Lidingö Tjejlopp Söndag 25e september 2011

13.25
Solen bröt igenom molntäcket över Grönsta gärde, musiken poppade ur högtalarna och vi såg på när första startled värmde upp i äkta Friskis & Svettis anda.

Uppvärmning. Startsnöret hänger än så länge i luften.

13.30
Startskottet gick. Det var fortfarande 40 minuter kvar tills vi skulle få springa över startlinjen så vi passade på att göra ett sista besök i buskarna. Började sedan värma upp lite på egen hand. Lätt jogg längs skogsbrynet. Morsade på de andra tjejerna i vår startgrupp som gjorde detsamma. Lite höga knän, rump-kick, indianhopp. Fasen, benen var pigga, ville springa!
14.05
Vår tur att kliva fram mot startsnöret. De klarröda F&S-gymparna körde samma uppvärmning för femte gången i rad nu. Fortfarande lika käcka och glada. Solen sken och en lätt vind passerade, kunde inte varit bättre väder. Run Keeper var laddat, Spotify likaså. Hade velat fram och tillbaka om jag skulle ha telefonen med eller inte, i slutändan avgjordes det med att jag inte visste var jag annars skulle göra av den...
14.10
Startskottet gick. För oss den här gången. "Activity started" och The Choop Choop Song strömmade ur hörlurarna. Bara att följa med strömmen. Första backen kom direkt, turligt nog smalnade det av samtidigt och det blev trafikstockning, ingen idé att försöka ta sig förbi. Ingen risk att förta sig direkt i början.

Banprofil för tjejloppet

Första kilometrarna kändes oförskämt bra. Det var jobbigt, mycket uppför, men ändå lugnt. Bestämde mig rätt tidigt för att jag skulle gå uppför den beryktade Aborrbacken. Tur var det, för när jag kom dit var den verkligen så brant som profilen visar. Gick i så rask takt jag kunde men var ändå helt slut när jag kom upp. Följde rådet jag läst innan om att fokusera på de jag passerade, inte de som sprang om mig.

Run Keeper informerade mig om att jag höll mig på under 7 min/kilometer, ibland till och med under 6.30. Det var bättre än väntat, trots att jag fortsatte gå i de värsta uppförsbackarna.  Innan förkylningen grusade mina träningsplaner så hade jag ett mål att faktiskt klara loppet på 60 minuter, men det hade jag för länge sedan släppt. När jag var ute och sprang förra helgen konstaterade jag att det skulle vara möjligt att komma under 70 minuter men att 75 skulle vara ett mer rimligt mål. Ändå väcktes en förhoppning efter halva loppet att jag kanske skulle få en ännu bättre tid...

Om bara backarna skulle ta slut någon gång! Kroppen blev tröttare och tröttare och benen segare och segare. Ännu en uppförsbacke tornar upp sig, brant men inte så lång. En åskådare upplyser om att det är sista branta knixen före mål nu; "kämpa tjejer" och längst upp står en man och hejar på allt vad han kan. Det ger en sån extra energi att jag inte bara orkar springa utan skuttar uppför backen som jag hade all ork i världen. Tänk vad en mental boost kan göra ändå :)

Trodde jag nu att jag skulle slippa uppför så trodde jag fel! Men i alla fall inga längre eller brantare backar. Sista kilometern nu. Håll ut Maria! Och jag höll ut, försökte ge lite extra mot slutet och tror jag lyckades. Aaaahhh så skönt att få sätta fötterna på tidtagarmattorna och höra tjutet som uppstår när alla chip-beklädda fötter passerar sensorerna.

Tryckte i mig bullar och sköljde ner med sportdryck, vatten och Cola. Så gött det kändes! Och inte blev det sämre av att Lena lyckats få en fribiljett till Adidas VIP-tält = förfriskningar och gratis massage! Och att jag fick glida med som fripassagerare!!! :)










Summan av kardemumman, jag är mycket nöjd med min insats. Bara fortsätta jaga milen sub 60, kanske kan det ligga närmare än man tror...

Slutspurt!

Så var söndagen här. Den söndagen som sätter punkt för vår resa till tjejklassikern. Det kanske inte riktigt blev som vi tänkte alla gånger, men om några timmar är vi ändå framme. För i mål ska vi!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Oj va fort jag ska springa nu!

Dagens inköp nummer ett :)

Dagens inköp nummer två :)

Förlåt…

Vill börja med att be om ursäkt till er trogna blogg-följare som med jämna mellanrum klickar er in på vår blogg för att läsa om våra vedermödor i jakten på den svenska tjejklassikern… Tur att Lena i alla fall har gjort några inlägg de senaste månaderna. Jag har ingen ursäkt. Knappt ens en anledning. Efter Vansbro hade jag fem veckors semester och trodde jag skulle njuta av sommaren, träna, och blogga som aldrig förr. Ja, jag njöt av sommaren i alla fall. Jag lyckades också genomföra min första halvmara och träningen har väl gått sådär…

Om du vill och orkar följer här nedan en sammanfattning (jag har inte sagt att den blir kort) av sommarens äventyr sett med mina ögon!

(börja nerifrån med "Sol och moln..."om du vill läsa i kronologisk ordning)

Sista rycket

Jag är glad att vi gjort de olika momenten i Tjejklassikern i den ordning vi har. Känns som det blivit lättare och lättare (inte minst packningen inför loppen…). För den skull inte enklare, inte minst med tanke på hur simningen kändes. Men till slut är det nu då ”bara” löpningen kvar. Och även om jag fortfarande ser mig som nybörjare i grenen så är det ju ändå här jag känner mig tryggast. Jag har sprungit regelbundet under hela året, löpskolat och sprungit några lopp. Nu j-ar, googlade upp ett träningsprogram och tänkte att nu ska jag verkligen jobba på att förbättra mig och prestera så jag blir riktigt nöjd med mitt resultat!

Drygt fyra veckor innan Lidingö hängde jag på Emma & Co. en kväll, Gustavsbergsbacken skulle besegras! Utrustade med broddar under fötterna och stavar i händerna kämpade vi oss uppför backen gånger tre. Vilken skön känsla! Tokjobbigt men ändå över förväntan. Synd bara att jag kände av lite halsont. Och supersynd att det var början på en långlivad förkylning...

Tre hela veckor passerade utan en endaste löprunda. Frustrationen växte. Kunde aldrig tro att jag skulle tycka att det var så jobbigt att inte kunna träna. Samtidigt ökade oron över att inte hinna träna mer inför loppet och inte minst en rädsla att överhuvudtaget inte bli frisk!?! Citroner och Echinagard, ingefära och nässpray, honung och Bisolvon - till slut vann jag kriget! Eller, viss konflikt kvarstår, men jag har i alla fall lyckats genomföra två löppass. Även ett prova-på-zumba med jobbet. Träningsvärken har varit ett faktum de senaste dagarna men ack så skönt. Jag är på banan, jag ska göra allt för att hålla mig kvar. Jag kommer inte göra ett så bra resultat som jag hoppats, men jag SKA genomföra!

Om exakt en vecka är den här resan avslutad, oavsett hur det går på söndag. 

Jämtland på fötter

Det var lite trist att vara själv anmäld, hade hoppats att makarna L skulle dyka upp men när det så var dags cyklade jag själv och hämtade nummerlappen, jag kände ingen på bussen som skulle ta oss till starten i Brunflo och jag hade ingen att dela min nervositet med innan uppvärmningen satte igång. Men trots det kändes det bara bra när jag väl stod på startlinjen, ja eller en bra bit bakom eftersom jag strategiskt placerade mig längst bak i det inte så stora startfältet. Jag kände mig taggad, trots att jag inte tränat som jag tänkt (när man nu gör det?) och tänkte att nu jäklar.  Startskottet gick och till en början avverkades meter efter meter i rätt så långsamt tempo. Jag hade sprungit kanske 50 meter så hörde jag en bekant röst ”Men, där är ju Maria!”. Slängde en blick över axeln och såg mammsen vid vägkanten och plötsligt hade jag sällskap av Pappa M som sprang bredvid mig och informerade om deras plan. Självklart, inte missar min far en möjlighet att få go-fika. :) Ett besök på kondis i Brunflo och sen skulle de möta upp vid målgången. Nu kändes det ännu bättre, med vetskap om att jag hade mina alldeles egna supportrar med under dagen :)

Innan loppet hade jag satt upp tre mål: 

1) att orka springa hela vägen och inte gå någon sträcka

2) att inte komma sist in i mål 

3) att klara det på under 2.30

Det var varmt, det var fuktigt och solen pressade sina strålar genom molnen och det utlovade regnet dök inte upp förrän efter målgång. Den stora klungan försvann sakta men säkert ur mitt sikte men jag visste också att jag hade några bakom mig. Jag kände en trygghet i att jag hela tiden visste var jag var, sista sträckan till och med en del av min vanliga träningsrunda. Skönt att hela tiden veta vad som väntade, inte minst när Vallsundsbron närmade sig. När jag väl kom dit och jag var hyffsat trött i benen, fick jag som ändå en extra energi-kick, tror inte jag sprang ett dugg fortare, förmodligen långsammare. Men det kändes bra, jag var på hemmaplan och jag började känna att jag faktiskt skulle klara av det. Sen var sista km, den som passerade rakt igenom mina hoods, en ren pina och jag bara fokuserade på att komma över gångbron och in i badhusparken. Men jag lyckades, 

utan att gå

utan att komma sist 

och den officiella tiden var 2.29.34!  

Lite besviken på tiden, då det efter första milen väckts en förhoppning i mig om att det skulle kunna gå lite fortare. Men, nu blir det desto lättare att slå mig själv 

nästa gång!

Semester

Hade inga större planer, tanken var att ta dagen som den kommer och vända dit näsan pekar och plötsligt pekade näsan mot Norge! Tack vare Emma-Pemma och grabbarna Grus skulle jag som aldrig varit där äntligen få se vårt vackra grannland :) Oroade mig lite över att vara borta fyra dagar när det bara var en vecka kvar till halvmaran, men jag packade löpardojorna och hoppades på det bästa! Blev två morgonrundor med magiska utsikter på plussidan och ett fin-fint skavsår på hälen på minussidan…  För övrigt var det mesta på plussidan, utom möjligtvis  träsmaken av allt bilåkande och tillgången på spontanboende i Geiranger :P

Löpbacillen

Då var tre av fyra avklarade och siktet ställdes in på sista helgen i september och Lidingö Tjejlopp. Jag kan inte riktigt förklara hur det gick till, men på något sätt har jag väl blivit biten av löpbacillen och börjat känna separationsångest för att inte ha något lopp att träna inför. För rätt som det var hade jag anmält mig till Jämtland på fötter, halvmaran som skulle gå av stapeln sista helgen i juli. Och nån vecka senare satt jag framför datorn och registrerade mig på Stockholm jubileumsmaratons hemsida…

Vad har jag gjort?!?!

