Vissa dagar bara uppskattar jag mitt liv så mycket mer än andra. Idag var en sådan dag. Efter ett inte alltför upphetsande morgonmöte på jobbet drog jag och min nya kollega Helen iväg till Friskis & Svettis. Ett privilegium vi har ett en gång varje månad få åka dit med våra gruppdeltagare på studibesök inklusive ett 20 minuters rygg-gympapass. Idag fick det bli uppvärmningen inför dagens skidtur. Jag hade lånat bilen av Nils och Kristina, kombinerat lunch/friskvård/flex (vissa dagar har jag världens bästa jobb )och planerade en skidtur i dagsljus!
tisdag 25 januari 2011
Åkte skidor till flyget
Sponsorerna fick tala
När man anmäler sig till något av Vasaloppen hamnar ens e-post tydligen automatiskt på en lista som kan användas även av andra än arrangörerna själva. I alla fall av loppens huvudsponsorer. Det här säger jag inte alls som någon kritik, utan bara ett konstaterande. Tvärtom, allt som kan innebära något gratis är ju positivt! Detta innebar i alla fall att jag i början av januari fick en flashig inbjudan från Berners här i stan, de bjöd in till ”Vallakväll”. Medverkande skulle även (förutom Volkswagen då) vara Craft, Fisher, Enervit och Swix. Det skulle bjudas på förfriskningar och anmälan var obligatrisk.
Jamen såklart jag skulle gå (när det nu som tur var inte låg en vecka senare och då hade krockat med min kör, då hade det lätt prioriterats bort..)! Informationen var dock lite luddig och jag visste inte riktigt vad jag kunde förvänta mig, men jag kan ju typ inget om vallning (förutom det lilla pappsen lärt mig helgen innan) så något borde jag ju lära mig. Dessutom skulle det ju bjudas på något ätbart och kanske om man hade tur något annat materialistiskt med skidanknytning.
Glad i hågen trampade jag dit på min Scott Sportser P45 ☺ Eller ja, ska jag vara ärlig så var liiite nervös. Helt onödigt som vanligt men som sagt, visste ju ingetning. Vad skulle det vara för folk där? Hur många? Hur skulle det gå till? Ja, ni fattar. (I ärlighetens namn dök tanken upp att kanske skulle det finnas nåt snyggt att spana på också ☺)
Vid entrén välkomnades alla av en hurtig, något kortväxt kille, som tog alla i hand och delade ut nummerlappar till startgrupper. Vi fick hänga av oss ytterkläderna och sedan Ja, sedan vadå. Stå och hänga. Jag fick snart syn på en av mina ”polare” från löpgruppen, Karina. Hon var där med sin man och de var lika (o)förväntansfulla som jag, med andra ord visste inte vad vi hade att vänta. Efter ytterligare ca 30 minuters hängande hände nåt. Därefter följde drygt 90 minuter av produktinformation i ett halvgalet speed-daejting format.
De sex startgrupperna (som vi alla, enligt uppgift ca 200?? personer, var indelade i) placerades ut vid lika många stationer. Det var Enervit, Swix, Craft, Fisher, skidlandslaget och slutligen Vasaloppet som var representerade. 15 minuter hade varje representant på sig att informera/lära ut/sälja in sin produkt innan ”tävlingsledaren” använde signalhornet i en av de uppställda bilarna i hallen. Därefter förflyttade vi oss som en skock med får, snällt vidare till nästa speed-dejt i en förutbestämd, medsols, åkriktning till nästa kontroll.
