätter vi idag av till Vansbro för simning. Vädret ser bra ut och vi är taggade! Vi ska försöka komma iväg i bra tid så Maria hinner vara med på melodikrysset som hon troget spelar varje lördag. Lite av en dröm som går i uppfyllelse! kl 14 slänger vi oss i plurret. Håll en extra tumme då!


- Posted using BlogPress from my iPhone

onsdag 6 juli 2011

Tiden springer snabbare än jag

Det är svårt att få tiden att räcka till! Ett faktum för väldigt många av oss. Mitt liv som mamma, husa, pysslare, fru, arbetande socionom och svensk klassikerutförare är inte alltid så enkel att få att en vettig balans mellan. Att detta blogginlägg tagit flera dagar att skriva säger kanske en del.
Om några få dagar är det i alla fall dags för Vansbrosimmet. Efter långt letande konstaterade jag att det bästa och mest ekonomiska alternativet var att införskaffa en våtdräkt från Clas Olsson. Börjar kännas som en trogen vän på tjejklassikernresan... Våtdräkten kostade 425 kr och att hyra en som billigast 300 kr. Kändes som ett ganska enkelt val. Nu har jag och våtdräkten simmat ihop ett antal gånger. Det har fungerat bra! Jag har nog svårast för att vattnet är kallt. Har så himla svårt att komma i. Med vådätdräkten är det en än värre plåga då vattnet sakta sipprar in. Det spelar ingen större roll om jag skulle slänga mig i. Vår å är perfekt att träna i! Senaste gången fick jag dock lite sällskap. Två grodor, en and och en orm. Det sistnämda var inte så angenämt att få sällskap av. Att jag även blev biten på tån av något i vattnet på väg i land gjorde den simturen inte alltför kul. Hoppas att komma iväg ikväll med... Kanske sista turen innan helgen.
Tittade för övrigt på deras hemsida och såg glädjande att vattentemperaturen stigit. från 16 gr förra helgen till 18,6 gr nu. Betydligt trevligare!
Med hopp om livet!


- Posted using BlogPress from my iPhone

3/3, 1/2, 2/4

Efter lördagens målgång var Ånge kommuns klassikerpass fyllt med stämplar, tre av tre delar av Västra klassikern genomförd. En av två avslutade och nu återstår två av fyra innan vi är klara med Tjejklassikern.

Om tre dagar ska vi simma... Måste erkänna att jag nog förträngt det hela med Vansbro lite grann. Koncentrerat mig på löpningen och tänkt att det löser sig. Och nu finns det inte så mycket annat att göra än att hålla andan och hoppa i.

Så håll tummarna, på lördag plaskar det till och förhoppningsvis är det sedan bara en av fyra kvar!

tisdag 5 juli 2011

Utmaningen

Första lördagen i juli sedan 2006 har jag troget vandrat runt Borgsjön, en naturskön upplevelse i min gamla hembygd. Sällskapet har varierat, mor och far har alltid varit där (även om den senare ett år åkte bil, agerade paparazzi och extra dricklangare åt oss andra), gamla vänner, vänners föräldrar, kusiner och kusiners föräldrar har också varit med. Ofta har det varit ogavligt varmt den där lördagen, så också i fjol då vi allt annat än frös i den 30-gradiga hettan. Jag hade ju då så smått börjat jogga lite under våren och råkade väl säga att det faktiskt kändes lättare än vanligt att gå de 19 kilometrarna. Pappsen svarade snabbt att ”Jamen nästa år, då springer vi då?” och jag svarade ”Ja”.

Inte hade jag väl då kunnat ana att det var den första utmaningen i en rad som skulle följa under året.

Så var det då dags. I lördags samlades vi nere på Erikshof. Alla var där: Sara, Mia, Stefan, Ida, Eva, Bengt, Margareta, Britt, mamma, pappa, jag såklart och några till! Truppen grupperade sig framför startsnöret efter vad målsättningen var, springa fort, springa så mycket det går, springa och gå, samt gå. Vädret visade sig från sin bästa sida, bjöd på molnighet, uppehåll och strax under 20 grader. Jag och Pappa Martin kände väl båda att vi inte riktigt var i den form vi hade önskat, som vanligt blivit mindre träning än tänkt och för hans del också en kropp som sätter fysiologiska begränsningar. Men vi siktade på att göra sällskap runt, ”lufsa” i lagom takt och att komma i mål på under 2.30.