Sol och moln, badmössor och våtdräkter

Simhelgen började med ett kärt återseende när teamet i varsin bil rullade in på gårdsplanen hos familjen Hultén :) Gästfriheten var outstanding som väntat! Efter en god natts sömn och en utsökt frukost på vårt privata Bed & Breakfast kastade vi sedan loss med sikte på Vansbro. Målet var att vi skulle hinna dit till klockan 10.00.  Melodikrysset skulle ju sända direkt från Vansbro! Tänk att sitta utomhus i publikhavet och klura på ledtrådarna och samtidigt se Anders Eldeman live!!! ;)

Nu blev det inte riktigt så… Det var lite för svårt att slita sig från frukostbordet i tid. Och de slingriga småvägarna med allt tätare trafik ju närmare metropolen vi kom, kortade inte direkt restiden… Men, vi lyssnade på bilradion och hann väl fram lagom till nyheterna på halvslaget. Armbågade oss fram till scenen och kom över två oskrivna korsord! Då konstaterade vi nästa problem, vi hade inga pennor med oss :( Nåväl, var väl inte meningen att vi skulle lösa krysset på plats. Men vi var i alla fall där!

Solen sken, temperaturen i luften och i vattnet kunde inte varit bättre. Vi tog oss till starten i god tid och spanade in hur startproceduren gick till. Blev alldeles svettiga av att krångla på oss våtdräkterna och med badmössorna på kunde vi inte annat än skratta åt hur vi såg ut (bildbevis kommer senare). Så var det äntligen vår tur att slussas in i startområdet. Uppvärmning till Michelangelo (typ 5e gången vi hörde den där då) och sedan gick startskottet.

Skymtade min polare Lena när vi plumsade ut i det härligt svalkande vattnet. Helt perfekt temperatur, men vissa pustade och frustade och tjoade och tjimmade som om de klivit ner i en fjällbäck i april! Speakern kommenterade till och med att den lilamössiga startgruppen också var den mest högljudda… Hursomhelst, själv höll jag mig , helt enligt planen, bland de som klev sist ner i vattnet. Lenas huvud guppade iväg bland de andra lilamössorna där framme och jag började sakta men säkert ta mina först simtag.

Snart hade klungan skapat en lucka till oss eftersläntrare.  Det visade sig snabbt att jag hade sällskap av två tjejer som simmade i samma takt som jag. Den ena för att hon inte kunde simma fortare och den andra som var hennes vän höll oss sällskap nästan hela vägen. Det var jobbigt, jag svalde en hel del vatten, svarade glatt när funktionärerna frågade hur det gick, simmade, simmade och simmade. Försökte hålla huvudet högt, försökte fokusera på målet och plötsligt (eller ja, efter ett bra tag) passerade vi 500-metersbojen. Nedräkningen mot mål kunde börja. 400, 300 då plötsligt dök grönmössorna upp. De som startat 15 minuter efter oss. Först några enstaka som blåste förbi i ytterfil, men innan vi kom in på sista 100-metern så var vattnet fullt av armar och ben som vevade på i allt högre hastighet då alla ville spurta in i mål. Det var det här jag befarat, att bli översimmad!?! På nåt sätt lyckades jag ändå hålla huvudet ovan vattenytan och tänk vilken befrielse att känna rampen under fötterna och få smacka upp chip-handen på måltavlan!

Bara att konstatera, simning är verkligen inte min gren, men nu var det gjort! :)

inte så snabbt men långsamt

idag var det dags för löparrunda. Har känts bättre i knät men man vet ju aldrigt riktigt hur det är ställt innan man börjar löpningen. Var klar för att sticka iväg direkt maken kom hem från jobbet. Smörjde in rejält med linement för att värma upp det som brukar kännas stelt.
Började sedan i sakta mal jogga. det gick verkligen inte fort men det var inte flåset det var fel på. Jobbade hårt mentalt för at inte bara kapitulera inför smärtan utan tänka på annat...det gick faktiskt bra. Är det smärtrehab eller vad? :-)
nåväl hade inte alls någon direkt fart men det viktigaste var att komma en bit. Förutom två stopp för stretching av vaderna som blev väldigt stela av mitt inte allför avslappnade löparsteg, så joggade jag i hela 6 km. Jag är faktiskt väldigt nöjd med det för jag var inte speciellt trött när jag kom hem. Jag vet att jag ligger ljusår efter min älskade fälldin och vi spelar ju inte ens i samma division när det gäller löpningen men jag är nöjd med det lilla. Nu gäller det bara at öka på med 2 km i veckan så är vi ju i hamn...låter väl som en enkelt match! nåväl, vilar nu en dag och hoppas sedan att knäna kan tänka sig springa 7 km nästa gång.
tre veckor kvar, så vi är nära nu!
tjilevippen!

Jo då!

Med stormsten närmar sig denna resa sitt slut. Lidingöloppet är om dryga månaden och sedan har jag och Maria klarat av denna tjejklassiker.
Mitt bloggande har verkligen legat nere under sommaren. Vi har dock hunnit med att simma som ni sett, och jag tycker att det gick ´finfint. Ska försöka göra ett blogginlägg om det då andan faller på.
Har dock höjt min träningsdos för att eventuellt kunna ligga i Fälldins bakvatten...en rätt så optimistisk tanke men ger det i alla fall en möjlighet.
Har tränat rätt mycket för att vara jag
sprang sista fredagen på semestern, och även på måndagen....då la jag även till intervaller....
i torsdags körde jag något helt vansinnigt som Tabata tillsammans med Sara...Det var vekligen ett mardrömmspass men kändes ändå bra.
Har dock kännt mig stel och eländig i kroppen sedan dess. Tog mig dock ut på en liten löprunda idag....blev dock ingen hårdkörning då knät kändes svullet och det inte är läge att överanstränga det nu...positivt var dock att det inte var orken som stoppade mig utan knät....
fortsätter denna vecka med löpning, innebandy och förhoppningsvis tabata. ÄR själv i helgen som kommer så då blir det inte mer träning än den som heter Springa-efter-barn-och- aldrig- få en-still-minut-träningen.
nu dags för sängen för att ladda för en ny vecka!

Maria vill....

Att jag byter bild till denna. Så ignorera bilden i förra inlägget och titta på denna istället! :-)



- Posted using BlogPress from my iPhone

Färdigswimmade!

Vi är imål! Förhållandena kunde nog inte vara bättre. 19 gr i vattnet, växlande molnighet och runt 20 i luften. Kl 14 simmade vi iväg och inom 1 h var vi klara och duschade.


Fick finfin mat efteråt tillsammans med livemusik!
Efter lite strosande på målområdet satte vi oss åter i bilarna.
Strax efter 19 rullade vi in på herrgårdsvägen och vårt lilla B&B.
Nu sitter vi och gungar i hamocken i den ljuvliga sommarkvällen...


- Posted using BlogPress from my iPhone

Idag händer det!

Efter en god natts sömn i Ludvika, sätter vi idag av till Vansbro för simning. Vädret ser bra ut och vi är taggade! Vi ska försöka komma iväg i bra tid så Maria hinner vara med på melodikrysset som hon troget spelar varje lördag. Lite av en dröm som går i uppfyllelse! kl 14 slänger vi oss i plurret. Håll en extra tumme då!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Tiden springer snabbare än jag

Det är svårt att få tiden att räcka till! Ett faktum för väldigt många av oss. Mitt liv som mamma, husa, pysslare, fru, arbetande socionom och svensk klassikerutförare är inte alltid så enkel att få att en vettig balans mellan. Att detta blogginlägg tagit flera dagar att skriva säger kanske en del.
Om några få dagar är det i alla fall dags för Vansbrosimmet. Efter långt letande konstaterade jag att det bästa och mest ekonomiska alternativet var att införskaffa en våtdräkt från Clas Olsson. Börjar kännas som en trogen vän på tjejklassikernresan... Våtdräkten kostade 425 kr och att hyra en som billigast 300 kr. Kändes som ett ganska enkelt val. Nu har jag och våtdräkten simmat ihop ett antal gånger. Det har fungerat bra! Jag har nog svårast för att vattnet är kallt. Har så himla svårt att komma i. Med vådätdräkten är det en än värre plåga då vattnet sakta sipprar in. Det spelar ingen större roll om jag skulle slänga mig i. Vår å är perfekt att träna i! Senaste gången fick jag dock lite sällskap. Två grodor, en and och en orm. Det sistnämda var inte så angenämt att få sällskap av. Att jag även blev biten på tån av något i vattnet på väg i land gjorde den simturen inte alltför kul. Hoppas att komma iväg ikväll med... Kanske sista turen innan helgen.
Tittade för övrigt på deras hemsida och såg glädjande att vattentemperaturen stigit. från 16 gr förra helgen till 18,6 gr nu. Betydligt trevligare!
Med hopp om livet!


- Posted using BlogPress from my iPhone

3/3, 1/2, 2/4

Efter lördagens målgång var Ånge kommuns klassikerpass fyllt med stämplar, tre av tre delar av Västra klassikern genomförd. En av två avslutade och nu återstår två av fyra innan vi är klara med Tjejklassikern.

Om tre dagar ska vi simma... Måste erkänna att jag nog förträngt det hela med Vansbro lite grann. Koncentrerat mig på löpningen och tänkt att det löser sig. Och nu finns det inte så mycket annat att göra än att hålla andan och hoppa i.

Så håll tummarna, på lördag plaskar det till och förhoppningsvis är det sedan bara en av fyra kvar!

Utmaningen

Första lördagen i juli sedan 2006 har jag troget vandrat runt Borgsjön, en naturskön upplevelse i min gamla hembygd. Sällskapet har varierat, mor och far har alltid varit där (även om den senare ett år åkte bil, agerade paparazzi och extra dricklangare åt oss andra), gamla vänner, vänners föräldrar, kusiner och kusiners föräldrar har också varit med. Ofta har det varit ogavligt varmt den där lördagen, så också i fjol då vi allt annat än frös i den 30-gradiga hettan. Jag hade ju då så smått börjat jogga lite under våren och råkade väl säga att det faktiskt kändes lättare än vanligt att gå de 19 kilometrarna. Pappsen svarade snabbt att ”Jamen nästa år, då springer vi då?” och jag svarade ”Ja”.

Inte hade jag väl då kunnat ana att det var den första utmaningen i en rad som skulle följa under året.

Så var det då dags. I lördags samlades vi nere på Erikshof. Alla var där: Sara, Mia, Stefan, Ida, Eva, Bengt, Margareta, Britt, mamma, pappa, jag såklart och några till! Truppen grupperade sig framför startsnöret efter vad målsättningen var, springa fort, springa så mycket det går, springa och gå, samt gå. Vädret visade sig från sin bästa sida, bjöd på molnighet, uppehåll och strax under 20 grader. Jag och Pappa Martin kände väl båda att vi inte riktigt var i den form vi hade önskat, som vanligt blivit mindre träning än tänkt och för hans del också en kropp som sätter fysiologiska begränsningar. Men vi siktade på att göra sällskap runt, ”lufsa” i lagom takt och att komma i mål på under 2.30.