Efter två timmar lämnade jag Berners bilhall utan att ha förvärvat så värst mycket kunskap, varken om valla eller något annat. Men mätt på en mycket god macka och ändå inte helt missnöjd med kvällen. Har man inga förväntningar kan man ju inte heller bli besviken! (skulle väl i så fall vara för att spanfaktorn på vältränade skidhunkar var oerhört låg :P)
Jamen såklart jag skulle gå (när det nu som tur var inte låg en vecka senare och då hade krockat med min kör, då hade det lätt prioriterats bort..)! Informationen var dock lite luddig och jag visste inte riktigt vad jag kunde förvänta mig, men jag kan ju typ inget om vallning (förutom det lilla pappsen lärt mig helgen innan) så något borde jag ju lära mig. Dessutom skulle det ju bjudas på något ätbart och kanske om man hade tur något annat materialistiskt med skidanknytning.
Glad i hågen trampade jag dit på min Scott Sportser P45 ☺ Eller ja, ska jag vara ärlig så var liiite nervös. Helt onödigt som vanligt men som sagt, visste ju ingetning. Vad skulle det vara för folk där? Hur många? Hur skulle det gå till? Ja, ni fattar. (I ärlighetens namn dök tanken upp att kanske skulle det finnas nåt snyggt att spana på också ☺)
Vid entrén välkomnades alla av en hurtig, något kortväxt kille, som tog alla i hand och delade ut nummerlappar till startgrupper. Vi fick hänga av oss ytterkläderna och sedan Ja, sedan vadå. Stå och hänga. Jag fick snart syn på en av mina ”polare” från löpgruppen, Karina. Hon var där med sin man och de var lika (o)förväntansfulla som jag, med andra ord visste inte vad vi hade att vänta. Efter ytterligare ca 30 minuters hängande hände nåt. Därefter följde drygt 90 minuter av produktinformation i ett halvgalet speed-daejting format.
De sex startgrupperna (som vi alla, enligt uppgift ca 200?? personer, var indelade i) placerades ut vid lika många stationer. Det var Enervit, Swix, Craft, Fisher, skidlandslaget och slutligen Vasaloppet som var representerade. 15 minuter hade varje representant på sig att informera/lära ut/sälja in sin produkt innan ”tävlingsledaren” använde signalhornet i en av de uppställda bilarna i hallen. Därefter förflyttade vi oss som en skock med får, snällt vidare till nästa speed-dejt i en förutbestämd, medsols, åkriktning till nästa kontroll.
Efter två timmar lämnade jag Berners bilhall utan att ha förvärvat så värst mycket kunskap, varken om valla eller något annat. Men mätt på en mycket god macka och ändå inte helt missnöjd med kvällen. Har man inga förväntningar kan man ju inte heller bli besviken! (skulle väl i så fall vara för att spanfaktorn på vältränade skidhunkar var oerhört låg :P)
måndag 17 januari 2011
40 dagar kvar till start
Hå å hej! Lovade mig själv (och er) att efter nyår sätta lite fart, både på träningen och bloggandet. Tror att det gått bättre med träningen än skrivandet, och det är väl tur att det inte är åt andra hållet!
De senaste två veckorna har jag skidat 2,5+10+2,2+7,5+10 km, totalt drygt tre mil. Tycker jag är fullt godkänt så här långt. På godkäntnivån är väl också att jag varvat med fem löppass däremellan. Däremot har jag inte lyckats få till det där med styrketräningen… Och varför ska det vara så svårt att ta sig får och stretcha?? Kort och stram både här och där, framförallt mina stackars höftböjare. Och värre blir det efter varje skidtur. Enda fördelen är väl att jag kan använda mig själv som dåligt exempel på jobbet…
Veckan som gick avslutades i alla fall med en träningslägerhelg på hemmaplan, hemma som i Ånge alltså. Skidorna fick snällt följa med på jobbet i fredags så att jag kunde gå direkt till tåget när jag slutat. Väderprognosen hade först visat på massor av snöfall, ändrades sedan och lovade sträng kyla i stället. Blev visst lite av varje.