När startskottet smällde av hoppade jag till och fattade först inte vad det var. Men så började massan röra sig bort mot skogen och det var bara att följa med. För er som aldrig har vart där kan jag berätta att det till en början är en del uppför, sen fortsätter det uppför innan det blir uppför en bit och slutligen uppför sista biten fram till St. Olofs källa och den första vätskekontrollen med iskallt källvatten. Inte höll vi någon topphastighet och i de brantaste backarna saktade vi av och gick.

Det var jobbigt men kändes bra. Efter källan blir banan lite mer varierad, det vill säga mellan uppförsbackarna är det nedförsbackar också… Det blev tydligt att när det gick uppför kunde jag hålla en jämnare fart och drog ifrån lite, för att snabbt hamna efter igen i nerförsbackarna (skyller det helt på att jag inte har lika långa ben som pappsen :( ). Men det funkade bra för oss, vi turades om att dra och fick till och med en fripassagerare med oss under större delen av loppet (hon drog såklart ifrån oss på slutsträckan). Annars såg vi inte till så många andra deltagare, löparna långt före oss och gångarna långt efter.

Tyvärr hade jag under veckan dragits med en liten magbacill och efter andra kontrollen, just på slätten, den egentligen enda sträckan som är någorlunda plan en längre bit, där fick jag värsta magknipet. Visste att det snart skulle gå över men klarade inte av att springa. Pappa M drog ifrån, jag gick och ville bara lägga ner. Men vips så släppte knipet och jag tog upp jakten på den turkosa ryggen!

Tänkte att jag måste komma ikapp i den branta skogsbacken efter att vi korsat vägen. För sen är det nästan bara nerför och jag skulle vara chanslös att hinna ikapp långben. Jag såg den turkosa tröjan skymta till och avståndet minskade, men inte snabbt nog. Trots att han saktade in, spanade över axeln och såg att jag var på gång så lyckades jag inte komma ikapp innan vi var uppe på platten. Så blev det nerför, skönt att få släppa på, låta benen rulla och pulsen sjunka. Men nu var jag ju så nära. Skulle ikapp. Och innan sista kontrollen hade jag kontakt! (kan också vara så att PM väntade in mig…) Drack inget vatten, bara sköljde munnen av hänsyn till min mage. Tittade suktande på de stora sockerklädda kanelbullarna som erbjöds men fokuserade på glassen jag skulle äta efter målgång istället. Passerade 2,5 km skylten, ett el-ljusspår kvar till mål. Aldrig har väl ett el-ljusspår känts så långt!?

Nerför, nerför, lite uppför, mera nerför. Äntligen nere på platten, bara över järnvägen, älven och sen in på upploppet. I mål!!!! Klockan visade på 2.20. Jag var nöjd (förutom att de inte hade någon glassförsäljning i år :( ) Vi klarade målsättningen och nästa år, då ska det gå fortare!

PS. Nu kom ju det här inlägget att handla mest om mig, men saken är den att samtliga i truppen gjorde en kanoninsats! De som sprang i mål långt före, de som var oss hack i häl och dom som passade på att njuta för hela startavgiften, fikade efter vägen och höll igång betydligt längre än oss andra! Bra jobbat!

söndag 19 juni 2011

Premiärdopp

Nostalgitripparna har varit många under träningsåret, kan det vara för att det är så längesen jag tränat något överhuvudtaget..?!? :P Idag var det i alla fall dags för ännu en. Med baddräkten på, våtdräkten i bagaget och mamma som chaufför styrde vi kosan mot barndomens badmecka - Vojen. Den lilla pölen med bryggor, flyt-bommar och hopptorn där så många Ånge-barn gått i simskola. Självklart var även jag ett av dessa barn, tog mina första simtag där i den föredetta avloppsbassängen (även om det var på sommarsimskolan i Fränsta badhus som jag lärde mig simma utan flytpuffar :)).