När startskottet smällde av hoppade jag till och fattade först inte vad det var. Men så började massan röra sig bort mot skogen och det var bara att följa med. För er som aldrig har vart där kan jag berätta att det till en början är en del uppför, sen fortsätter det uppför innan det blir uppför en bit och slutligen uppför sista biten fram till St. Olofs källa och den första vätskekontrollen med iskallt källvatten. Inte höll vi någon topphastighet och i de brantaste backarna saktade vi av och gick.

Det var jobbigt men kändes bra. Efter källan blir banan lite mer varierad, det vill säga mellan uppförsbackarna är det nedförsbackar också… Det blev tydligt att när det gick uppför kunde jag hålla en jämnare fart och drog ifrån lite, för att snabbt hamna efter igen i nerförsbackarna (skyller det helt på att jag inte har lika långa ben som pappsen :( ). Men det funkade bra för oss, vi turades om att dra och fick till och med en fripassagerare med oss under större delen av loppet (hon drog såklart ifrån oss på slutsträckan). Annars såg vi inte till så många andra deltagare, löparna långt före oss och gångarna långt efter.

Tyvärr hade jag under veckan dragits med en liten magbacill och efter andra kontrollen, just på slätten, den egentligen enda sträckan som är någorlunda plan en längre bit, där fick jag värsta magknipet. Visste att det snart skulle gå över men klarade inte av att springa. Pappa M drog ifrån, jag gick och ville bara lägga ner. Men vips så släppte knipet och jag tog upp jakten på den turkosa ryggen!

Tänkte att jag måste komma ikapp i den branta skogsbacken efter att vi korsat vägen. För sen är det nästan bara nerför och jag skulle vara chanslös att hinna ikapp långben. Jag såg den turkosa tröjan skymta till och avståndet minskade, men inte snabbt nog. Trots att han saktade in, spanade över axeln och såg att jag var på gång så lyckades jag inte komma ikapp innan vi var uppe på platten. Så blev det nerför, skönt att få släppa på, låta benen rulla och pulsen sjunka. Men nu var jag ju så nära. Skulle ikapp. Och innan sista kontrollen hade jag kontakt! (kan också vara så att PM väntade in mig…) Drack inget vatten, bara sköljde munnen av hänsyn till min mage. Tittade suktande på de stora sockerklädda kanelbullarna som erbjöds men fokuserade på glassen jag skulle äta efter målgång istället. Passerade 2,5 km skylten, ett el-ljusspår kvar till mål. Aldrig har väl ett el-ljusspår känts så långt!?

Nerför, nerför, lite uppför, mera nerför. Äntligen nere på platten, bara över järnvägen, älven och sen in på upploppet. I mål!!!! Klockan visade på 2.20. Jag var nöjd (förutom att de inte hade någon glassförsäljning i år :( ) Vi klarade målsättningen och nästa år, då ska det gå fortare!

PS. Nu kom ju det här inlägget att handla mest om mig, men saken är den att samtliga i truppen gjorde en kanoninsats! De som sprang i mål långt före, de som var oss hack i häl och dom som passade på att njuta för hela startavgiften, fikade efter vägen och höll igång betydligt längre än oss andra! Bra jobbat!

Premiärdopp

Nostalgitripparna har varit många under träningsåret, kan det vara för att det är så längesen jag tränat något överhuvudtaget..?!? :P Idag var det i alla fall dags för ännu en. Med baddräkten på, våtdräkten i bagaget och mamma som chaufför styrde vi kosan mot barndomens badmecka - Vojen. Den lilla pölen med bryggor, flyt-bommar och hopptorn där så många Ånge-barn gått i simskola. Självklart var även jag ett av dessa barn, tog mina första simtag där i den föredetta avloppsbassängen (även om det var på sommarsimskolan i Fränsta badhus som jag lärde mig simma utan flytpuffar :)).

Efter lite dragande och slitande och krånglande lyckades jag så komma i den lånade våtdräkten. Sån tur jag har med vänner här och där som kan erbjuda både mat, logi eller lån av utrustning i denna jakt på tjejklassikern :) Och så skönt att inte behöva fundera mer på var jag ska få tag på en våtdräkt, tack för det, mor och dotter B :) Så var det då dags för premiärdoppet! Inte alls så kallt som jag befarat och jag började ta några simtag.

Mammsen gick på bryggan och jag tänkte att det enda som fattades var att hon hållit i den långa metallpinnen (ni vet den som var formad som en ögla i ena änden) framför mig där jag simmade och allt hade varit precis som för 25 år sedan när jag jagade silverfisken, simborgarmärket eller något annat bling som skulle få pryda min blåa märkessköld :)

Vi vet inte riktigt hur långt det är mellan de 2 bryggorna där på Vojen, 2 oberoende källor hävdar 50 meter... Men jag vet inte det jag. I så fall simmade jag 600 meter (med lite vila och prat emellanåt då jag upptäckte att jag ju faktiskt lätt bottnar där på det "djupa" :) ). Men, om det nu är 50 meter så är jag inte längre lika orolig för Vansbro, det vill säga inte lika orolig att jag inte ska orka simma och drunkna på vägen. Däremot är jag fortfarande lika orolig för att jag ska bli översimmad av massorna och drunkna av den anledningen. Men, min strategi blir att hoppa i sist i min startgrupp och hålla mig ute på kanten, så ska förhoppningsvis även detta äventyr gå vägen!

Regn, rusk och lera

Jämfört med förra lördagen kan man säga att väderläget var något sämre när jag denna lördag lastade cykeln på den mörkblå Puman och brummade iväg i riktning mot Östra Mörkret. Familjen L var vänliga nog och lånade ut sin pärla till mig då vi inte kunde lasta mer än två cyklar på MaPa:s cykelställ.

Det var inte bara vädret som skiljde sig vid denna del två av tre i Västraklassikern jämfört med äventyret i TjejVättern. Idag skulle 15 km avverkas istället för 100. Antalet startande i Motala var ca 6000, idag knappt 60. Ingen gemensam uppvärmning och ingen blåbärssoppa. Däremot tips-frågesport med goda vinstchanser :) Huvuddelen av sträckan gick på grusväg istället för asfalt och inga orangeklädda vakter stoppade upp biltrafiken eller visade vägen vid korsningarna. Samtidigt måste jag säga att det var föredömligt skyltat hela vägen runt Gissjön och biltrafiken var ju näst intill obefintlig. Utom när jag plötsligt fick möte av en stor timmerbil som olastad dundrade in på den smala vägen!!! Och sen så klart på E14, men den behövde vi ju aldrig ens korsa.

Likheterna då? Det uppenbara - cyklingen. Även här serverades förfriskningar efter vägen och trots vädret var humöret på topp hos alla jag träffade! Som i samtliga klassikerlopp jag avverkat hittills i år (och förhoppningsvis även vid kommande) var min vän Fisen-Lisen med även nu. Som vanligt såg jag inte röken av henne, men det beror också till viss del på att jag kom 15-20 minuter för sent till start eftersom jag glömt min väska hemma och var tvungen att vända om. Tur då att det var öppen start under två timmar :)

Då det inte var någon officiell tidtagning och jag glömde kolla tiden både vid start och målgång (kom på det efter några minuter åt båda håll) så kan jag bara säga att det tog någonstans mellan 35-40 minuter. Så ungefär samma hastighet som förra veckan. Fick inget fint diplom men istället en fin stämpel i Klassikerpasset! Bara en stämpel kvar nu...

PS Stora nyheter :) Sundsvallarn recenserar och Dagbladet skrev också!

2/4

Sådärja, då har vi kommit halvvägs på vår resa! Två av fyra delmoment är avklarade och detta med betydligt mindre rumpömhet än jag vågat tro, faktiskt ingenting!

Vi vaknade upp på lördagsmorgonen till en något osäker vädertillvaro. Var det regn i de där mörka molnen?? Hur mycket kläder skulle behövas. Lång eller kort ärm, cykelbyxekort/trekvarts/hellånga tajts?? Stora frågor att besluta i så tidigt på morgonen...

Frukost, packning, påklädning följde och till slut var vi klara att sitta upp på cyklarna. Drygt 3 km in till centrum och ju närmare vi kom desto tätare med cyklar :) Vi började också höra musiken från uppvärmningen och speakern i högtalaren som skickade iväg de först startgrupperna. Förväntningarna steg och det började kännas lite pirrigt...

Lämnade in kläder, fotade lite, åt ett ägg eller två och gjorde ett sista obligatoriskt besök på Baja-Majan innan det var dags att söka sig till rätt startfålla. Det var en imponerande välorganiserad start med gruppvis utslussning till startfållan. Vips var vi iväg och trampade lugnt bakom följemotorcykeln som höll nere farten för oss ut ur centrum.

Första två milen bara flög förbi trots att vi då hade hyffsat bra motvind. Jag var lite orolig att vi gick ut för hårt men samtidigt kändes det bra. Inne på tredje började känna av mitt högra knä som krånglat lite på sistone och befarade att det skulle bli riktigt jobbigt innan vi var i mål...

Första depån var efterlängtad av undertecknad då jag under en tid varit ordentligt hungrig :S Men banan, bulle och blåbärssoppa rådde snabbt bot på hungern och snart var vi på väg igen. Det gick bra att cykla efter landsvägen även om det ibland kändes lite jobbigt när det var 3-4 cyklister i bredd vid en omcykling och det dessutom kom en bil som skulle om. Heldragna vita linjer gilldes som inte denna dag... Men faktum är att trafiksituationen kändes än värre i de partier som det bara var cykelväg. Med-cykel-systrarna skrämde mig mer än bilarna då man aldrig visste vad den framför eller bakom skulle ta sig för. Men jag klarade mig fint, L råkade dock ut för en mindre incident med smärre blessyrer som följd...

Allteftersom saktade vi ner något på farten och vi stannade någon extra gång då jag behövde stretcha höger lår lite extra. Trots det fortsatte vi i betydligt högre tempo än jag vågat hoppas på och vid tredje och sista depån såg det ut som vi kanske skulle kunna klara det på 5 timmar!! Men vi kom knappt ut ur depån innan fröken F kroknade fullständigt. Trampade på men det fanns ingen kraft i benen och tankarna snurrade om jag ätit för lite, för mycket, för lite vätska eller för mycket blåbärssoppa?? L drog uppför backarna men jag klarade inte av att haka på. Vid krönet stannade hon och uppmanade mig vänlig men bestämt att göra detsamma. Efter en stunds grävande i sin välutrustade cykelväskan fick min vän, tillika det vandrande husapoteket, fram en förpackning med Dextrosol!

När jag placerade den lilla vita undergöraren på tungan transporterades jag snabbt i tanke och känsla till barndomens längdskidturer i fjällen då jag sur, grinig och trött mutades med druvsocker för att orka fortsätta. Och innan sockret knappt hunnit smälta på tungan kände jag energin återvända och jag tog fart i nästa uppförsbacke! Trampade på och räknade kallt med att L som hade betydligt piggare ben än mig låg alldeles bakom mig. Slängde ett öga över axeln och konstaterade att så var inte fallet... Visade sig att hon också träffat på väggen men att hon också återhämtat sig hyffsat snabbt.