Lördag morgon, något under -20, men hade jag nu dragit med mig skidorna så skulle jag åka! Pappsen bar snällt ner mina skidor till snickerboa för att ge dom en omgång med glid och fäste. Jag har ju noll koll på sånt där och förlitar mig helt på hjälp från andra. Men försökte i alla fall vara med och lära mig lite. När käre far var osäker på något så sprang jag till datorn och googlade, det var mitt bidrag till valla-stunden ☺ Men det är ju en hel vetenskap det där! Säger bara, alla heder åt valla-teamen! Så blev mina skidor i alla fall paraffinerade och fästvallade. Och ingen ville följa med ut i kylan så jag vandrade själv iväg med skidorna under armen och siktet inställt på el-ljusspåret.
Gah, va kallt det var. Hoppade, körde höga knän och vevade runt med armarna för att få upp lite cirkulation innan jag spände på mig skidorna och tutade iväg i spåret. Nu snackar vi mammas gata, även om det är några år sedan sist så är det otaligt många gånger jag gått, joggat eller skidat runt det här spåret. Kändes skönt att veta precis när backarna kom, vilket håll kurvan skulle svänga och hur långt det var kvar till mål. Det var ganska oåkt i spåren, mitt enda sällskap på turen var en rödmagad hackspett och en svart katt, men när jag väl fått upp värmen så var det ganska mysigt. Tänk att jag nu frivilligt, utan sällskap och draghjälp, faktiskt åkte varv på varv i samma el-ljusspår som jag hatat så att åka skidor i. Där jag surat över att jag alltid åkte långsammast och kom sist i skoltävlingarna (trots att jag inte ens tävlade). Där jag väl aldrig trott att jag skulle åka som idag. Men tre varv blev det innan värmen och vilan lockade mig hem på Bobergsvägen 13 igen.
Söndag morgon, nu hade den utlovade snön kommit. Var väl inte mer än en knapp decimeter och termometern visade på behagliga -4. Nu ville både mor och far följa med. Så gick vi åt andra hållet idag, upp till Gammelboda och klev på spåret mot Tjärnmyråsen, tog sedan av mot Gula spåret och landade vid Klimptjärn. Vid det laget var fältet uppdelat och jag och pappsen hade bildat klunga längst fram. Första varvet runt tjärnen var det jag som drog. Eller drog och drog, fick höra att min teknik var bedrövlig, eller snarare brist på teknik (men det hade jag ju redan konstaterat själv och berättat för er). Fick lite teknik-tips av pappa Martin innan han tog täten ut på varv nummer två.
Jag slet för att haka på samtidigt som jag försökte tänka på att skjuta ifrån, utnyttja glid och jobba med magmusklerna. Kom i otakt med ben, armar och stavar och kände mig sämre än nånsin. Klarade varvet i alla fall, blev lite mer teknik-snack och sen fick jag gå ut först igen. Plötsligt händer det! Okej, det var inget revolutionerande, men jag fick lite flyt, det var inte längre lika jobbigt och pappsen flåsade allt tyngre i hasorna på mig. Nånting hade jag lyckats ändra till det bättre. Efter ett fjärde varv fick det vara nog och vi vände hemåt.
Nu skulle jag kunna berätta om regnskuren som kom, all snö som fastnade under skidorna på vägen hem och hur jag ramlade när jag skulle skrapa av den mot pappas skidor. Kunde bli ett långt utlägg om hur less jag blev och den plötsligt glocalnet-låga blodsockerhalten i mig fick benen att darra. Men nej, det hoppar jag över, för det var en sån lyckad tur ändå!
Oj oj oj, huuur långt inlägg blev inte det här?!? Och nu har jag inte ens hunnit berätta om Vallakvällen på Berners. Men det får bli en annan dag.