Efter lite dragande och slitande och krånglande lyckades jag så komma i den lånade våtdräkten. Sån tur jag har med vänner här och där som kan erbjuda både mat, logi eller lån av utrustning i denna jakt på tjejklassikern :) Och så skönt att inte behöva fundera mer på var jag ska få tag på en våtdräkt, tack för det, mor och dotter B :) Så var det då dags för premiärdoppet! Inte alls så kallt som jag befarat och jag började ta några simtag.

Mammsen gick på bryggan och jag tänkte att det enda som fattades var att hon hållit i den långa metallpinnen (ni vet den som var formad som en ögla i ena änden) framför mig där jag simmade och allt hade varit precis som för 25 år sedan när jag jagade silverfisken, simborgarmärket eller något annat bling som skulle få pryda min blåa märkessköld :)

Vi vet inte riktigt hur långt det är mellan de 2 bryggorna där på Vojen, 2 oberoende källor hävdar 50 meter... Men jag vet inte det jag. I så fall simmade jag 600 meter (med lite vila och prat emellanåt då jag upptäckte att jag ju faktiskt lätt bottnar där på det "djupa" :) ). Men, om det nu är 50 meter så är jag inte längre lika orolig för Vansbro, det vill säga inte lika orolig att jag inte ska orka simma och drunkna på vägen. Däremot är jag fortfarande lika orolig för att jag ska bli översimmad av massorna och drunkna av den anledningen. Men, min strategi blir att hoppa i sist i min startgrupp och hålla mig ute på kanten, så ska förhoppningsvis även detta äventyr gå vägen!

lördag 18 juni 2011

Regn, rusk och lera

Jämfört med förra lördagen kan man säga att väderläget var något sämre när jag denna lördag lastade cykeln på den mörkblå Puman och brummade iväg i riktning mot Östra Mörkret. Familjen L var vänliga nog och lånade ut sin pärla till mig då vi inte kunde lasta mer än två cyklar på MaPa:s cykelställ.

Det var inte bara vädret som skiljde sig vid denna del två av tre i Västraklassikern jämfört med äventyret i TjejVättern. Idag skulle 15 km avverkas istället för 100. Antalet startande i Motala var ca 6000, idag knappt 60. Ingen gemensam uppvärmning och ingen blåbärssoppa. Däremot tips-frågesport med goda vinstchanser :) Huvuddelen av sträckan gick på grusväg istället för asfalt och inga orangeklädda vakter stoppade upp biltrafiken eller visade vägen vid korsningarna. Samtidigt måste jag säga att det var föredömligt skyltat hela vägen runt Gissjön och biltrafiken var ju näst intill obefintlig. Utom när jag plötsligt fick möte av en stor timmerbil som olastad dundrade in på den smala vägen!!! Och sen så klart på E14, men den behövde vi ju aldrig ens korsa.

Likheterna då? Det uppenbara - cyklingen. Även här serverades förfriskningar efter vägen och trots vädret var humöret på topp hos alla jag träffade! Som i samtliga klassikerlopp jag avverkat hittills i år (och förhoppningsvis även vid kommande) var min vän Fisen-Lisen med även nu. Som vanligt såg jag inte röken av henne, men det beror också till viss del på att jag kom 15-20 minuter för sent till start eftersom jag glömt min väska hemma och var tvungen att vända om. Tur då att det var öppen start under två timmar :)

Då det inte var någon officiell tidtagning och jag glömde kolla tiden både vid start och målgång (kom på det efter några minuter åt båda håll) så kan jag bara säga att det tog någonstans mellan 35-40 minuter. Så ungefär samma hastighet som förra veckan. Fick inget fint diplom men istället en fin stämpel i Klassikerpasset! Bara en stämpel kvar nu...


torsdag 16 juni 2011

2/4

Sådärja, då har vi kommit halvvägs på vår resa! Två av fyra delmoment är avklarade och detta med betydligt mindre rumpömhet än jag vågat tro, faktiskt ingenting!