Nu var det knappt två mil kvar och vi stretade på i den bitvis motiga motvinden, men nu var vi ju så nära målet! Efter sista milmarkeringen gick jag in i någon slags andra andning och det kändes i alla fall som jag gav lite extra på slutet. Och oj vilken skön känsla på upploppet att se avståndet till mål minska, minska, minska - stopp! Le för kameran, medalj runt halsen och vi kan lägga TjejVättern 2011 till handlingarna. Yey!

Vi gick till slut i mål på 5.06 och några sekunder och jag kunde inte vara mer nöjd med tiden utifrån mängden träning och att vi stannade och tog det lugnt vid alla tre depåerna.

Helt enkelt nöjd!

Because we are worth it!

Vi ligger i var sin säng och titta på sommarkväll! Mycket trevligt! Mellan oss finns chips, ostkrokar och godis.... Because we are worth it! ;-)


- Posted using BlogPress from my iPhone

Mat!!

Välförtjänt efter 10 mil


- Posted using BlogPress from my iPhone

Start!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Snart sätter vi fart!

8.44 PIP! Åker vi!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Bispmotalagatan,Motala,Sverige

Två penntroll med cykelhjälm

Redo att lämna radhuskvarteren och ta oss in mot centrala Motala! Rullar iväg ungefär en halvtimme senare än planerat, men vi har ändå väääldigt gott om tid :) Tack Nina fotograf, vars gästfrihet var ovärderlig för oss! :)

Destination Motala

Idag bar det av, allt enligt en strikt tidsplan ( typ) 9.30 avgick SAABen från Östersund med GPSinställning på Gävle med depåstopp i Ånge. Maria trummade på bra och efter lite småstopö rullade hon in på uppfarten i Gävle prick 15.00. Det tog en stund att få på 2 cyklar på stället men snart var vi på vägen igen. I Örebro fick vi ljuvlig mat, så klart pasta, av familjen Burman. Tack!! tiden tickade på då vi var ganska raskt åter tillbaka i bilen.... Då valde GPSen att ge oss den fina hänvisningen att köra till Motala över Stockholm! Tut nog hade Maria sinnesnärvaro och kom på det efter bara en liten stund. Tyvärr fick vi åka en bit till innan det kom en avfart så vi kunde vända.... Men sen gick det bra.... Lite segt sista biten men 70-80 stäckor och fartkameror, men kom in i Motala vid 21. Vi hämtade ut våra nummerlappar och tittade lite i tältet innan vi åkte till vår bostad. Marias kontakter ger oss verkligen boende och mat var vi än åker. Vill passa på att säga till alla berörda ett stort Tack! Ni är verkligen så snälla och gästvänliga. Nu ligger vi i var sin soffa och det är dags att stänga butiken. Vi ser fram emot imorgon!!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Frusterad!

Ja det ät nog bara förnamnet på vad jag känner just nu. Inte nog med mina diverse skador och krämpor som sätter lite sorti på helgens cykling utan även andra saker omkring mig.
Har nu under en tid fått höra kommentarer som att:
- men du har väl inte tränat nåt? hur ska du orka?
- oj, men kommer du att klara det?
- *(hån)skratt* lycka till!
- måste du göra det?
- du kommer att ha så ont.
- 10 mil är ändå 10 mil, långt för någon som inte tränat så mycket.
-har du cyklat nåt? när jag cyklade hade jag x mil i benen, och jag tyckte det var jobbigt.
- jaha jaaa....mmm....vi får väl se hur det går....
- vad är det för dum idé att cykla när du ändå inte tränat?
- kommer ni att cykla ihop eller cykla var för sig? Maria måste ju vara mycket mer tränad en dig så det är nog roligare för henne att få cykla på.
.....och otaliga miner som skvallrar om vad folk tänker utan att säga.

Måste säga att jag blir faktiskt riktig ledsen över detta. Till och med min egen familj kommer med skeptiska kommentarer.....( inte Magnus )
Detta är ett val jag gjort att göra en tjejklassiker! jag vet att jag inte alls har kunnat träna som jag velat och borde, men ska jag bara hoppa av allt för det? Det ligger inte i min natur att bara ge upp, och jag kommer inte att ge upp på lördag heller!
Blir så oerhört less på alla som behöver kommentera och ha nedlåtande kommenterarer över hur min planering, träning och förutsättningar ser ut! Kan jag få göra som jag vill? jag kommer med stor sannorlikhet att ha jätteont i rumpan efter lördagen, ,men med rätt inställning så kommer det att gå bra. Jag kommer att ta mig imål.
Tyvärr så får alla dessa kommentarer och åsikter mig att tappa sugen och mitt positiva jag är inte fullt så positivt.
Försöker bita ihop några dagar till, så hoppas jag att kunna tysta rösterna i huvuet till helgen. Ser så fram emot att träffa min underbara vän och kompanjon! Hon fyller förresten år idag, så GRATTIS MARIA!
Vi ser ut att få varmt och soligt på lördagen, så förutsättningarna verkar bli toppen!

Ni kommer inte att höra av mig mer innan helgen, för nu har förberedelserna och fokuseringen börjat!
Motala, snart kommer vi.

Fem dagar kvar

För en vecka sedan ville kroppen inte alls, eller i alla fall inte samma som jag. Motigt till tusen och inspirationen var nära att sjunka. Sov sedan bort tisdagskvällen och onsdagen försvann i ett nafs. Vilken tur att det sedan blev torsdag! Långhelgen började på bästa sätt, här kommer en sammanfattning:

Torsdag

Förflyttade mig och min cykel till Kramfors. När jag kom fram var det sen eftermiddag och i väntan på middagen bestämde jag mig för att snöra på mig löparskorna och ta en runda. Fick idiotsäkra vägbeskrivningar och gav mig av i den tidiga kvällssolen. Plötsligt kändes allt rätt, kroppen var med mig igen och det var roligt. Underbart! Det är ju så här det ska kännas! Utökade till och med rundan lite utifrån ursprungsplanen (hittade lyckligtvis tillbaka ändå :P )

Fredag

Vaknar till växlande molnighet och något frisk vind, men nu skulle det cyklas. Blev en variant på broarna runt, Hammarbron i norr och Sandöbron i söder. Började och avslutade i kraftig motvind, men däremellan vinden i ryggen, solen i ögonen och vacker Höga Kusten-utsikt. Härligt! Tog en de-tour på hemvägen via Högsta och fick fika av farmor, kan det bli bättre?

Lördag

blev en vilodag, tur var det då stormen var ett faktum...

Söndag

Då var det dags för badkalas, Gustav firade 6-årsdagen på Fränsta badhus! Perfekt, nu skulle tant Maria passa på att simma några välbehövliga längder som ett första steg inför den med bävan snabbt annalkande Vansbrosimningen! Så fint det hade varit om jag bara inte glömt baddräkten...

Nåja, badpremiären får skjutas upp. Efter kalaset lastade jag mig själv och cykeln på tåget och reste hem till ön! Solen sken och Östersundarna flanerade i Badhusparken. Jag cyklade hem med packningen och trampade sedan iväg till Brunflo och hem igen :)

Måndag

Javisst, helgen fortsatte en dag till! Åter en vacker dag och efter en mycket lätt frukost blev det en löprunda. Runt berget, via Lövsta, Mjällebäcken och hem. Cirka 10 km och det vore en överdrift att påstå att det kändes lätt, men det gick och det ingav hopp om att faktiskt kunna klara 19 km om mindre än en månad :S

Åter en kortvecka tar sin början i morgon. Och snart har vi (förhoppningsvis) kommit halvvägs på vår resa!

Springer

I sommarvärmen. Idag är det 25 gr i Gävle! Måste dock hålla lite fart då myggorna är på hugget!




- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Forsbykroken,Gävle,Sverige

Is!

Ja här är det is som gäller....enligt mina sjukgymnastkollegor.
Om ni minns så ramlade jag ju så oturligt på en isig trapp på jobbet i slutet av februari. Fick ju gå och röntga mig för att se att inget var brutet osv, vilket det så klart inte var. Domen då var att VIIIILLLLAA...Yes, så lätt så! I alla fall har det blivit bättre, men kan inte påstå att det blivit helt bra. Så efter helgen, då jag faktiskt inte har gjort något betungande, har underarmen åter svullit upp. Mina härliga kollegor gjorde igår en grundling undersökning. De drog, böjde och bände.....ajajaj. Men de föreslog IS, och även lättare träning för att få bort svullnaden och smärtan. Så det är vad jag gör just nu. Känns frusterarnde då vi ska cykla om mindre än två veckor, och jag har svårt att stödja handen på styret.....nåväl, hittills har ju inte mina förutsättningar varit de bästa, så varför börja nu? Får visa prov på min envishet och tjurskalle även här? Det är i alla fall dags för träning ikväll. Någon som jag sett fram emot efter träningsavbrotten förra veckan( sjuka barn) .
I morgon är det också tänkt att mitt jobb ska ha friskvårdsdag. Planen var förträfflig, cykla 3 mil. Nu ser det tyvärr ut som det ska bli regn, och det hade inte spelat mig någon roll men de ska ställa in cyklingen i så fall.
Så håll tummarna att det inte regnar för jag VILL cykla!

Mindre bra...

...träningspass blev det idag. Kändes tyngre än tungt. Trots att solen sken och jag gick hem tidigare från jobbet. Ambitionen var låg, siktet inställt på femkilometersåttan runt Friskis. Det blev bara pannkaka. Turligt nog var det dags för körsång i kväll. Så fick kroppen lite må-bra av annat slag istället! Avslutade med Den blomstertid nu kommer i äkta skolavslutningsanda. Återigen bevisat, sjungandet får mig att må lika bra som löpningen/cyklingen/skidandet.

Lyckliga jag som får göra både och! :)

Nytt mål

Idag när jag satt på cykeln och som vanligt lyssnade på pensionärsradio (=P4), föll det sig precis så att jag kom in i radiosportens sändningar från huvudstaden och dagens stora event - ett av världens populäraste maratonlopp. Jag hade väl kommit bort till Minnesgärde ungefär när starten för elitgruppen gick. Tankarna flög omkring som vanligt. I fjol var jag där, ja inte en av löparna alltså. Nej jag var för dagen på field trip från Uppsala med J och P, vi skulle på nån gratiskonsert eller nåt. Solen sken och stan myllrade av löpare och påhejare och vi sällade oss till den senare skaran, även om vi inte kände någon som sprang. Vet att jag tänkte, som jag gjort förr, tänk så häftigt att kunna vara med ändå...

Radiosporten gjorde sändningsuppehåll och Kossornas planet äntrade tablån. Funderade på att stanna och se om jag kunde få in sportsändningarna via internet, men hörde då att dagens program skulle handla om löpning, så jag höll mig till P4. De intervjuade en ultradistanslöperska och senare veteranen och löparundret Ewy P. Tänk! sa den kvinnliga reportern, jag är ute och springer med Ewy P! Ja, tänkte jag, det har ju jag också gjort! :) Programmet handlade om löparboomen, alltifrån nybörjarlöpning och skoval till maraton och vad man ska tänka på om man vill börja springa. Skönt, tänkte jag, det steget har jag ju redan passerat!