De senaste två veckorna har jag skidat 2,5+10+2,2+7,5+10 km, totalt drygt tre mil. Tycker jag är fullt godkänt så här långt. På godkäntnivån är väl också att jag varvat med fem löppass däremellan. Däremot har jag inte lyckats få till det där med styrketräningen… Och varför ska det vara så svårt att ta sig får och stretcha?? Kort och stram både här och där, framförallt mina stackars höftböjare. Och värre blir det efter varje skidtur. Enda fördelen är väl att jag kan använda mig själv som dåligt exempel på jobbet…
Veckan som gick avslutades i alla fall med en träningslägerhelg på hemmaplan, hemma som i Ånge alltså. Skidorna fick snällt följa med på jobbet i fredags så att jag kunde gå direkt till tåget när jag slutat. Väderprognosen hade först visat på massor av snöfall, ändrades sedan och lovade sträng kyla i stället. Blev visst lite av varje.
Lördag morgon, något under -20, men hade jag nu dragit med mig skidorna så skulle jag åka! Pappsen bar snällt ner mina skidor till snickerboa för att ge dom en omgång med glid och fäste. Jag har ju noll koll på sånt där och förlitar mig helt på hjälp från andra. Men försökte i alla fall vara med och lära mig lite. När käre far var osäker på något så sprang jag till datorn och googlade, det var mitt bidrag till valla-stunden ☺ Men det är ju en hel vetenskap det där! Säger bara, alla heder åt valla-teamen! Så blev mina skidor i alla fall paraffinerade och fästvallade. Och ingen ville följa med ut i kylan så jag vandrade själv iväg med skidorna under armen och siktet inställt på el-ljusspåret.
Gah, va kallt det var. Hoppade, körde höga knän och vevade runt med armarna för att få upp lite cirkulation innan jag spände på mig skidorna och tutade iväg i spåret. Nu snackar vi mammas gata, även om det är några år sedan sist så är det otaligt många gånger jag gått, joggat eller skidat runt det här spåret. Kändes skönt att veta precis när backarna kom, vilket håll kurvan skulle svänga och hur långt det var kvar till mål. Det var ganska oåkt i spåren, mitt enda sällskap på turen var en rödmagad hackspett och en svart katt, men när jag väl fått upp värmen så var det ganska mysigt. Tänk att jag nu frivilligt, utan sällskap och draghjälp, faktiskt åkte varv på varv i samma el-ljusspår som jag hatat så att åka skidor i. Där jag surat över att jag alltid åkte långsammast och kom sist i skoltävlingarna (trots att jag inte ens tävlade). Där jag väl aldrig trott att jag skulle åka som idag. Men tre varv blev det innan värmen och vilan lockade mig hem på Bobergsvägen 13 igen.
Söndag morgon, nu hade den utlovade snön kommit. Var väl inte mer än en knapp decimeter och termometern visade på behagliga -4. Nu ville både mor och far följa med. Så gick vi åt andra hållet idag, upp till Gammelboda och klev på spåret mot Tjärnmyråsen, tog sedan av mot Gula spåret och landade vid Klimptjärn. Vid det laget var fältet uppdelat och jag och pappsen hade bildat klunga längst fram. Första varvet runt tjärnen var det jag som drog. Eller drog och drog, fick höra att min teknik var bedrövlig, eller snarare brist på teknik (men det hade jag ju redan konstaterat själv och berättat för er). Fick lite teknik-tips av pappa Martin innan han tog täten ut på varv nummer två.
Jag slet för att haka på samtidigt som jag försökte tänka på att skjuta ifrån, utnyttja glid och jobba med magmusklerna. Kom i otakt med ben, armar och stavar och kände mig sämre än nånsin. Klarade varvet i alla fall, blev lite mer teknik-snack och sen fick jag gå ut först igen. Plötsligt händer det! Okej, det var inget revolutionerande, men jag fick lite flyt, det var inte längre lika jobbigt och pappsen flåsade allt tyngre i hasorna på mig. Nånting hade jag lyckats ändra till det bättre. Efter ett fjärde varv fick det vara nog och vi vände hemåt.