Vi vaknade upp på lördagsmorgonen till en något osäker vädertillvaro. Var det regn i de där mörka molnen?? Hur mycket kläder skulle behövas. Lång eller kort ärm, cykelbyxekort/trekvarts/hellånga tajts?? Stora frågor att besluta i så tidigt på morgonen...

Frukost, packning, påklädning följde och till slut var vi klara att sitta upp på cyklarna. Drygt 3 km in till centrum och ju närmare vi kom desto tätare med cyklar :) Vi började också höra musiken från uppvärmningen och speakern i högtalaren som skickade iväg de först startgrupperna. Förväntningarna steg och det började kännas lite pirrigt...

Lämnade in kläder, fotade lite, åt ett ägg eller två och gjorde ett sista obligatoriskt besök på Baja-Majan innan det var dags att söka sig till rätt startfålla. Det var en imponerande välorganiserad start med gruppvis utslussning till startfållan. Vips var vi iväg och trampade lugnt bakom följemotorcykeln som höll nere farten för oss ut ur centrum.

Första två milen bara flög förbi trots att vi då hade hyffsat bra motvind. Jag var lite orolig att vi gick ut för hårt men samtidigt kändes det bra. Inne på tredje började känna av mitt högra knä som krånglat lite på sistone och befarade att det skulle bli riktigt jobbigt innan vi var i mål...

Första depån var efterlängtad av undertecknad då jag under en tid varit ordentligt hungrig :S Men banan, bulle och blåbärssoppa rådde snabbt bot på hungern och snart var vi på väg igen. Det gick bra att cykla efter landsvägen även om det ibland kändes lite jobbigt när det var 3-4 cyklister i bredd vid en omcykling och det dessutom kom en bil som skulle om. Heldragna vita linjer gilldes som inte denna dag... Men faktum är att trafiksituationen kändes än värre i de partier som det bara var cykelväg. Med-cykel-systrarna skrämde mig mer än bilarna då man aldrig visste vad den framför eller bakom skulle ta sig för. Men jag klarade mig fint, L råkade dock ut för en mindre incident med smärre blessyrer som följd...

Allteftersom saktade vi ner något på farten och vi stannade någon extra gång då jag behövde stretcha höger lår lite extra. Trots det fortsatte vi i betydligt högre tempo än jag vågat hoppas på och vid tredje och sista depån såg det ut som vi kanske skulle kunna klara det på 5 timmar!! Men vi kom knappt ut ur depån innan fröken F kroknade fullständigt. Trampade på men det fanns ingen kraft i benen och tankarna snurrade om jag ätit för lite, för mycket, för lite vätska eller för mycket blåbärssoppa?? L drog uppför backarna men jag klarade inte av att haka på. Vid krönet stannade hon och uppmanade mig vänlig men bestämt att göra detsamma. Efter en stunds grävande i sin välutrustade cykelväskan fick min vän, tillika det vandrande husapoteket, fram en förpackning med Dextrosol!

När jag placerade den lilla vita undergöraren på tungan transporterades jag snabbt i tanke och känsla till barndomens längdskidturer i fjällen då jag sur, grinig och trött mutades med druvsocker för att orka fortsätta. Och innan sockret knappt hunnit smälta på tungan kände jag energin återvända och jag tog fart i nästa uppförsbacke! Trampade på och räknade kallt med att L som hade betydligt piggare ben än mig låg alldeles bakom mig. Slängde ett öga över axeln och konstaterade att så var inte fallet... Visade sig att hon också träffat på väggen men att hon också återhämtat sig hyffsat snabbt.

Nu var det knappt två mil kvar och vi stretade på i den bitvis motiga motvinden, men nu var vi ju så nära målet! Efter sista milmarkeringen gick jag in i någon slags andra andning och det kändes i alla fall som jag gav lite extra på slutet. Och oj vilken skön känsla på upploppet att se avståndet till mål minska, minska, minska - stopp! Le för kameran, medalj runt halsen och vi kan lägga TjejVättern 2011 till handlingarna. Yey!

Vi gick till slut i mål på 5.06 och några sekunder och jag kunde inte vara mer nöjd med tiden utifrån mängden träning och att vi stannade och tog det lugnt vid alla tre depåerna.

Helt enkelt nöjd!