Tidigare gånger jag varit i Stockholm och tittat på maratonlöpare har det varit när Pappa Martin och faster och farbror varit med. Även då vet jag att jag någonstans haft en liten liten önskan att någon gång springa själv, men den har varit så hemlig att jag knappt känt till den själv. Om om om jag skulle försöka mig på, så skulle jag träna i hemlighet. Ni vet, så ingen skulle veta om jag misslyckades...

Idag när jag satt på cykeln och lyssnade och filosoferade bestämde jag mig. Någon gång SKA jag springa ett maraton. Jag hann hem till TVn innan dagens segrare gick i mål, kröp ihop i soffan (jag VET, borde verkligen ha stretchat istället...) och tittade på sändningarna. Såg svenskan som vann hela alltet i damklassen och hörde att Lena G med all sannolikhet skulle ta SM-silver. Hur coolt är inte det då? Lena som pressat oss i löpgruppen varannan torsdag och peppat, instruerat och motiverat oss hela vintern. Tjejen som lagt elitsatsningen på hyllan och springer för att det är roligt, hon är på väg att gå i mål som näst bästa svenska! Men tror vi att TV4 som är kass på sportproduktioner kan lyckas visa detta i bild? Självklart inte. Hon tog silvret i alla fall :)

Summering av dagens filosofering: Under året har jag gått från att knappt våga tänka tanken på att andra ska se mig springa, till att visa mig offentligt i löpartajts, delta i ett lopp på 10 km, löpträna med såväl Ewy P och Lena G samt vara fast besluten att genomföra en tjejklassiker. På jobbet gör jag allt jag kan för att förmå patienterna att våga. Våga för sig själv och för andra och framförallt sätta upp mål. Inte tänka; "Det där ska jag göra men, först måste..."

Så hur ska jag nu ha det, jag ska anmäla mig till ett maraton men först måste jag träna så att jag vet att jag klarar av det?

Svaret är ju uppenbart, nu anmäler jag mig! För DÅ kommer jag ju att träna så att jag klarar av det!! :) Skaru hänga med??

Nya tag

Veckolånga uppehåll mellan inläggen behöver inte alltid betyda uppehåll i träningen. Men precis så har det varit den här veckan... Vet inte riktigt varför, förvisso en hektisk helg men annars ingen vettig ursäkt. Till och med misslyckat besök på Storsjötappen i veckan så inte ens blodgivande kan jag skylla på. Deltog i stafetten i lördags, men den var av det kulinariska slaget och vi cyklade inte ens till alla etapperna. Sen ledde jag gympa med gruppen på jobbet i tisdags, men det gav knappt en pulsökning. Roligt var det ändå när jag insåg komiken i valet av uppvärmningslåt (körde med en gammal blandning gympalåtar). Nordmans Vandraren, med textraden "Det gör ont men gör ändå" ha ha ha, det är smärtrehabhumor det :)

Idag vaknade jag då helt utsövd, utan väckare och hörde inget regn som smattrade mot fönsterblecket. Visade sig vara näst intill vindstilla och molnen såg snälla ut. Nu skulle cykeln ut och rastas!

Bestämde mig för Brunfloviken runt och siktade på att försöka undvika stora vägen om det gick. Trampade iväg längs Storsjöns strand och cyklade mestadels på grusvägar, ibland cykelvägar och på vissa ställen smala stigar. Liknade på flera sätt cykelturen i Skottland; vattnet, bergen, fälten, kossorna men såg inga får. Och inte hade jag sällskap, inte ens av Vixen... Som vanligt hade jag ingen aning om var jag var, men måste ju komma ut i Brunflo förr eller senare... Och precis när jag svängde ner på Mariebyvägen kikade solen fram mellan molnen, härligt!

Gick betydligt lättare att cykla på Annersia, rullade lättare på asfalten än kostigarna jag just lämnat. Men istället blåste bilarna förbi i allt annat än 70. Och jag måste tyvärr erkänna, det var ren glömska, skulle annars aldrig idag. Men kvar på hyllan i hallen låg min hjälm... Kom inte ens på det förräns jag kommit halvvägs...

Summering av dagen, cirka 37 km cykling, tog mig nästan lika lång tid som för eliten att genomföra Stockholm maraton... Men, fint väder och inte alltför mycket rumpont, en sammantaget trevlig cykelupplevelse! :)

Tjejvättern känns nu inte lika avlägset, varken i tid, rum eller möjlighet att genomföra :)

Vår Ruset i Sundsvall

Efter det lilla äventyret på hemmaplan gick resan smärtfritt och vi anlände i god tid före start. Bussen parkerade bredvid Rygginstitutet (Ryggis för oss som är i branschen :) ) och det kändes rätt på nå sätt.

Peter Siepen höll låda i högtalarna medan drygt 5000 medsystrar vandrade omkring på området, lämnade in tips-rader, köpte Bris-snören, köade till Baja-Major, hämtade ut picknickpåsar och väntade på att uppvärmningen skulle börja. Och vi gjorde lika vi.

Starten gick och jag rycktes med av stämningen, folkmassan och min för kvällen nya löpkamrat, Kristina från reuma. Kände väl ganska snart att det tempot med all sannolikhet inte skulle hålla, tyvärr. För då hade det inte varit några som helst problem att klara det uppsatta målet för kvällen, under 30. Gick betydligt fortare än min vanliga lunk. K sprang med lätta steg och snart var henne knallgula ryggtavla som uppslukad av massan.

Det kändes skitjobbig och känslan var att varför, varför utsätter jag mig för sånt här??? Har ju varit så smart i drygt 30 år och bara stått på andra sidan plastbanden och hejjat på. Så varför börja plåga mig nu?! Ja ja, inget att göra åt nu, bit ihop och kämpa vidare. Och det var ju en skön känsla att springa om andra, även om jag efter halva sträckan blev mer omsprungen än jag sprang ikapp. Och solen sken och mot slutet hade vi vinden i ryggen. Håll ut!

Närmade mig målgången och ville så gärna ge lite mer, men illvilliga arrangörer hade lagt banan så att det var uppför uppför uppför mot slutet. Äntligen, sista biten planade ut. Såg klockan som visade 30 plus. Gav mig den på att den inte skulle slå om till 31 och passerade vid 30.52.

Femtiotvå sekunder från helnöjd. Men helt ok. Så fort jag passerat mållinjen var tanken att nu måste jag verkligen ta tag i träningen som haltat på sistone. För nästa gång, då!

Som bonus på resan träffade jag på en hel del kända ansikten från min hemkommun, gulklädda med Ånges stoltheter skrivna på ryggen :) Mia som slog mig med minuter, Sara som kom in sekunder bakom mig och mammsen som med glatt humör korsade mållinjen under 60!

Men bästa bonusen för kvällen var ändå brevet från min polare Gustav :D

Oväntad hjälp av främmande man

Ja, igår eftermiddag var det då dags, Vår Ruset i Sundsvall. Personalföreningen stod för resan, bussen skulle avgå från sjukhuset, perfekt! Vi var tre stycken från min arbetsplats som hade anmält oss. Den ena hon tog bilen hem till Brunflo en stund innan för att kliva på bussen där. Den andra hon kände sig inte riktigt kry och stannade kvar på jobbet. Vid 20 minuter i tre insåg den tredje att just det, det är bara jag som ska iväg. Och det var hög tid att göra sig i ordning. Snabbt ombyte på kontoret, sprang till köket för att hämta matsäcken, fyllde på vattenflaskan, äsch kisspausen prioriterades bort (vi skulle ju pausa i Borgsjö sen). Skuttade glatt i hågen iväg mot kulverten, slängde ett öga på klockan och tänkte: Jag har gott om tid!

Vid trapphuset som skulle ta mig till huvudentren tänkte jag att hiss går ju inte för sig en sån här tag. Tog trapporna med lätta steg, ja i alla fall första våningsplanet. Innan jag var uppe på plan 6 kände jag mjölksyran krypa i vaderna och flåset, ja... Men, nu var jag uppe och med 5 minuter till godo skulle jag ansluta till övriga landstingsrusare. Trodde jag. Ut genom svängdörren och såg ingen. Ingen i löpartights, ingen i träningskläder, ingen liten klunga glada vårmotionärer, ingen buss... Ehhh, hmm, kanske jag skulle dubbelkollat varifrån bussen skulle gå....

Plockar fram mobilen och ringer chefen (hon skulle också åka med) - inget svar. Ringer min andra kollega på vår jobbtelefon - upptaget. Börjar leta i telefonboken efter hennes mobilnummer, medveten om att hon mest troligt inte skulle höra om jag ringde på den men vad skulle jag göra?? Står där i min löparoutfit, vrider och vänder på mig för att se en ledtråd till var bussen kan finnas (nu är det 3 min tills bussen ska gå). Då glider en snubbe i en risig gammal Audi förbi entrén, han rullar ner rutan, lutar sig ut och frågar: "Letar du efter ett gäng sportfånar med en buss?" Något paff svarar jag "Ja". Jag hann tänka den knäppa tanken att bussen kanske inte kunde köra inne i stan (är trafikkaos i Östersund i dessa dagar) och att jag skulle åka med den här bilen till bussen. Galet, jag vet, men är man lite stressad så är man. "Dom står runt hörnet i backen" replikerar han och i samma sekund kommer jag ihåg informationen. Bussen går från lastkajen. Slänger ett öga på klockan, 2 minuter kvar. Gott om tid. Men, för säkerhets skull genrepar jag inför kvällen och springer de 100 metrarna till bussen!

God works in mysterious ways, eller vad säger man? :)

Vårruset i Gävle

Japp, då var det dags för uppdatering från Gävle. Vårruset hade jag bokat för länge sedan och tänkt att till det hinner jag nog träna en hel del....visst har ni hört den förut? Sen drabbades jag av LIVET. Saker som man inte kan påverka, dvs sjuka barn, sjuk själv osv osv.

Men vad stoppar en gammal get med alldeles för hög tävlingsinstink?? nä just det....