Nu skulle jag kunna berätta om regnskuren som kom, all snö som fastnade under skidorna på vägen hem och hur jag ramlade när jag skulle skrapa av den mot pappas skidor. Kunde bli ett långt utlägg om hur less jag blev och den plötsligt glocalnet-låga blodsockerhalten i mig fick benen att darra. Men nej, det hoppar jag över, för det var en sån lyckad tur ändå!
Oj oj oj, huuur långt inlägg blev inte det här?!? Och nu har jag inte ens hunnit berätta om Vallakvällen på Berners. Men det får bli en annan dag.
tisdag 11 januari 2011
Hur tänkte jag nu?
Ja, hur tänkte jag nu? Tänkte jag då. Då när jag med skidorna under armen börjat knata uppför backarna på Östberget med siktet inställt på el-ljusspåret. I teorin verkade det ju som en så smart idé. En promenad till spåret, 2 varv skidåk och sen promenad hem igen. Tydligen hade jag glömt/förträngt/inte tänkt på, att det tar en stund att gå. Det är bara uppför. Jag skulle ha pjäxor på fötterna och ett par skidor och stavar att bära på. Nåja, jag kom jag ju fram, lagom varm i kläderna trots att termometern visat ca -15 när jag lämnade lägenheten.
Bilparkeringen var ovanligt liten (all snö har som växt in på alla håll) och där fanns ovanligt få bilar (läs: ingen), Klev genom snön till spåret, höga granar med grenarna nertyngda av vita snömassor reste sig runt mig.Plötsligt slog mörkerrädslan till. Men det skulle ju vara höjden om jag nu knatat mig hit och sen inte åkte ens ett varv. Så på med skidorna (börjar bli ganska bra på att pricka ner pjäxtån i bindningen nu :) ) och börja skida. En annan sak jag hade glömt/förträngt/inte tänkt på var att spåret i stort sett bara är nerför eller uppför, ja, hur tänkte jag egentligen? Så efter 30 minuters uppvärmning i form av rask promenad med skidor och stavar i händerna började åkningen nu mycket lättsamt. Bara nerför, lite till och lite mer. Någonstans mitt i allt nerför blev det lite extra ner för mig (ja det ska vara ett mellanslag där), lyckades visst vurpa lite i en kurva. Men jag landade mjukt, gjorde mig inte illa och kom snabbt på fötter igen, sen var jag inte längre lika rädd för att trilla längre.
Efter den långa nerförsbacken (känns nästan som halva spåret) blir det lite flackare, men fortfarande lite backigt. Började fasa för den stora stigningen jag visste skulle komma på slutet, hur bakhalt hade jag egentligen?? Helt inne i min egen värld och plötsligt uppenbarar sig ett stort ljus i mörkret. Nej, det var inte månen, även om den lyste klar. Och nej, inte heller ett oidentifierat föremål från yttre rymden i form av ett tefat (inte någon annan form heller). Det var helt enkelt staden. Vackra parasitdrabbade Vinterstaden låg framför mina skidspetsar - en vacker syn och vips var mörkerrädslan som bortblåst. Var tvungen att stanna och dra av mig mina nya fina skidhandskar pilla fram mobilen för att kunna lägga upp en bild här för er alla att se!