När jag åkte dit tänkte jag att det blir var det blir och måste jag gå så går jag....träffade mina tjejjer som jag skulle springa med och kände djävulen komma....Uppvärmningen kändes bra, så när på att jag nog hade en jacka för mycket.
PANG! ...iväg var vi. Första kilometern tänkte jag inte så mycket utan hade mer fullt upp med att zickzacka mig fram mellan tjejer som hade sprungit 100m för att sedan börja gå eller tantor som lufsade i berdd och pratade. Jag tycker verkligen att det är så tråkigt att det alltid är så att folk ställer sig i första startled utan att ha ambitionen att försöka springa.
Nåväl med det sagt så sprang jag. Vid första vätskekontroll efter halva loppen började fötterna skicka ut signaler...."dina skavsår är på väg" SKIIIIT, men NÄÄÄ, det ska inte stoppa mig. En liten bit efter denna kontroll gick ajg en liten bit då jag tog av mig jackan och snurrade fast den så den inte skulle fladdra och störa.
Därefter joggade jag mig hela vägen in i mål. Hade ingen spurt kvar till upploppet utan blev omsprungen av en del. Men jag hade redan använt mina resurser på övriga metrar på detta lopp.
Efteråt blev det en välförtjänt picknick i den fina med lite kalla vårkvällen. Roligt hade vi iaf och vi alla hade kommit in med ca 4 minuters mellanrum.
Själv sprang jag in på sekunder över 31 minuter. Någit som jag är nöjd med, med tanke på att jag inte tränat direkt något på slutet.
Skavsåren kan ni ju bara föreställa er hur det ser ut....men det är världligt. De läker, och nästa tävling ska vi cykla.
Cykligen som för övrigt rycker allt närmre....för att vara exakt, 23 dagar!

Ikväll springer Maria samma rus som jag men i Sundsvall. Ser med spänning fram emot resultatet!
kram

Bara fem kilometer

För ganska precis ett år sedan (vet med bestämdhet att det var denna vecka) avslutade jag en långpromenad med att jogga en knapp kilometer. Det var i sällskap med K som försiktigt börjat träna sitt löparknä. Vi började jogga vid småbåtshamnen, K fortsatte längs stranden hem mot sitt och jag vek av in på Strandvägen. Stannade utanför mitt hus och var minsann förvånad över hur fullständigt slut jag var?!? Den korta biten, hur kass kondis hade jag egentligen? Undrar nu hur förvånad jag skulle blivit om någon sagt till mig då "Om ett år kommer du att springa Vårruset och tänka innan att det är ju bara 5 km..."

Ha! Hade jag nog sagt, det tror jag inte på. Lika lite som jag trott att jag i september samma år skulle springa mitt livs första lopp, 10 km i Hagaparken. Eller, att jag skulle åka till Portugal på en veckas semester - och träna hela dagarna! Eller, att jag skulle haka på L:s förslag att göra en tjejklassiker och börja med tjejvasan! Eller, att jag skulle anmäla mig till personalföreningens löpargrupp och regelbundet löpträna ute under hela vinterhalvåret.

Men, i morgon är det dags, Vårruset i Sundsvall. Eftersom jag dragits med en seglivad förkylning har träningen legat lite nere och först senaste veckan har jag så smått kommit igång igen. Så sent som igår morse sprang jag en runda innan jag skulle på jobbet. Nöjde mig med 5 km eftersom jag bara ska springa det på torsdag. Känner kanske att jag inte riktigt kan matcha mitt delmål, milen under 60, vilket skulle innebära max 30 på 5k. Men vad gör väl det, jämfört med den där dagen för ett år sedan skulle jag lätt spöa mig själv många gånger om :)

Ja vem hade väl trott, i fjol - soffpotatis, idag - bloggar om min träning. Kan inte låta bli att fundera, vad är egentligen skillnaden som har gjort skillnaden??

Medicinera mera

Har framkommit vissa synpunkter att det varit lite väl glest mellan inläggen i bloggen på sistone. Detta kan inte förnekas. Insåg nu att det var exakt en månad sedan jag sist rapporterade in... Under den månaden har jag varit förkyld, tillbringat en helg i Stockholm, mer förkylning, 8 dagar i Skottland, rejält förkyld, Valborgshelg i Ånge, segdragen förkylning, nyss hemkommen efter 4 dagar i Stockholm igen. Har nu kurerat några dagar med hostmedicin och näsdroppar (varför gjorde jag inte det tidigare??). Har en liten förkylningsrest kvar, men igår lyckades jag i alla fall genomföra en liten joggingrunda i morgonsolen längs Kungsholmens strand. Det gick tungt, men kändes underbart att få komma igång igen! Vem hade kunnat ana att jag skulle sakna springandet så mycket?!? :)

Nu ska jag ta en hutt medicin, ge mig iväg till jobbet och inte glömma att gratta mammsen på födelsedagen idag!

Lite lätt panik....

...utbröt då vi insåg att vi faktiskt inte har bokat något boende till vare sig motala eller vansbro... jösses det är ju snart dags....googlade runt och det var så klart fullbokat i Motala. Susade snabbt vidare och lyckades få sista rummet på ett hotell som hade rimliga priser! PUH! nu kan vi andas ut lite iaf. Fortsättning följer på nästa boende!

Hon har helt rätt!

jag har varit usel på att blogga här....tyvärr har det inte hänt något på träningsfronten då jag har varit så sjuk i över 3 veckors tid. Började med att influensan tog mig med buller och bång. en vecka med hög feber, därefter förkylning, behåleinflammation och en seg hosta som än i dag gör sig påmind. Fick förra veckan lite dunderhonug från farbror doktorn och känner att livet sakterliga börjar återvända. Vädret gör mig såååå sugen på att sätta på mig löparskorna och ge mig ut på en runda men jag vet att jag måste ge mig till tåls ett par dagar till. Börjar man för tidigt att träna tar det ofta så lång tid att komma tillbaka. Känns iaf skönt att känna suget igen...våren gör mig mycket gott. I morgon verkar det som att jag får cykla till jobbet, så lite motion får jag allt. ska försöka....ja iaf försöka göra någon typ av träningsplanering. Är ju anmäld till tjejruset som är i slutet på maj, och det vore härligt att känna mig nöjd med träningsdosen innan dess. Med hopp om livet!!

Me, myself and my blogg...

...var titeln jag tänkte ut när jag idag satt bakom styret igen. Tänkte att skriver jag inte för nån annan så skriver jag i alla fall för mig själv :) Sen såg jag att min kära blogg-vän i alla fall kommenterat ett inlägg och då kändes det inte lika ensamt längre :)

Nu måste jag bara få tala om att det inte ALLTID blåser i den här stan! Idag när jag cyklade hem från jobbet hängde Vinterstadens flaggor borta på Frösöbron slaka i sina linor. Solen sken och termometern visade på 12 plusgrader. Värmebölja!!! :)

Dagens träningstur varade i 75 minuter och sträckte sig ca 22 km (uppmätt på en höft med Eniros "rita och mät"-verktyg). Cyklade längs Storsjöns strand och skådade den vackra fjällvyn. Trampade förbi Lugnvik och snirklade mig bort till Birka i Ås. Vände så borta vid Brunkullas väg, just där min vän Sara bodde en gång!

På hemvägen hade jag nog aningens liiiite medvind ändå. Trampade på som aldrig förr och oj så skoj det var! Petade till och med in högsta växeln, vilket jag tror var första gången sen jag köpte cykeln :P Om inte magen börjat kurra och jag hade en mötestid att passa, då kanske jag varit ute och cyklat än :)

Vårvindar friska

Bara två månader kvar till TjejVättern, vägarna är helt bara och det är hög tid att börja träna!Årets första lite längre cykeltur skulle som så många andra gå till byn Rasten, ni vet, den vid masten. Är ju som alltid lite lättare att komma iväg när det finns ett mål annat än träningen i sig. Efter morgonpromenaden visste jag att det blåste på rätt bra (faktiskt mer än vanligt för att vara Östersund...) och regnet hängde som i luften. Satt i soffan och åt mellis, just då ville jag inget hellre än stanna där, dra filten upp till hakan och fortsätta dricka honungsvatten. Men, nu hade jag ju sagt att jag skulle hälsa på och jag kan ju inte hålla på ändra mig heller, eller? Så sagt och gjort, på med yllesockar, värmande mammelucker och toppluva (och hjälm såklart!). Nu skulle här cyklas.

Erfarenheten sedan morgonen sa mig att jag borde ha medvind från mig bort till Annersia (andra sidan vattnet). Nu vet vi ju att mitt lokalsinne och allt därtill är lika borta som Atlantis, dessutom är det ju sällan vindar och väder beter sig som förväntat. Med andra ord, de 1540 metrarna över Vallsundsbron bekämpades i kraftig sidovind från höger, med kastbyar som nästan slängde ut mig i vägbanan.

Började räkna väglysen: ett *kändes som en evighet* två *bara 123 kvar till toppen* tre *jag vill vända hemåt* fyra *eller var det fem?*. Då börjar jag plötsligt känna något hårt på högerkinden. Snö? Regn? Hagel? Eller ispartiklar från sjön som blåser upp? Jag vet inte, oskönt var det. Vet att jag tänkte att värre än så här kan det väl ändå inte bli. (ja ja, jag vet, motvind hade varit värre)

Jag tog mig i alla fall över bron. Och med ömmande rygg och trötta ben lyckades jag också ta mig uppför backarna till mitt mål. Klev av cykeln och benen kändes som spaghetti, men jag var framme! Och efter den här premiärturen kommer väl fortsättningen bara att gå lättare, eller? Tror ni förresten jag tvekade när jag sedan erbjöds skjuts hem? :)

PS Kollade in på klart.se närjag kom hem, enligt prognosen var vindstyrkan ca 9 m/s med byar upp till 20!

1,2,3,4....

Dagarna och veckorna bara springer iväg. Önskar att jag sprang lika fort som tiden... :P

Igår blev det i alla fall en Rasten-tur, årets första till fots. Eller, lite fusk, åkte bil med Hanna och barnen upp. Blev bjuden på middag och fick natta min finaste guddotter innan jag snörade på mig springskorna och skuttade ut mellan vattenpölarna på gården.

På vägen var all snö borta, men långt ifrån torrt. När jag kommit en bit ner i backen började jag undra hur dålig form jag egentligen är i?!? Fötterna kändes BLYTUNGA för varje steg. Insåg då att jag visst hade ett tjockt lager lera under varje fot... Bort med leran och simsalabim rullade benen på som sig bör när det bara är nerför :)

När vi två timmar tidigare åkt upp med bilen sken solen så fin. Nu tornade svarta moln upp sig på himlen och jag kände på mig att inte bara fötterna skulle vara blöta innan jag kom hem... Dropparna började falla och bildade mörka prickar på min snygga lila springjacka. Men det var bara att fortsätta lubba, jag skulle ju hem.

Ibland är tankarna ockuperad med diverse när jag är ute och motionerar, ibland vill de bara glida in på hur jobbigt det är :( För att få något annat att tänka på brukar jag räkna (undra om det kom med modersmjölken..). Jag kan räkna stavtag, fotsteg eller trottoarstenar, men för det mesta räknar jag gatlysen. Upplysningsvis kan jag berätta att Vallsundsbron (1540 m) lyses upp med 124+124 lampor. Om någon undrar så är det ca 50 gatlyktor räknat från brofästet bort till avfarten mot Rasten och lika många från andra brofästet till S. Strandvägen 3B. Och om du inte bryr dig alls, så vet du nu det ändå.

Andra gången gillt

Var med stor besvikelse JAIK-klassikerloppet blev inställt för en dryg månad sedan. Vi var så taggade för att åka och det skulle bli det perfekta genrepet inför TjejVasan. Men du som trogen blogg-läsare vet att så blev det inte. Kung Bore bestämde sig för att sänka temperaturen och det rejält över västra Medelpad den där lördagen. Inställt lopp och besvikna skidåkare. Men idag, så var det ändå dags!

Var länge osäkert om jag skulle åka ändå. Hade ju sedan månader tillbaka inbokat besök från Uppsala. Och om jag fick med mig henne, hur skulle vi då transportera oss? Men har man de bästa av vänner är det ju inget att oroa sig för. Kristina och Nils bokade in en resa till Barcelona så att jag skulle kunna låna deras bil (eller ja, nåt sånt). Och Jenny sa att en road trip till Ånge, det är precis vad jag vill göra när jag är här och hälsar på (eller ja, nåt sånt).

Så klockan åtta i morse kastade vi loss med sikte på min hemkommuns outback (eller Östra Mörkret som Pappa Martin lite Fantomeninspirerat kallar trakten). Väl där möttes vi av familjerna Lovén, Lindblom/Lundin och sist men inte minst Pappa "Paparazzi" Martin. Temperaturen låg runt nollan, spåren var något hårda och isiga och klistervalla rekommenderades. Undertecknad körde dock på vallatejp och var något nervös i starten när de andra hade hunnit provåka och jag hade ingen aning om jag hade fäste eller inte.

Tejpen var ett bra drag visade det sig. Lite bakhalka men inget att bråka om. Spåret gick i väl kuperad terräng och många andra slet hårt i uppförsbackarna och fick valla om både en och flera gånger. Trots att jag nu inte stått på skidorna på två veckor kändes formen bra. Satte mig på ändan en gång i en nerförsbacke men annars gick det utan problem. Gick i mål på dryga 2 timmar (enligt min co-driver/hejjaklack/tidtagare) och klarade målsättningen under 2.30 samt att inte bli varvad av fru L. Nöjd med dagen helt enkelt. Nu sikte mot Gissjötrampen som går veckan efter TjejVättern. Ut och cykla!

Inte sist

Idag var det åter varannan torsdag och löpgruppen hade träff med Lena G igen. På schemat för dagen stod det backintervaller. Vi var bara sex stycken som utrustade med broddar, toppluvor och reflexvästar (iaf de smartare av oss dvs inte jag) lämnade sjukhusets varma inomhusmiljö, tog rygg på Lena och joggade iväg i riktning mot Ica Maxi. Då vi var så få idag var det lättare att hålla ihop gruppen, vi sprang ganska lika. I alla fall till en början.

Dagens upplägg var 6-8 intervaller 300 meter i lite brantare uppförsbacke. Öka uppför: "känslan av intervall fart" ca 75-95% av maxpuls. Solklart, eller? Som jag sa, gruppen höll ihop och vi sprang ganska lika första vändan upp. Men shit va jobbigt! Undra vad min puls låg på egentligen?? Ja ja, sedan gång/långsam jogg ner igen innan det var dags för nästa vända. Nu gick det tyngre. Frk Fälldin fixade inte att hålla samma tempo och sackade efter. Kom ändå upp innan de andra hunnit vända neråt igen.

Varv tre blev ju inte lättare, ont i bröstet och kände mig gråtfärdig när jag såg de andra spurta iväg i det brantare partiet. Varför utsätter jag mig för sånt här? Benen kändes tyngre och tyngre för varje varv. Lena sprang bredvid och peppade: Jobba med lite högre ben, utnyttja benstyrkan och få mer spänst i i steget! Ville skrika, har ingen styrka, orkar inte, vilken spänst? Men var ju alldeles för andfådd för att säga mer än: Ja.

Så klart ökade avståndet mellan mig och de andra mer och mer. Kom på mig själv med att sakna de övriga i gruppen, de som vanligtvis brukar springa långsammare än mig... De är dock 50-plusare, så egentligen ingen bedrift att jag på dryga 30 springer ifrån dom. Men det är ju alltid skönt att inte vara den som är sist. För hur det än är, hur lite jag bryr mig om tider, resultat eller att inte vinna. Jag menar det verkligen det rör mig inte ryggen.

Men att vara sist, det suger.

Bestämde mig för att dagens pass helt enkelt fick bli en övning i det. Inte bara intervallträningen i sig utan också träning i att vara sist och att faktiskt vara nöjd med det. För innan vi vände hemåt hade jag ändå kört 7 varv (de andra gjorde 8), lärt mig en ny fart-träning och definitivt legat på över 75% uppför. Nya tag, nya mål, nästa vecka kör vi backintervall igen och då ska jag klara 8! Sist eller inte, det får kvitta!

Snöfall på tvären

Gick hem tidigare från jobbet idag för att ta en liten joggingtur i det fina vårvädret. Jag hann i alla fall hem innan aprilvädret-redan-i-mars slog till. :s

nudu!

Jag är piskad att cykla i två veckors tid då maken behöver bilen i tjänstsen.....tjejvättern-trännigen är i full gång! härligt nog är nu snart cykelbanorna helt bara och förhoppningsvis går det inte alltför lång tid innan de kommer och sopar upp alla ton grus...tills dess får man cykla med viss försiktighet.
våren är i luften och det finns hopp om våren. Igår var det 13 grader till efter kl 18.00. NICE!

Tillbaka på banan

Ok, får väl erkänna att bloggandet likaväl som tränandet tog semester ett tag efter TjejVasan. Luften gick liksom ur på flera sätt. Men nu är jag med igen. En helgs härlig skidåkning i fjällen (på tvären såklart!), lite skönt spring hemma på ön och i stan med löpgruppen och sist men inte minst, underbart långfärdskrillande på sjön! Vår bästa tid är nu, bästa vårvintern. Vinterstaden blir inte bättre än så här!
Så, nu ska jag också öva mig i att fatta mig kort. I alla fall lite kortare än vanligt. Ska se om det gör att mina inlägg blir mer frekventa... Och att du som läser inte hinner somna innan jag till slut sätter punkt!
Toodles!

Kommentera mera

Har förstått att alla inte sett att det numera går alldeles utmärkt att skriva kommentarer till blogg-inläggen utan att först krångla med någon konstig inloggning! Så gör gärna det, vi blir så glada så då :)

okej då...

Jag får väl ge en liten beskrivning av mitt vasalopp med....
bit ihop...
Det började inte ens bra...som sagt, såg sisådär 15 min före start att ena staven saknade sin rem. Skit men okej då....Lite besvärtligt så man då istället behöver hålla i staven istället för att kunna skjuta ifrån och släppa den vid stakning.
men det skulle inte hindra mig!
Kände när jag satte på mig skidorna att ojj, jag har myyycket glid....JAPP det hade jag, så mycket att jag inte hade något fäste...
Jag hade inte ens fäste för att ha mig framåt genom att diagonala. Det var så bakhalt att det släppte på raksträckan...
starten gick och så länge jag kunde staka gick det väl bra, men jag är ju inte så jäkla stark att jag orkar staka tre mil.
Min underbara Maria susade iväg och det såg så lätt ut verkligen. Blev avis men försökte att inte hänga med huvudet utan bita ihop...tre mil, det går!
fick låna valla av en tjej som hade samma förutsättningar som jag....var inte så noga tyvärr utan ville mer komma iväg....då började det kärva, men fortfarande inget fäste när jag väl behövde det...
Vid första kontroll, omvallning....bad att få skidorna rengjorda då det var nu två fästvallor på...tyvärr lyssnade inte vallagubben på mig utan sa hurtigt att det blir så bra för att nya vallan smälter den gamla....JOHEJ vad bra det blev....nu började allvaret...Skavsåren började bråka så succecivt..men det var inte det värsta...
Efter första kontrollen blev förutsättningarna markant sämre...obefintliga spår, ojämt överallt, moddigt och jävligt. Man fick helt enkelt jobba för varje tag man tog och jag fick verkligen inget gratis...Min nya mix av valla resulterade i snösamling och nu hade jag varken glid eller fäste....bara massa snö.
Min Maria hade en ängels tålamod som susade iväg emellan varven, men väntade in mig och peppade mig att stångas vidare...
Innan Eldris hade jag helt tappat kollen på repsnöret och försökte bara komma framåt. Så klart att M skulle åka för att hinna. Samtidigt så lämnades jag med alla små på axlarna som ömsom sa åt mig att kämpa ömsom sa åt mig att ge upp...
Slutade titta på klockan och tänkte att hinner jag så hinner jag, och då åker jag vidare...kom till Eldris 15.58...men där var det full aktivitet och inte ett snöre i sikte. Själv tog jag två sportdryck och stred vidare....fick sedan höra en bit bort att de förlängt repdragningen då förutsättningarna var då dåliga! nåväl jag hade ju bestämt mig, nu tar vi oss i mål. Fick sedan höra att jag åkte som snabbast sista milen...hur det nu är möjligt. Stannade efter varje uppförsbacke, tog av mig skidorna och skrapade bort snö, för annars hade jag dräpt mig. Var väldigt nära att stå på öra i auklandbacken då jag inte orkade stanna för att skrapa...det hakade i och det var nära...
Som Maria skrev så gjorde det mycket att folk faktiskt stog och hejjade in oss..
I skogen någonstans efter Eldris stog två underbara äldre herrar och hejjade frenetiskt på oss alla som passeade. De hade stått där hela dagen...jag ler när jag tänker på dem!
Fick nästan en tår i ögat på slutet när man kör igenom campingen i Mora. Där stod en kvinna osm hejjade och påminde oss att det var bara 1 km kvar och vi hade varit så duktiga....kl var då rätt mycket och man kände att - vad underbart att de står kvar här nu när vi stackare som har fått kämpa för att ta oss i mål närmar oss.....Körde förbi några som hade hållit på betydligt längre än jag också...
ja jäklar...i mål gick jag, även om jag var jäkligt besviken...på allt som hade behövt strula. Var ( är) inte så dåligt tränad men skidornas dåliga vallning tog ut sin rätt och tillslut hade jag inte mer att ge heller. Att jag gick imål är bra, det säger alla, men hade svårt att smälta det första dagarna....Inte att andra är bättre...bara att jag är så dålig...
men tänker att jag kommer igen nu. Värsta är gjort enligt mig! Cykla har jag gjort hela vintern även om det inte varit längre sträckor. Så min bak är inte helt ovan...det är bara på det!

Hej Hopp, cykelpropp

Bakom mig...

Japp nu har jag lagt tjejvasan bakom mig. Har hänt så mycket efter det att det känns betydligt längre sedan än vad det är....tur är väl det....fick som sagt ha compeed över en vecka....
Härligt iaf att här i Gävle börjar snön på vägarna försvinna och cyklingen går lättare och lättare...
ser fram emot när det är dags att ta bort allt grus för jag kan lova att denna vinter har de pungat ut med flera ton grus i Gävle.
Ska nog följa min bloggkollegas tankar att införskaffa mig en cykeldator. Vore ju att se hur mycket man cyklar....visst jag har min iphone men tror att cykeldator skulle vara att föredra då den nog räknar mer rätt...kanske en bra födelsedagspresent förresten!!
Hoppas kunna bli bättre på bloggandet både här och där framöver, när verkligheten nu förhoppningsvis får flyta på utan större störning ett tag.
I morgon är det första i bäst av tre finalmatcher med mitt innebandylag...superkul och spännande. All träning som blir av är bra träning!