Stärkt av denna syn påbörjade jag så klättringen uppför. Ja, för vissa kanske det inte skulle te sig som en särskilt farlig backe, men för orutinerade mig kändes det som jag skulle uppför slalombacken i Tour de Ski!! Döm av min förvåning när det faktiskt gick både lättare och fortare än jag vågat hoppas. Rätt som det var så hade jag kommit runt och var tillbaka på parkeringen igen. Kände väl att jag egentligen hade kunnat ta en rund till, men det fick vara nog för dagens äventyr. Plockade av mig skidorna och småjoggade hemåt. Inne i värmen igen kunde jag konstatera att jag varit ute i 1 timme och 15 minuter, varav 20 minuter bestod av skidåkning. Kanske inte riktigt så jag hade tänkt. Men så här i efterhand: jag tänkte nog inte så dumt ändå :)
Bilparkeringen var ovanligt liten (all snö har som växt in på alla håll) och där fanns ovanligt få bilar (läs: ingen), Klev genom snön till spåret, höga granar med grenarna nertyngda av vita snömassor reste sig runt mig.Plötsligt slog mörkerrädslan till. Men det skulle ju vara höjden om jag nu knatat mig hit och sen inte åkte ens ett varv. Så på med skidorna (börjar bli ganska bra på att pricka ner pjäxtån i bindningen nu :) ) och börja skida. En annan sak jag hade glömt/förträngt/inte tänkt på var att spåret i stort sett bara är nerför eller uppför, ja, hur tänkte jag egentligen? Så efter 30 minuters uppvärmning i form av rask promenad med skidor och stavar i händerna började åkningen nu mycket lättsamt. Bara nerför, lite till och lite mer. Någonstans mitt i allt nerför blev det lite extra ner för mig (ja det ska vara ett mellanslag där), lyckades visst vurpa lite i en kurva. Men jag landade mjukt, gjorde mig inte illa och kom snabbt på fötter igen, sen var jag inte längre lika rädd för att trilla längre.
Efter den långa nerförsbacken (känns nästan som halva spåret) blir det lite flackare, men fortfarande lite backigt. Började fasa för den stora stigningen jag visste skulle komma på slutet, hur bakhalt hade jag egentligen?? Helt inne i min egen värld och plötsligt uppenbarar sig ett stort ljus i mörkret. Nej, det var inte månen, även om den lyste klar. Och nej, inte heller ett oidentifierat föremål från yttre rymden i form av ett tefat (inte någon annan form heller). Det var helt enkelt staden. Vackra parasitdrabbade Vinterstaden låg framför mina skidspetsar - en vacker syn och vips var mörkerrädslan som bortblåst. Var tvungen att stanna och dra av mig mina nya fina skidhandskar pilla fram mobilen för att kunna lägga upp en bild här för er alla att se!
Stärkt av denna syn påbörjade jag så klättringen uppför. Ja, för vissa kanske det inte skulle te sig som en särskilt farlig backe, men för orutinerade mig kändes det som jag skulle uppför slalombacken i Tour de Ski!! Döm av min förvåning när det faktiskt gick både lättare och fortare än jag vågat hoppas. Rätt som det var så hade jag kommit runt och var tillbaka på parkeringen igen. Kände väl att jag egentligen hade kunnat ta en rund till, men det fick vara nog för dagens äventyr. Plockade av mig skidorna och småjoggade hemåt. Inne i värmen igen kunde jag konstatera att jag varit ute i 1 timme och 15 minuter, varav 20 minuter bestod av skidåkning. Kanske inte riktigt så jag hade tänkt. Men så här i efterhand: jag tänkte nog inte så dumt ändå :)
tisdag 4 januari 2011
Skidpremiär
Jag har förstått att det faktiskt finns de som läser vår blogg, eller läser och läser, det har ju inte funnits så mycket att läsa så här långt. Men förhoppningsvis ska det bli ändring på det nu! När vi anmälde oss till Tjejvasan var det 124 dagar kvar, då kändes det som en hel evighet och vissheten att det skulle tränas som bara tusan var stor. Nu är det bara 53 (snudd på 52) dagar kvar. De senaste veckorna har inteståttpåskidornaänångesten vuxit sig större och större. Trots att jag bor i Vinterstaden, med ett preparerat spår som har snögaranti från 1a november, att jag genom min arbetsgivare (det annars så snåla landstinget) kunnat åka i samma spår 8 gånger gratis, så har det bara inte hänt. Undanflykterna har varit lika många som antalet oåkta mil och jag har bara mig själv att skylla. Men, ikväll var det så äntligen dags! Tack vare min kära tremänning Kristina som på alla sätt underlättar min träning. Måste erkänna att jag egentligen var måttligt motiverad att ge mig ut i mörkret, men hoppades det skulle kännas bättre när jag väl var ute i spåret.