Ha det bäst, flodhäst.
Lena

TjejVasan 2011 - check!

Teamet hade inte riktigt samma förutsättningar. Antalet mil under skidorna, vallateamens mer eller mindre lyckade insats, skavsårsstatus inför loppet och övrig utrustning där vissa essentiella delar saknades... (För den som tittar extra noga på bilden nedan där våra skidor ligger sida vid sida, noteras kan att vänstra stavparet bara har EN handledsrem...)

Vädrets makter var goda mot oss, temperaturen låg runt nollan och solen lyste med sin frånvaro. Det var kanske inte optimalt med tanke på föret, men det kunde varit MYCKET värre. Undertecknad hade fantastiskt glid i spåret (så länge det fanns ett spår) och lite bakhalt i uppförsbackarna... Men jag framkallade minnesbilderna från den där iskalla kvällen på stadion i Östersund då Julia L gav mig ovärderliga tips inför mitt åkande. Tyngdöverföringar, stavisättningar, timing och frånskjut var begrepp som flög genom huvudet och vilken känsla att det faktiskt fungerade, till och med för mig!

Efter första milen mådde kroppen oförskämt bra och hade någon frågat mig då hade jag lätt anmält mig för att åka nio mil nästa år. Vet att jag också tänkte att så fruktansvärt dåliga spår var det ju ändå inte, men som sagt, då fanns det fortfarande spår att åka i nästan hela tiden.

Vid kontrollen i Hökberg stod medsystrar i långa led framför vallaservice, inte bara vi som hade dåligt fäste... Förutom valla plåstrades de nu växande skavsåren om och en ny handledsrem skulle monteras.

Nästkommande mil var inte lika rolig, mest för att spåren nu för det mesta var både lösa och försvunna. Mer fästvalla innebar inte bara mindre bakhalt utan även lager på lager av snö som frös fast under skidorna. Fru Bäckström gjorde ett hästjobb och kämpade på, skrapade av snön mot mina skidor och stakade vidare.

När vi var dryga 3 kilometer från kontrollen i Eldris, återstod cirka 25 minuter innan repet skulle dras. Blandade känslor och motstridiga tankar dök upp. Vi skulle köra loppet tillsammans, samtidigt var risken att inte hinna i tid överhängande. Jag ville så gärna passera mållinjen i Mora, men samtidigt inte lämna min vän... Men det gjorde jag...

Passerade Eldris innan repet skulle dras och stakade vidare mot målgången. Var jag än vände blicken såg jag medystrar med nummerlappar och kämparanda, ändå kände jag mig väldigt ensam. För ingenstans såg jag min vän i den blåa Craft-jackan, Axa-buffen på huvet och det breda leendet :(

Ju närmare upploppet jag kom, desto tröttare i kropp och knopp. Ovärderliga var då alla glada, uppmuntrande, hejaropande människor som nu stod uppställda allt tätare längs spåret! När jag närmade mig målet ropade speakern ut nummer 12040, det var ju jag! En heja-tjej påminde alla att nu var det nästan över och kom ihåg tjejer att le inför målfotot. Och jag log!

Jag log, fick en medalj runt halsen och tårarna var nära. Inte av smärta, hopplöshet och blödande skavsår, så på det sättet hade jag verkligen nått mitt mål! Men hur hade det gått för min vän?? Inget meddelande på mobilen. Jag lämnade in skidorna, satte mig på bussen mot duscharna och knaprade i mig nöt- och fruktblandningen från Ica som vi fick efter målgången. Inte många säckar låg kvar på den stora planen, jag hittade snabbt min egen och bredvid låg väska och säck märkta med 12041, fortfarande inte ett ljud från min vän.

Väl inne i det stora omklädningsrummet där halvnakna tjejer huller om buller upptog nära nog varenda kvadratmeter av det för tillfället masonitöverklädda golvet. Kö till duscharna, kö till massagen, jag satte mig på en liten fläck där golvet såg någorlunda torrt ut. Pling plong! SMS i min lur! Inte bara hade hon hunnit till Eldris före 16.00, nu var hon i mål och på väg i bussen, vilken hjältinna!!!

Första etappen avklarad! Om drygt 100 dagar sitter vi bakom styret.

TjejVättern here we come!

Vi är redo!

Snart åker vi









- Posted using BlogPress from iPhone

Påfyllning

- Posted using BlogPress from my iPhone

Nära nu!

Sitter nu i bilen på väg till Mora. Avfärd 08.59, helt enligt tidsplan. Fälldins skidor ska hämtas från vallaservice. Sen mot Oxberg!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Framme!!

Sen en liten stund... Nu sitter vi och laddar vid köksbordet. Snart sängen....


- Posted using BlogPress from my iPhone

Mitt försprång....

Är snart inget försprång.... Norråkarna fräser fram i skogarna och jag.... Jag väntar.... I nästan 1 h har jag väntat på mat. Lite lätt frustrerad... Och hungrig. Hade tänkt pastaladda men hittade ingenstans att äta... Så jag sushiladdar ?!?!!
Snart på vägen igen mot Mora!



- Posted using BlogPress from my iPhone

Bra känsla

Sitter i källaren i Ånge och väntar på att min skjuts ska komma och hämta upp mig! Läget är hyffsat under kontroll och jag börjar känna ett positivt pirr i magen :) Det som inte är ordnat det ordnar sig eller så behöver det inte ordnas! Om några timmar är vi i framme i Mora där vår bonusmedåkare, Mia, ska byta till sig en nummerlapp! Undertecknad ska också lämna in sina skidor för vallning, kostar en slant men det får det vara värt! :) Sedan ska vi bege oss till Vikarbyn där bästaste nattlogin väntar oss!
I got a feeling, wohooo...

På väg

Lät min trötta hjärna ge upp igår kväll, gick och la mig och sköt som vanligt upp det mesta till morgondagen.... Klev upp i vanlig jobbtid och har sedan mer eller mindre ostrukturerat och planlöst fortsatt tvätta, börjat packa, tjuvat torktid av grannen, duschat, pratat med medbloggerskan, ätit frukost och trot eller ej men det ser ut som att jag kan komma iväg vid 10-tiden som planerat :)

Första delsträckan blir ösd-åg, håller tummarna att Svevia gjort sitt och att snorhalkan som varnades för på radion är bortsnuten. Underkylt regn har tydligen passerat under natten. Men jag har egentligen ingen brådska, avfärd från Ånge beräknad till cirka 16.15.

Återkommer under dagen!

Uppladdning

Ja, det borde väl den här veckan ägnas åt. Men kosmos ville inte att det skulle bli så, eller är det så att jag är usel på att planera och prioritera?? Tänkte väl att två skidpass i veckan, lite kortare sträcka, slipa på tekniken och känna glädjen i åkandet. Det hade ju inte varit fel. Men i måndags var det ju kör-träning och det är ju så roligt att sjunga! Skidor åker jag en annan dag. I tisdags fick jag besök av min polare Jonas som skulle gå kurs här i stan. Förutom catch-up-tid med Bure så övertalades? jag att gå på ett spinningpass som jag under ett drygt års tid konsekvent skrattat bort och tackat nej till. Men sista chansen nu och jag mäktade med 75-minuter och tyckte det var mycket roligare och mindre skrämmande än jag nånsin kunnat tro (kanske berättar mer en annan dag). Blev inga skidor den dagen heller. Onsdagen hade sedan länge bokats för avtackningsmiddag för tidigare nämnde spinninginstruktör tillika snart mycket saknade kollega. Nu har tre dagar gått utan att jag stått på skidorna. Men idag är en ny dag! Bara det att idag är det varannan torsdag... Varannan torsdag= löpträning med Lena G. Gah!?! Vill ju inte missa men har förutom skidande en del annat att fixa med innan helgen, innan i morgon. Tvätta, packa, boka hemresa, planera färdkost o.s.v.

Jag skyller på Kosmos jag :P

Idioten och tjurskallen på skidor

Ja den titeln kom jag på under tiden jag åkte i söndags :-)
Jag kan tycka att det är lite tråkigt att åka ensam, och då framförallt att motivera sig att åka någon längre sträcka. Det kan vara lätt att börja förhandla med sig själv.
Nu visste ju jag att denna tur var eventuellt den sista turen jag kunde ta innan tjejvasan nästa helg och var därför tvungen att prova åka lite längre.
Testade denna gång ett tredje spår som är det spår som ligger närmast oss. Det var i det närmaste perfekta förutsättningar med runt -10 gr och solsken.
Runt detta spår har man ingen längre sträcka än 5,5 km. Jag hatar ju att åka samma rutt om och om igen så under varvet formade sig denna idè....jag gör ju så klart idioten!

Några kanske vet och jag gjort det om inte annat på gympan i skolan kanske. Det jag minns är med koner som man ställer upp med jämna mellanrum på en lång rad. Därefter springer man först till första...sedan till starten...sedan till andra konen och tillbaka...osv...ja ni förstår....
Min version på idioten i spåret var mer av omvänd art...
Jag började alltså med 5,5, km spåret...det gick faktiskt mycket bra och kändes bra i kroppen. Såg knappt någon på spåret vilket kändes skönt...kunde åka i min egen maka takt.
Därefter satte jag av på nästa spår som var 4,5 km....nytt spår och andra träd att titta på....finnemang!
Tyvärr så händer det där som jag hoppas inte kommer att hända på lördag...jag känner den där olustiga känslan i hälarna och förstår att här kommer det skavsår....jag hade trots det plåstrat om hälarna innan jag gav mig iväg men de satt ju inte kvar på rätt ställe. Stannar iaf och plåstrar om hälen som känns värst....det ska inte få stoppa mig idag!
Skidar på i fina spår och försöker tänka bort smärtan som kommer krypandes...Detta varv hade jag en tjej bakom mig hela tiden vilket så klart gjorde mig lite stressad....så där lagomt nära att hon inte åkte om men jagade på mig lite, ffa i uppförsbackarna.
På slutet av varvet börjar det vara lite lätt plågsamt...det går hjälpligt framåt ( och hon kör om mig...puh! ) Jag som hade bestämt mig och jag SKA inte ge upp nu. Men istället för att åka två varv till ( ett på ca 2 km och ett på knappa 1 km ) väljer jag att köra sista korta varvet på knappa 1 km. Kändes jättekort och tyckte nog att det gick på en grisblink!...jag orkar ju mer...men nä...skavsåren måste hem och pysslas som...
som sagt ....nu har ju sett dem i tidigare inlägg...
så jag och compeeden kör vidare....förhoppningsvis hinner skavsåren läka lite innan helgen.
Ska nu lämna in mina skidor så de får en rengöring och upppiffning till helgen..
På fredag åker jag mot Mora i fäderns spår!