K hämtade upp mig med bil vid porten och det bar av mot Spikbodarna. Lånade ett par handskar av K (skidhandskar står högst på min inköpslista nu), spände på mig skidorna och började lite tafatt röra mig framåt på snön. Tur att vi redan från början bestämt att inte göra sällskap. K susade iväg i spåret före mig och jag var ensam i mörkret, skogen, kylan, snön. Tur var det, för jag allt annat än susade fram. Minnesbilder från tiden i skidskola under lågstadietiden flimmrade förbi och jag insåg att jag inte åkt så himla mycket skidor sedan dess heller... Förutom bristen på teknik, den sviktande konditionen och styrkan så hade jag lite bakhalt och samtidigt lite dåligt glid. Om jag säger Lasse Brandeby i Let's Dance förstår ni att jag var lika långt från Kalla som han Martin Lidberg.
Jag har tidigare sagt att jag inte har någon som helst ambition när det gäller tiden jag avverkar Oxberg-Mora på, utan att målet är att genomföra. Genomföra utan att gråta, snora och lova mig själv att aldrig mera nånsin utsätta mig själv för något liknande. Det jag kände idag var att gråta kommer jag nog göra vilket som, om det inte blir på grund av skavsår, värkande armar och blodsmak i munnen, så blir det av glädje på grund av att jag inte brutit ihop :)
Summa summarium, skönt att ha premiären avverkad. Nu kan det ju bara bli bättre. Eller? Jodå, jag ska göra ett träningsschema och sedan rapportera eftersom hur det går. Trots allt, jag har ju 53 (i alla fall 52) dagar på mig!
K hämtade upp mig med bil vid porten och det bar av mot Spikbodarna. Lånade ett par handskar av K (skidhandskar står högst på min inköpslista nu), spände på mig skidorna och började lite tafatt röra mig framåt på snön. Tur att vi redan från början bestämt att inte göra sällskap. K susade iväg i spåret före mig och jag var ensam i mörkret, skogen, kylan, snön. Tur var det, för jag allt annat än susade fram. Minnesbilder från tiden i skidskola under lågstadietiden flimmrade förbi och jag insåg att jag inte åkt så himla mycket skidor sedan dess heller... Förutom bristen på teknik, den sviktande konditionen och styrkan så hade jag lite bakhalt och samtidigt lite dåligt glid. Om jag säger Lasse Brandeby i Let's Dance förstår ni att jag var lika långt från Kalla som han Martin Lidberg.
Jag har tidigare sagt att jag inte har någon som helst ambition när det gäller tiden jag avverkar Oxberg-Mora på, utan att målet är att genomföra. Genomföra utan att gråta, snora och lova mig själv att aldrig mera nånsin utsätta mig själv för något liknande. Det jag kände idag var att gråta kommer jag nog göra vilket som, om det inte blir på grund av skavsår, värkande armar och blodsmak i munnen, så blir det av glädje på grund av att jag inte brutit ihop :)
Summa summarium, skönt att ha premiären avverkad. Nu kan det ju bara bli bättre. Eller? Jodå, jag ska göra ett träningsschema och sedan rapportera eftersom hur det går. Trots allt, jag har ju 53 (i alla fall 52) dagar på mig!
onsdag 24 november 2010
Snökanonen...
Japp det är vad som står i tidningarna i Gävle. Det har snöat en hel del ett par dagar och nu börjar de prata om repris på snökaoset 1998. Jag tar det hela med ro. Det är bra att det kommer snö så att jag kan börja åka skidor. Än så länge tror jag inte att det ligger tillräckligt med snö i skogen så att det är möjligt men kanske till jul.
Just nu går jag mest och suktar efter ett par mycket trevliga skor som heter icebug. En löparsko som har intelligenta dubbar som gör att man kan springa på blandade underlag. Vore underbart för just nu vågar jag mig inte ut då det är bra isigt under snön. Så tomten om du läser detta......
Jag cyklar dock på även om det ibland inte är så smart :-)Men på mitt huvud sitter det alltid en hjälm (!!!) Lilla cyklen fick åka på rehab under helgen och nu går den (nästan ) som ett skott!
Ikväll är det innebandy träning i två timmar och det känns roligt. Ska cykla direkt från jobbet så är jag väl kommer hem kan jag med gott samvete sätta mig i soffan.
Måste i övrigt bli bättre på att schemalägga min träning för nu var det ett tag sedan jag gymmade med Paolo. Behöver bygga muskler ffa på överkroppen för att orka med 3 mils stakning.
Undra om man kan önska mer tid av tomten....ska nog knåpa ihop en önskelista och skicka till nordpolen.
kramar från ett snöigt Gävle.
Lena
Just nu går jag mest och suktar efter ett par mycket trevliga skor som heter icebug. En löparsko som har intelligenta dubbar som gör att man kan springa på blandade underlag. Vore underbart för just nu vågar jag mig inte ut då det är bra isigt under snön. Så tomten om du läser detta......
Jag cyklar dock på även om det ibland inte är så smart :-)Men på mitt huvud sitter det alltid en hjälm (!!!) Lilla cyklen fick åka på rehab under helgen och nu går den (nästan ) som ett skott!
Ikväll är det innebandy träning i två timmar och det känns roligt. Ska cykla direkt från jobbet så är jag väl kommer hem kan jag med gott samvete sätta mig i soffan.
Måste i övrigt bli bättre på att schemalägga min träning för nu var det ett tag sedan jag gymmade med Paolo. Behöver bygga muskler ffa på överkroppen för att orka med 3 mils stakning.
Undra om man kan önska mer tid av tomten....ska nog knåpa ihop en önskelista och skicka till nordpolen.
kramar från ett snöigt Gävle.
Lena
fredag 5 november 2010
Ny cykel - check!
Japp, då är man stolt ägare till en Scott Sportser P45! Tekniska detaljer? Ja, den har två hjul och massor med växlar. Efter att jag besökt Cykelogen några gånger de senaste veckorna och hunnit provcykla några modeller tänkte jag att det här kan man ju fundera över hur länge som helst - och inte bli klokare för det. Så jag bestämde mig helt enkelt för den som kändes bäst :) Tanken är ju att jag ska trampa runt de där 10 milen i Tjejvättern på den plus förhoppningsvis ett antal träningsmil innan dess också.
Så idag var jag där och betalade, fick min nyinköpta cykelhjälm i handen och sommardäcken hängandes på styret. "Gissar du inte behöver någon kartong till hjälmen" sa tjejen jag handlade av. Nej, för såklart skulle jag ju cykla hem och hjälm ska man ju ha på huvet. Mmmm, fånigt fåfäng som jag är, tog jag hjälmen i handen och promenerade med cykeln ut på stan. Passerade gågatan och alla fredagsshoppande höstlovslediga Östersundsbor. Sen stannade jag till, tryckte ner hjälmen i väskan, hoppade upp på cykeln och trampade hem på Frösön. Smart? Näe, men jag ville i lugn och ro prova hjälmen hemma framför spegeln först. Sagt och gjort, tryckte ner den på skallen och tänkte att den som kallade mig penntroll för inte så länge sen var inte så fel ute... Nu såg jag helt klart ut som ett penntroll - med cykelhjälm! Men men, kan jag nu visa mig offentligt i löpartights numera så ska jag väl kunna rulla omkring med en hjälm på huvet, i alla fall nu när jag har en sån cool cykel :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)